Invasiva främmande arter

Invasiva främmande arter räknas som ett av de absolut största hoten mot biologisk mångfald. De kan också orsaka stora negativa effekter på jord- och skogsbruk samt människors och djurs hälsa.

Främmande arter är djur, växter eller svampar som tagit sig till Sverige med hjälp av människan. Några av dessa främmande arter trivs för bra i sin nya miljö. De kan öka kraftigt och på så sätt påverka den biologiska mångfalden. Sådana arter brukar kallas invasiva främmande arter eller invasiva arter. De kan skada arter och ekosystemet och ha negativa effekter på jord- och skogsbruk. Invasiva främmande arter kan även orsaka ekonomisk skada eller påverka hälsan hos djur och människor negativt.

Invasiva främmande arter i Sverige

Problemen med invasiva främmande arter i Sverige ökar i takt med att vi blir fler människor, och att vi reser mer. Vi har också en ökad världshandel där vi både medvetet och omedvetet flyttar arter mellan ekosystem. I Sveriges natur finns idag över 2 000 främmande arter och drygt 400 av dessa räknas som invasiva. Många av dessa, till exempel spansk skogssnigel, jätteloka, parkslide och vresros orsakar redan nu stora skador och kostnader i form av årlig bekämpning. På Naturvårdsverkets webbplats kan du läsa om vilka invasiva arter som är av särskild betydelse i Sverige:

Artfakta om invasiva främmande arter på Naturvårdsverkets webbplatslänk till annan webbplats

Förbjudet att sprida invasiva främmande arter

De invasiva arter som är listade i EU-förordningen får inte importeras, säljas, odlas, födas upp, transporteras, användas, bytas, släppas ut och hållas levande.

Fastighetsägarens ansvar

Den som äger en fastighet har ett eget ansvar att vidta åtgärder om det finns EU-listade invasiva främmande arter vid den egna fastigheten. Landlevande ryggradsdjur och vattensköldpaddor är undantagna. Ansvaret gäller för alla som äger fastigheter, det vill säga

  • privatpersoner
  • kommunala och statliga fastighetsägare
  • bolag som äger fastigheter.

Vad gör jag med avfallet?

Det är viktigt att hantera avfallet från invasiva främmande arter på ett säkert sätt för att förhindra ytterligare spridning av arterna. Dessa arter är effektiva kolonisatörer och etablerar sig lätt på nya platser.

Det är viktigt att avfallet inte läggs på öppen kompost utan bränns lokalt eller skickas till förbränning. Avfallet kan läggas förslutet i hushållssoporna/brännbart. Vid transport är det viktigt att avfallet transporteras väl förslutet för att förhindra spridning av arten. Om det körs till återvinningscentral ska man försäkra sig om att avfallet blir bränt och inte komposterat.

Rapportera dina fynd

Rapportera EU-listade arter och arterna blomsterlupin, parkslide, sjögull och vresros som skapar stora problem i Sverige.

Rapportera invasiva arter på Artfakta, SLU:s webbplatslänk till annan webbplats

Invasiva främmande arter i Blekinge

EU har en lista över 66 invasiva främmande arter som det är förbjudet att sälja, byta och importera. Tolv av de 66 arterna finns etablerade i svensk natur. Ytterligare åtta av de 66 arterna förekommer sporadiskt i Sverige.

I Blekinge finns i nuläget sju etablerade arter.

Person hugger i bestånd av jätteloka.

Jätteloka (Heracleum mantegazzianum)

Jättelokan introducerades i Sverige som trädgårdsväxt under sekelskiftet 1800–1900-talet. Nu sprider den sig oavsiktligt med frön som exempelvis fastnat i bildäck, på kläder eller följer med jord som grävts upp och flyttats.

Själva växten är flerårig och den har en långlivad fröbank. Detta innebär att jättelokans frö kan ligga vilande i marken länge, upp till sju-åtta år, innan de gror. Detta innebär att upprepade insatser är nödvändiga för att bli av med växten.

Läs mer om jätteloka på Naturvårdsverkets webbplatslänk till annan webbplats

Jättelokan måste bekämpas med försiktighet eftersom växtsaften är giftig och i kombination med solljus kan ge svåra brännskador. Hud som har blivit utsatt för växtsaften kan vara känslig för solljus i flera år efteråt. Skyddsutrustning ska användas vid bekämpning av växten för att skydda hud och ögon.

