Övraby väderkvarn

Den stora holländarekvarnen står väl synliga i det öppna slättlandskapet söder om Tomelilla. Övraby kvarn byggdes 1887 av kvarnbyggaren Anders Östberg. Den är fullt brukbar och en av de få väderkvarnar i Skåne där såväl själva byggnaden som kvarnmaskineriet har kvar sin ålderdomliga karaktär. Mjölnarbostaden, samtida med kvarnen, ligger traditionsenligt alldeles nära kvarnbyggnaden.

1800-talet – de stora väderkvarnarnas tid

Kvarnen i Övraby är en av drygt 100 bevarade väderkvarnar i Skåne. Vid sekelskiftet 1900 beräknas det ha funnits omkring 500 i länet. Ända in på 1940-talet fanns det närmare 50 väderkvarnar i kontinuerlig drift på Österlen. Tio år senare hade antalet minskat till 15 stycken. I äldre tider var kvarnverksamheten noga reglerad. I första hand var det kronan och adeln men även kyrkan, som hade särskilda privilegier att anlägga och driva kvarnar. Bönderna hade så kallad mölleplikt och malning skulle ske vid de här kvarnarna. De kallades för tullkvarnar och för malningen betalade bönderna skatt, oftast i form av mjöl. Först 1863 togs skattläggningen av tullkvarnar bort, vilket innebar att kvarnbyggandet tog fart, i synnerhet i Skåne där en stor mängd av holländare kom att byggas. Drygt tjugo år senare bestämde sig mjölnaren Ola Andersson vid Munkamöllans vattenkvarn, som låg under Tosterups gods, att bygga en egen väderkvarn. Han anlitade kvarnbyggaren Östberg från Tomelilla, som under årens lopp byggde 13 holländare.

Ola Andersson hade till att börja med anställda för att sköta sin nybyggda kvarn och under några arrenderade han ut den. Mjölnarbostaden, en traditionell skånsk länga med vitputsade väggar och svart papptak, byggdes samtidigt som kvarnen uppfördes.

Holländare på skånsk mark

Holländaren eller hättekvarnen är en typ av väderkvarn som började byggas i Skåne omkring 1800 efter holländska och danska förebilder. Den över delen, hättan, har en träkonstruktion som gör det möjligt att vrida den efter vinden för att få största malningseffekt. Holländarens bottenvåning, eller fot, är i sten eller tegel. Genom den två våningar höga stenfoten leder en körport där häst och vagn kunde köra igenom för att lasta av och på säckarna. Den stora kvarnkroppen har en träkonstruktion. I Övraby är den i tre loft eller våningar och utvändigt klädd med tjärpapp. Pappen introducerade under 1870-talet och ersatte då den vanliga spånbeklädnaden. Övrabys kvarn har självdrejare, uppsatt på 1920-talet. Genom den så kallade vindrosetten på hättan kan vingarna automatiskt hållas i rätt läge mot vinden.

Med vinden som drivkraft in på 1970-talet

Den siste mjölnaren Nils Broomé drev kvarnen med vindkraft fram till 1974. Långt innan hade de stora ångkvarnarna i tätorter och städer börjat ta över kvarnverksamheten och landsbygdens kvarnar togs efter hand ur drift. Redan på 1950-talet hade Broomé börjat restaurera väderkvarnar och med tiden blev det ett 30-tal som han tog sig an. En kvarn kräver ett kontinuerligt underhåll. Förutom byte av slitna delar behövde själva kvarnhuset ses över. Till exempel tjärades papptäckningen på kvarnbyggnaden ofta, ibland varje år, medan vingarna behövde bytas efter ett 10-tal år.

Sedan 1974 tillhör kvarnen Föreningen Övraby Mölla och i den välbevarade kvarnen sker malning och försäljning av mjöl vid särskilda mölledagar.

Motiv för byggnadsminnesförklaringen

Övraby väderkvarn har synnerligen höga kulturhistoriska värden kopplade till:

  • den välbevarade kvarnmiljön som berättar om de skånska holländarekvarnarnas storhetstid från 1800-talet och in på 1900-talet.
  • väderkvarnen är en symbol för det agrara landskapet och för det skånska landskapet i synnerhet.
  • att både kvarnbyggnaden och kvarnverket är välbevarade och kvarnverket funktionsdugligt.

Kontakt

Serviceinformation

Fakta

Tomelilla kn, fastighet Övraby 7:2, adress Övraby mölla.

Byggnaden ägs av Föreningen Övraby mölla.

Byggnadsminne 1975.