Tullgården i Ratan

Tullgården i Ratan är den äldsta och mest välbevarade byggnaden från tullverksamheten i Västerbotten. Den utgör ett minnesmärke över den drygt hundraåriga handels-, sjöfarts- och skeppsbyggeriepoken under 1700- och 1800-talen i Västerbotten.

Tullgården i Ratan förmedlar en mångfacetterad bild av Ratans historia. Huset byggdes 1868 som kontor och bostad för platsens tullförvaltare. Efter att tullfunktionen upphörde 1905 har huset fungerat som kontor och bostad för sågverksanställda, som barnkoloni, som semesterhem för husmödrar och som restaurang/kulturum.

Ratan som ”Norrlands hamn”

1767 fick Umeå ”aktiv stapelrätt”, det vill säga rätt att avsända fartyg till utlandet. Den ”passiva stapelrätten”, det vill säga rätt att ta emot utländska fartyg, erhölls först 1812. Dessa faktorer innebar ett uppsving för sjöfarten och handeln. Till en början var Umeås stapelrättigheter knutna till Ratan som 1767 hade blivit stapelhamn för hela det dåvarande Västerbottens län med städerna Umeå, Piteå, Luleå och Torneå. I Ratan, som vid den här tiden kallades ”Norrlands hamn”, upprättades samtidigt tullbevakning. För Umeås borgare var det en omväg att segla till Ratan med gods som skulle föras söderut och staden lyckades 1781 få ett eget tullhus. De övriga städerna hade dock fortfarande sin stapelplats i Ratan med sin utmärkta hamn i passagen mellan fastlandet och Rataskär.