Jättelokan har bekämpats under lång tid. Det finns därför en mängd olika bekämpningsmetoder. Naturvårdsverket har klassat metoderna efter hur effektiva och kostsamma de är. Här listar vi de metoder som Naturvårdsverket har klassat som "bra" och "mycket bra".

Slåtter

Slåtter av samtliga plantor, exempelvis med gräsklippare, flera gånger årligen i minst åtta år. Detta kan kombineras med att så in frön från andra inhemska arter i samband med varje slåtter för hålla nere viss del av återväxten av jätteloka.

Slåtter av enbart blommande exemplar, icke blommande individer, lämnas kvar för att konkurrera ut övriga. Bra för att begränsa ett bestånd men inte en effektiv metod för utrotning. En metod som kan användas om man inte har tid möjlighet att göra en fullständig bekämpning just nu.

Plogning med insådd av inhemska växter

Området jordbearbetas tidigt på året och gräsblandning sås in. Området slåttras flera gånger under året och åtgärden upprepas under minst åtta år i följd. Åtgärden kan vara lämplig i exempelvis åkermark eller i trädgårdar.

Klippning

Klipp av samtliga blommor och blomsterställningar, helst när de blommar eller före frösättning. Åtgärden bör upprepas under minst åtta år. Plantan kan sätta nödblommor längre ner och därför måste plantorna kontrolleras ytterligare en gång efter första klippningen av blomställningarna, lämpligen efter cirka två veckor. När du klipper blomställningar ska du kapa stjälkarna en bit under blomställningen, dit du når, men inte för långt ner, då detta verkar öka risken för att växten sätter nödblommor. 

Rotkapning

Unga individer grävs upp innan blomning och rötterna kapas minst 15 centimeter ner i marken. Mycket effektivt på små bestånd, men viss uppföljning bör ske under åtta år framåt.

Bete

Samtliga formar av bete har visat sig mycket effektivt. Djuren bör släppas på tidigt på året. Slåtter ska inte förekomma tillsammans med bete eftersom djuren kan få brännskador om de utsätts för växtsaften.

Kemisk bekämpning

Länsstyrelsen rekommenderar inte kemisk bekämpning eftersom det inte är förenligt med Agenda 2030 och miljömålet ”En giftfri miljö”. Tester har även visat att det bästa resultatet ofta uppnås med mekanisk bekämpning.

Ta del av samtliga metoder på Naturvårdsverkets webbplatslänk till annan webbplats

Gula blommor vid ett vattendrag.

Gul skunkkalla (Lysichiton americanus)

Skunkkalla är en storvuxen kallaväxt från Nordamerika som är mycket invasiv, men i Sverige har vi en chans att stoppa spridningen om vi tar tag i problemet nu.

Länsstyrelsen i Blekinge län har under 2020 inventerat och kartlagt förekomst av gul skunkkalla i länet. Gul skunkkalla är en invasiv främmande art av unionsbetydelse. Detta innebär att Sverige som medlemsland är skyldigt att bekämpa arten, att den ska utrotas och inte tillåtas växa inom Europas gränser. Som fastighetsägare ansvarar du för att utrota förekomsten av invasiva främmande arter på egen fastighet.

Läs mer om gul skunkkalla på Naturvårdsverkets webbplatslänk till annan webbplats

Länsstyrelsen finansierar bekämpningsinsatser

Länsstyrelsen i Blekinge finansierar bekämpningsinsatser mot gul skunkkalla i syfte att stötta markägare och hantera arten innan den blir allt för spridd i länet. Under 2020 ligger fokus på lokaler med ett mindre antal plantor där snabb bekämpning kan stoppa spridningen. Hela växten, inklusive rotsystemet, kommer att grävas upp. Växtavfallet tas om hand och transporteras till förbränningsstation. Bekämpning av arten är tidskrävande och kräver uppföljning och återkommande bekämpningsinsatser.

Det är varje fastighetsägares eller fastighetsinnehavares ansvar att själv finansiera åtgärder mot invasiva främmande arter. Länsstyrelsen har valt att erbjuda hjälp med bekämpningen när det gäller gul skunkkalla eftersom det är en högt prioriterad åtgärd och en snabb bekämpning innebär att spridningen kan stoppas.

Montage av jättebalsamin, rosa och lila blommor med mörk skog i bakgrunden samt närbild på blomman och bladen.

Jättebalsamin (Impatiens glandulifera)

Arten kommer ursprungligen från Himalaya i Asien och togs till Sverige som trädgårdsväxt och för biodling men etablerade sig snabbt i svensk natur. I dag finns jättebalsamin i stort sett i hela Sverige.

