Järnvägshotellet i Storuman

På Storumans järnvägshotell är fasaderna ned mot järnvägsområdet fortfarande desamma som en resenär möttes av på 1930-talet. Även de kvarvarande interiörerna bidrar till att man definitivt kan säga att järnvägshotellet i Storuman är det mest välbevarade i länet.

Storumans stationsmiljö är kulturhistoriskt värdefull då den fortfarande är relativt komplett. Här ligger den svaga doften av stenkolstjära kvar från järnvägens storhetstid. Järnvägen hade en betydelsefull roll för föreställningen om framtidslandet i norr med dess slumrande naturtillgångar i skogen och i malmfälten. Här fanns fjällvärldens orörda natur, attraktiv för den tidiga turismen och genom Inlandsbanan blev fjällområdena mer lättillgängliga.

Stationssamhället

Storumans stationssamhälle anlades på 1920-talet, cirka fem kilometer från bygdens dåvarande huvudort - kyrkbyn Stensele. På grund av problematiska terrängförhållanden byggdes därför stationen vid den lilla byn Luspen i sydöstra änden av sjön Storuman, där fanns då bara några gårdar, ett litet sågverk och en ångbåtsbrygga.

Bakgrunden till att ett järnvägshotell byggdes i Storuman var att stationen under en period var ändstation för Inlandsbanan söderifrån, innan bygget kunde fortsätta vidare norrut. Järnvägshotell byggdes annars bara vid stationer där tågen gjorde nattuppehåll, det vill säga tiden innan sovvagnar hade kommit i bruk.

Ritades av Folke Zettervall

Järnvägsbyggnaderna ritades av SJ:s chefsarkitekt Folke Zettervall i nationalromantisk stil med bruntjärade timmerväggar och spåntak. Den prägeln förstärktes invändigt genom dekorationsmålningar av konstnären Elis Tallmo som under 1920- och 30-talen reste runt och utförde dekorationsmålningar i många väntsalar och andra järnvägslokaler i Norrland.

Hotellrörelsen

Från 1924 och trettio år framåt arrenderades hotellrörelsen av fröken Anna Norén. Personalen bestod av tre servitriser, kokerska, vaktmästare och städerska. Tidvis hade man också uteservering i parken med mot stationen på somrarna. Fjällturismen fick ett uppsving och 1932 förlängdes och utökades hotellet med ytterligare sex rum.

Där fanns under en tid första-, andra- och tredjeklassmatsal varvid den senare med separat ingång. I tredjeklassmatsalen åt arbetarna, innanför dörren fanns en ca 2,5 meter lång disk på vilken maten sattes fram. På skåpdörren fanns en lista för att skriva upp vilka som åt och betalningen skedde sedan månadsvis. Maten var dåtidens husmanskost – kalops, bruna bönor, ärtsoppa. Hotellet hade pilsnerrättigheter, men serverades inte utan mat. Resande fick matsäck i sina unikaboxar. I förstaklassmatsalen åt framförallt tjänstemännen. Ett smörgåsbord stod framdukat, medan varmrätt beställdes och serverades vid bordet på vita dukar.

Hotellets lokaler togs i bruk för andra ändamål

Med bilismen förändrades resvanorna, SJ började avveckla hotellinnehavet under efterkrigstiden och 1954 såldes hotellet till en SJ-anställd. I slutet av 1960-talet togs järnvägshotellets lokaler i bruk för andra ändamål, exempelvis av Västerbottens Folkblads lokalredaktion. 1973 förvärvades järnvägshotellet samt en del av den ursprungliga tomten av Storumans kommun och 1979 genomfördes en ombyggnad till bibliotek. Matsalar, trapphall och korridorer behölls oförändrade och en del möbler från hotelltiden finns ännu kvar.