Arten är ettårig och sprids oavsiktligt med jord som innehåller frön, med människor eller fordon som har arbetat i jord som innehåller frön och via vattendrag. Det räcker med en lätt beröring på den mogna frökapseln för att jättebalsamin ”explosionsliknande” ska sprida sina frön.

Läs mer om jättebalsamin på Naturvårdsverkets webbplatslänk till annan webbplats

Eftersom arten är ettårig och sprids med frön har arten inte någon rotspridning och är därför relativt enkel att bekämpa. Förhindra att arten sprids genom att slå den innan växten börjar blomma och sätter frö. Återkom till samma område senare under växtsäsongen och även följande år för att ta bort växter som har grott från frön i marken.

Blomma med blad i bakgrunden.

Tromsöloka (Heracleum persicum)

Tromsölokan är nära besläktad med den mer kända invasiva främmande arten, jätteloka. Tromsölokan är etablerad i Västerbotten men förekommer sällsynt även i andra delar av landet. Det finns ett fåtal fynd i Blekinge.

Tromsölokan började användas som prydnadsväxt i Norge på 1830-talet och är numera väl spridd i landet. Undersökningar på genetisk nivå indikerar att tromsöloka har förts in i Sverige aktivt men till skillnad från i Norge så blev arten inte speciellt populär som prydnadsväxt. Tromsölokan används även på många håll i världen som grönsak och kryddväxt.

Tromsölokan kan spridas med vind, vatten och med fordon och både som frö och med växtdelar.

Läs mer om tromsöloka på Naturvårdsverkets webbplatslänk till annan webbplats

Montage av sidenört, blommor och knoppar i olika färgskiftningar samt närbild på blommor och blad.

Sidenört (Asclepias syriaca)

Sidenört är en flerårig växt från Nordamerika och togs till Sverige som trädgårdsväxt. I södra Sverige har sidenört börjat sprida sig ut i naturen från privata trädgårdar. I övriga landet förekommer den främst på soptippar. Växten är snabbväxande och konkurrerar ut befintlig växtlighet. Växten är även giftig för betande djur och kan vara ett problem om den etablerar sig hagar och betesmarker.

Läs mer om sidenört på Naturvårdsverkets webbplatslänk till annan webbplats

Arten kan bekämpas på mindre ytor genom att helt enkelt dra upp växten för hand. Var noga med att få med hela rotsystemet, eftersom växten, förutom att den förökar sig med frön, även förökar sig med rotdelar.

Krabba i jord.

Foto: Ron Offermans (CC BY-SA 3.0)

Kinesisk ullhandskrabba (Eriocheir sinensis)

Kinesisk ullhandskrabba har stor förmåga att anpassa sig till olika miljöer och betraktas därför som en av världens mest invasiva arter. Den lever i sötvatten men tar sig till i havet när den ska föröka sig. De senaste hundra åren har kinesisk ullhandskrabban spridits utanför sin naturliga utbredning i Asien, och finns nu i större delen av Europas floder och hamnområden.

Troligen sprids den kinesiska ullhandskrabban oavsiktligt och kontinuerligt med barlastvatten i fartyg. Det innebär att varje förekomst i svenskt vatten är en ny introduktion av arten.

Klorna på vuxna kinesiska ullhandskrabbor har tät "ullig" borst och vita spetsar. Ryggskölden är rundad, max 10 centimeter bred och med ett karaktäristiskt v-format jack mellan ögonen.

Läs mer om kinesisk ullhandskrabba på Havs- och Vattenmyndighetens webbplatslänk till annan webbplats

Kräfta på marmorskiva.

Signalkräfta (Pacifastacus leniusculus)

Den nordamerikanska signalkräftan har importerats och satts ut i ett 20-tal europeiska länder för att ersätta inhemska flodkräftor som drabbats av kräftpest. Men signalkräftor visade sig själva bära på kräftpestsvampen. Därför ska de aldrig planteras ut i vatten där flodkräftan kan leva. Signalkräftan liknar vår inhemska flodkräfta som är mörkare i färgen, men vuxna signalkräftor har även ljusa (vit-turkosa) fläckar i "tumgreppet" på klorna. De saknas hos flodkräftan.

Eftersom signalkräftan har så pass stor spridning i landet är det inte möjligt att utrota den. Ett hanteringsprogram har tagits fram som syftar till att förebygga och minimera negativa effekter av signalkräfta på biologisk mångfald samt vägleda om hur fisket och nyttjande av signalkräfta fortsatt kan bedrivas.

Läs mer om signalkräftan och hanteringsprogrammet på Havs- och Vattenmyndighetens webbplatslänk till annan webbplats

Andra invasiva arter i Blekinge

Här listar vi andra invasiva arter i Blekinge. De här arterna är inte med på EU-listan och därför finns inga regler om bland annat försäljning och import.

Även dessa arter är ett hot mot den biologiska mångfalden, och vi bör vara uppmärksamma på deras spridning.

Lila blommor på en mindre äng med träd i bakgrunden.

Blomsterlupin (Lupinus polyphyllus)

Lupiner sprider sig längs vägrenarna där de gör tillvaron svår för många ängsarter. Lupinen gör jordmånen mer kväverik. Många ängsblommor trivs på vägrenar eftersom jordmånen är mager och de slås regelbundet.

Lupinerna är vackra, men extremt invasiva och bör betraktas som en växternas mördarsnigel.

Läs mer om lupiner hos Naturvårdsverketlänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster

Bakgrund

Första gången arten noterades vild i Sverige var 1870 då den hade spridit sig från en trädgård. Växten togs ursprungligen hit från västra Nordamerika av den kände växtsamlaren David Douglas, och är tack vare sin ståtliga blomställning en omtyckt prydnadsväxt.

Vad är problemet med lupiner?

Det är en snabbväxande, flerårig art som sprider sig effektivt med frön, men även genom underjordisk jordstam. Eftersom blomsterlupin är en kvävefixerande art ökar kvävehalten i jorden där den växer, vilket kan påverka omgivande flora. Blomsterlupin konkurrerar även ut vägkantens övriga flora genom att de skuggar lågväxande arter.

Hur bekämpar man lupinerna?

Lupinen är envis och seg och därför måste bekämpningen vara långsiktig och upprepas ofta. Rötterna klarar övervintringen bra och fröna i marken bevarar sin grobarhet i över 50 år. I första hand bör man se till att det inte bildas några frön genom att kapa av blomstjälkarna innan fröna mognar. Då fylls inte fröbanken i marken på och inga fler frön sprids ut i omgivningen.

Slåttra, trampa, gräv! Och gör sedan om det igen...

Nya och små bestånd bekämpas bäst genom att man gräver upp dem med rötterna. Det är en arbetsam men effektiv metod. Låt rötterna ligga och torka eller oskadliggör dem på annat sätt innan man lägger dem i komposten, eftersom lupinen kan föröka sig med rotbitar. Till följd av grävandet kan en del av fröna i marken komma att gro. Därför måste man rensa området regelbundet under de följande åren.

Växten bildar snabbt vidsträckta och mycket täta bestånd, som man lättast bekämpar med regelbunden slåtter. För att bestånden ska minska i omfattning krävs att växterna kapas 3-4 gånger under vegetationsperioden. Slåtter två gånger per sommar räcker för att hindra ytterligare utbredning av bestånden. Slåttern bör utföras innan frön har hunnit bildas. Om man slår lupinerna då de redan har frön är det skäl att förstöra blomstjälkarna noggrant. De kapade växterna bör helst samlas ihop och föras bort för att förhindra att platsen blir alltför näringsrik, speciellt om man vill gynna inhemska ängsarter som trivs i en näringsfattig jordmån.

Eller använd ett spett!

Här är ett tips från en av våra läsare som vi också vill dela med oss av:

"Min lupinkamp blev mycket mer framgångsrik när vi slutade gräva och istället stack in ett spett snett under plantan och bände upp den. Hela rotsystemet kom med (för det mesta) men det mesta av jorden blev kvar. Vi slapp gräva av rötter som lever vidare, vi slapp ett stort hål i marken, vi fick mycket lättare vikt på det som skulle transporteras bort. Hälsningar Erik."

Konkurrerar ut andra arter

Lupinerna är ju fantastiskt ståtliga och har en stor färgvariation. Vi har väl alla sett långa vägsträckor som kantas av enbart lupiner. Men det är en enda art som ”växer ihjäl” många andra. Därför är det allvarligt när den etablerar sig i artrika miljöer som till exempel ängsmarker, eller längs artrika vägkanter. Även insektslivet kan drabbas, eftersom många fjärilar och vildbin är beroende av särskilda värdväxter, som kan konkurreras ut av lupinerna.

  • Gräv upp lupinerna med rötterna.
  • Återkom nästa år och gräv upp eventuellt tillkommande plantor.
  • Slå plantorna innan de gått i blom. Då kommer de tillbaka och hinner förmodligen blomma sent, men ej bilda frön.
  • Slå ned blommorna direkt efter att de har blommat över.
  • Om det finns frökapslar - skicka till brännbart på tippen! Lägg ej i skogen eller på egen kompost.
  • Ta plantorna direkt när de kommer upp på våren, sparka eller skrapa sönder dem när plantorna är små.
  • Återkom med ett par veckors mellanrum, så minskar man i alla fall utbredningen av beståndet.
  • Så EJ fröna utanför din tomt eller sprid på annat sätt.
Montage av parkslide, en närbild där det går att se i närheten.

Parkslide (Reynoutria japonica)

Arten kommer ursprungligen från östra Asien och förekommer i bland annat Japan, Kina och Korea. Det är en flerårig ört med bambu-liknande stammar och underjordiska utlöpare som bildar stora bestånd. Arten kom till Sverige som trädgårdsart men har nu etablerat sig i det vilda.

Parkslide är en svårbekämpad art som kräver omfattande insatser. Många olika sätt att bekämpa arten har testats, oftast med mindre bra till direkt dåliga resultat. Ta del av Naturvårdsverkets metodkatalog innan du påbörjar bekämpning av parkslide. Felaktig bekämpning kan leda till att du av misstag riskerar att öka spridning och tillväxt av parkslide.

Naturvårdsverkets riktlinjer för parkslidelänk till annan webbplats

Metodkatalogen på Naturvårdsverkets webbplatslänk till annan webbplats

Läs mer om parkslide på Naturvårdsverkets webbplatslänk till annan webbplats

När det gäller bekämpning av parkslide behöver du vara beredd på att bekämpa länge och fullt ut med en kombination av metoder. Om du inte har möjlighet till detta, och det är ett större bestånd, är det bättre att inte ge sig på beståndet då det i stället kan öka spridningen.

Prövade bekämpningsmetoder:

  • Att gräva upp plantorna så att alla växt- och rotdelar kommer med är den bästa metoden men svår att genomföra. Det behöver upprepas flera gånger då det är omöjligt att få med allt på en gång. Om du bara tar bort lite finns en risk att du uppmuntrar plantan att skjuta nya skott åt sidorna i stället. Stora bestånd kan ha rötter flera meter ner i jorden, så det kan krävas maskiner för arbetet. Var försiktig vid hantering av jord och växtmaterial, lägg allt i tätt förslutna plastsäckar direkt på plats och kör det till förbränning. Nya små bestånd som upptäcks bör hanteras på detta sätt omedelbart så att du snabbt blir av med bestånden. Det krävs dock återkommande tillsyn flera gånger under växtsäsongen och även följande år för att bevaka om nya skott kommer upp. Dessa skott ska då tas bort omedelbart. Håll koll så att det inte dyker upp nya stjälkar längre bort genom att växten skjuter sidoskott. Varsko dina grannar att du bekämpar parkslide så även de kan ha koll.
  • För större och äldre bestånd är en metod att dra upp stjälkarna så att rotdelar kommer med. Detta har visat sig vara en alternativ metod som långsiktigt kan försvaga växten samtidigt som metoden inte stimulerar växten på samma sätt att skjuta sidoskott. Om du har lite större bestånd kan detta vara lämpligt att testa. Börja då utifrån och arbeta inåt mot beståndets mitt.
  • Täckning med markduk efter uppgrävning kan vara ett komplement. Använd tät markduk eller presenning som tar bort ljusinstrålning och hindrar växten att skjuta upp nya skott. Ha koll på att beståndet inte skjuter ut sidoskott. Täckningen bör vara permanent några år och var noga med att täcka en bra bit utanför själva beståndet också för att förhindra sidoskott.
  • Bete är en metod som inte har testats fullt ut men som troligen kan fungera. Parkslidens blad och stjälkar är nämligen ätliga och smakliga för djuren. På vissa platser har det noterats att vildsvin har bökat i bestånden.

Slåtter är ingen bra metod då det stimulerar växten att skjuta sidoskott. Även om du slår upprepade gånger under växtsäsongen så ger det inte önskad effekt att minska beståndet. Länsstyrelsen avråder därför från slåtter.

Kemisk bekämpning har inte visat sig fungera särskilt bra på parkslide. Länsstyrelsen rekommenderar inte kemisk bekämpning eftersom det inte är förenligt med Agenda 2030 och miljömålet ”En giftfri miljö”. Tester har även visat att det bästa resultatet ofta uppnås med mekanisk bekämpning.

Naturvårdsverkets riktlinjer för parkslidelänk till annan webbplats

Rosor omringat av insekter.

Vresros (Rosa rugosa)

Vresros är en rosväxt med stora mörkt rosenröda till vita blommor från nordöstra Asien. Den växer huvudsakligen längs stränder och kan konkurrera ut naturlig inhemsk flora. Arten är svårbekämpad och utrotning kräver stora och dyra insatser.

Läs mer om Vresros (Naturvårdsverket)länk till annan webbplats

Snigel bland löv och grässtrån.

Svarthuvad snigel. Foto: Tomas Troschke

Svarthuvad snigel (Krynickillus melanocephalus)

Svarthuvad snigel har sitt ursprung i Kaukasus och upptäcktes för första gången i Sverige under hösten 2019. Nu finns ett 70-tal bekräftade förekomster i Sverige. Troligtvis är det ett stort mörkertal i antalet förekomster och det totala antalet platser där snigeln finns är troligen mycket högre. Eftersom arten är ny i Sverige så saknas fortfarande mycket kunskap om artens ekologi och hur den påverkar vår natur. Snigeln är inte listad på EU:s förteckning över invasiva främmande arter och den omfattas inte heller av någon annan förbudslagstiftning i nuläget.

Snigeln känns igen på sitt svarta huvud och i övrigt gråaktiga kropp och kan bli 45 mm lång. Den kan skiljas från andra liknande snigelarter genom att den alltid har andningshålet baktill i mantelns högersida. Liknande arter som trädgårdssnigel (Arion distinctus), parksnigel (Arion fasciatus) och gråsidig skogssnigel (Arion circumscriptus), har alltid andningshålet framtill i mantelns högersida.

Läs mer om svarthuvad snigel på Naturvårdsverkets webbplats länk till annan webbplats

Troligtvis fungerar metoder som används för att hantera spansk skogssnigel också för svarthuvad snigel. Det verkar som att det bästa sättet att bekämpa svarthuvade sniglar är att plocka upp och avliva dem när de är fullt utvecklade.

Vitfingrad brackvattenskrabba mot svart bakgrund.

Vitfingrad brackvattenskrabba. Foto: Matz Bergren

Vitfingrad brackvattenskrabba (Rhithropanopeus harrisii)


Denna nordamerikanska dvärgkrabba har funnits i tyska och polska kustvatten sedan 1950-talet. Under 2000-talet började den sprida sig norrut i Östersjön och 2014 hittade man den första i svenska vatten, i Karlskrona. Krabban verkar nu ha fått fotfäste och finns i havet runt Karlskrona där den även förökar sig. Den utgör föda åt andra fiskar bland annat abborre. Forskning har påbörjats om vilka negativa konsekvenser den kan ha för ekosystemet. För att kunna veta hur den sprids är det viktigt att rapportera fynd på Havs-och Vattenmyndighetens webbplatslänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster

Hur känns de igen?

De är mycket små krabbor. Som vuxna blir de som mest två centimeter breda över ryggen. Ryggskölden är bredare än den är lång, och nästan platt framtill (saknar jack i skölden). Man kan oftast se krabborna kvällstid när de kryper upp på land.

Svartmunnad smörbult.

Svartmunnad smörbult. Foto: Martin Stålhammar

Svartmunnad smörbult (Neogobius melanostomus)

Upptäcktes som främmande art utanför den polska hamnstaden Gdansk 1990 och hittades i Sverige 2008 i Karlskrona. Därefter har den spridits till flera områden runt Östersjön, och till Göteborgs hamnområde.

Det är en tålig fisk som klarar att leva i både sött och salt vatten, och den kan bli en konkurrent till andra bottenlevande fiskar som svart smörbult, tånglake och skrubbskädda. Den svartmunnade smörbulten har varierat kraftigt i antal under åren, vilket tyder på att populationsstorleken varierar och går lite upp och ner. Den svartmunnade smörbulten är ätbar och smakar gott.

Hur känns de igen?

Som vuxen är svartmunnad smörbult vanligen mellan 10 och 17 centimeter lång. Liksom hos alla smörbultar är bukfenornas bas sammanväxta och bildar en sugskiva. Färgen är fläckigt gulgråbrun, men under lekperioden blir hannen helt svart med vitkantade stjärtfenor. Svartmunnad smörbult har ofta en karaktäristisk svart fläck på bakre delen av den främre ryggfenan.

Arter som knackar på – dörrknackare

Invasiva främmande arter som har etablerat sig utanför landets gränser och där risken är stor att de tar sig in i landet och etablerar sig kallas för dörrknackare. Det är viktigt att vi är observanta på dörrknackare för att snabbt kunna sätta in insatser för att utrota de invasiva arterna innan de får fäste i vår natur och blir svårbekämpade. Rapportera därför in dina fynd direkt om du upptäcker någon av dessa arter.

Läs mer om dörrknackararter på Naturvårdsverkets webbplatslänk till annan webbplats

Det finns även invasiva arter enligt EU-listan som finns i Sverige, men som ännu inte etablerat sig i Blekinge. Exempel på sådana arter är:

Kabombalänk till annan webbplats

Mårdhundlänk till annan webbplats

Bisamlänk till annan webbplats

Gulbukig vattensköldpaddalänk till annan webbplats

Smal vattenpestlänk till annan webbplats

Rapportera fynd av invasiva främmande arter

Kunskap om var arterna finns är grunden för arbetet med invasiva främmande arter. Det är därför mycket viktigt att fynd rapporteras in. Alla inrapporteringar hamnar till slut i Artportalenlänk till annan webbplats.

Rapportera EU-listade arter, blomsterlupin, parkslide, sjögull och vresros

Rapportera EU-listade arter och arterna blomsterlupin, parkslide, sjögull och vresros som skapar stora problem i Sverige.

Rapportera invasiva arter på invasivaarter.nu länk till annan webbplats

Rapportera landlevande ryggradsdjur

Rapportera landlevande invasiva främmande ryggradsdjur och vattensköldpaddor via Mårdhundsprojektet. Projektet ansvarar för åtgärder för dessa arter i hela Sverige. Rapportera till Mårdhundsprojektet via telefon 070‑339 93 26.

Rapportera vattenlevande arter

Rapportera arter som är vattenlevande via Rappen hos Havs- och vattenmyndigheten.

Rappen – rapportering av vattenorganismer på Havs- och vattenmyndighetens webbplatslänk till annan webbplats

Länsstyrelsen samordnar och genomför tillsyn

Länsstyrelsen samordnar länets åtgärder mot de invasiva främmande arterna som finns listade i EU-förordningen. Det innebär att vi beslutar om åtgärder och ansvarar för att åtgärderna genomförs. Vi ansvarar också för att återställa ekosystem som har skadats av bekämpningsåtgärder och genomför tillsyn så att förbuden i EU-förordningen följs. Det innebär till exempel att vi kontrollerar att växtarterna inte tillåts växa eller odlas i trädgårdar, skogar eller annan mark och inte heller finns till försäljning. Länsstyrelsen har därför rätt att bekämpa invasiva arter även på annans mark för att förhindra att de sprids. I första hand är det dock fastighetsägaren som ska vidta åtgärder för att bekämpa invasiva främmande arter.

Andra aktörers ansvar

Arbetet med invasiva främmande arter involverar flera aktörer. Här beskriver vi ansvar som kommunen, Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten har.

Kommuner är ofta fastighetsägare för till exempel parker och allmänna ytor och är i den rollen ansvariga för att bekämpa invasiva främmande växter som finns med på EU-listan. Kommunen är också ansvarig för avfallshanteringen och har där en mycket viktig roll i att se till att avfallet från invasiva främmande växter hanteras på ett rätt sätt.

Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten är de nationellt ansvariga myndigheterna för invasiva främmande arter. De ansvarar bland annat för vägledning, nationell samordning, kunskapsunderlag och hanteringsåtgärder för vissa arter med stor spridning i landet.

Mikrosvampar sprider smittsam sjukdom till groddjur

Sjukdomen Chytridiomycosis (chytridsjuka) som drabbar grodor, paddor och salamandrar finns i södra Sverige och det finns risk för att den sprider sig norrut. Sjukdomen är en av de allvarligaste hoten för grodarter någonsin och den sprids av två invasiva främmande arter – mikrosvamparna Batrachochytrium dendrobatidis (Bd) och Batrachochytrium salamandrivorans (Bsal).

Genom att klimatet blir varmare, ändras förutsättningarna för att svamparna ska kunna överleva och sprida sig. Det finns en risk att svampen BD sprider sig norrut genom Sverige. Detta gäller även för svampen Bsal om den oavsiktligt förs in i landet.

Svampen Bd finns redan i södra Sverige, men har hittills inte orsakat samma massdöd i Europa som den gjort i de tropiska delarna av världen.

Svampen Bsal har hittats i Nederländerna, Belgien och Tyskland där den orsakar stor skada och massdöd av salamandrar. Båda svamparna har sitt ursprung i östra Asien varifrån de spridit sig över världen.

Hindra spridning av smittan

Svamparna sprids med vatten, i växtmaterial från vattenväxter eller i fuktig jord där smittade groddjur har vistats. Tyvärr finns en risk att vi människor av misstag råkar sprida smittan när vi rör oss i naturen. Till exempel den som paddlar kanot eller fiskar i flera olika sjöar och vattendrag, eller den som gör inventeringar och rör sig mellan olika vattenmiljöer.

  • Om du importerar eller handlar med groddjur måste du följa gällande lagstiftning. Begär alltid dokumentation som visar att djuren är fria från smittsamma sjukdomar vid import, handel eller köp.
  • Släpp aldrig ut groddjur som har hållits i fångenskap i naturen. Släpp inte heller ut växtmaterial, jord eller vatten som varit i kontakt med groddjuren.
  • Flytta aldrig groddjur mellan olika vattenområden utan tillstånd från Länsstyrelsen.
  • Se till att din kanot, dina fiskeredskap eller liknande är torra innan du flyttar dem mellan olika sjöar eller vattendrag.

Du som gör inventeringar eller provtagningar i naturen, även om det inte gäller just groddjur, kan också råka sprida smittan mellan olika sötvattensmiljöer. Om du följer nedanstående försiktighetsåtgärder kommer du inte bara minska risken för att sprida groddjurssjukdomar (chytridsjuka, rana-virus och herpes) utan också andra vattenburna sjukdomar, till exempel kräftpest.

Innan du besöker nästa sjö eller vattendrag ska du alltid:

  • Rengöra stövlar och annan utrustning som har varit i kontakt med vatten.
  • Se till att din hud är torr eller rengjord med våtservetter med etanol efter kontakt med vatten.
  • Använda torr och ren utrustning. Om detta inte är möjligt, använd en borste och vatten för att rengöra utrustningen från smuts och lera. Sedan desinfekterar du med Virkon eller etanol.

Film om groddjur från Länsstyrelsen Skåne
Filmer på svenska och engelska som Länsstyrelsen i Skåne tagit fram om hur våra groddjur mår och Chytridiomycosis (chytridsjuka).

Lagar och förordningar om invasiva främmande arter

Problemen kring invasiva främmande arter har uppmärksammats av Europeiska unionen (EU). För att skydda miljön och samhället mot utbredning och skador av invasiva främmande arter finns en EU-förordning. Som ett tillägg till EU-förordningen finns svenska regler i miljöbalken. I november 2018 beslutade regeringen även om en svensk förordning om invasiva främmande arter.

Syftet med EU-förordningen är att så långt som möjligt hindra att invasiva främmande arter kommer in i EU och att bekämpa de arter som redan finns här. De EU-listade invasiva arterna omfattas av förbud att bland annat importera, sälja, odla, föda upp, transportera, använda, byta och släppa ut de invasiva arterna.

EU-förordningen om invasiva arter på Naturvårdsverkets webbplatslänk till annan webbplats

EU-förordningen om om förebyggande och hantering av introduktion och spridning av invasiva främmande arterlänk till annan webbplats

Reglerna i miljöbalken innebär bland annat att:

  • Regeringen eller den myndighet som regeringen utser har tillåtelse att meddela hur enskilda invasiva främmande arter ska hanteras utifrån EU-förordningen.
  • Det som är förbjudet enligt EU-förordningen är också är straffbart.
  • Ansvariga myndigheter har tillträde till fastigheter och liknande, för att där kunna utföra utrotningsåtgärder eller andra åtgärder som behövs för att förhindra att invasiva främmande arter sprids.

I den svenska förordningen står det vilka skyldigheter olika myndigheter har och hur arbetet med invasiva främmande arter ska bedrivas i Sverige.

Föreskrifter om hantering av signalkräfta, pdf på Havs- och vattenmyndighetens webbplatslänk till annan webbplats

Förordning (2018:1939) om invasiva främmande arter på Sveriges riksdags webbplatslänk till annan webbplats

Miljöbalk (1998:808) på Sveriges riksdags webbplatslänk till annan webbplats

Kontakt

Kontakta oss om du har frågor om invasiva arter i Blekinge

E-post till invasivaarter.blekinge@lansstyrelsen.se
Telefon växel 010-224 00 00

Växeln är öppen mån-fre kl. 08.00-16.30