Baggböle herrgård

Baggböle är kanske den viktigaste platsen i den västerbottniska träindustrins historia. Här låg under större delen av 1800-talet det mest betydande industriföretaget i länet. Som ett stolt minne från sågverkstiden står herrgården från 1844 kvar uppe på älvsbrinken, en byggnad som symboliserar en industriell storhetstid och en förnämlig arkitektur.

Sågverkstiden

Sågverksdriften började med ett sågverk anlagt 1819 av en grupp köpmän från Umeå. Sågverket köptes omkring 1840 tillsammans med den något äldre anläggningen i Norrfors av James Dickson & Co i Göteborg, som därmed etablerade sig som storföretagare i norr.1845 stod en ny såg klar i Baggböle. Baggbölesågen utvecklades enormt under den nya ledningen. Sågverkets storhetstid inföll under perioden 1850–1880.

När Dicksons tog över inträffade en ny tid, ”timmeravverkningstiden” då sågverksindustrin fick sitt egentliga genombrott. Utlandet blev en marknad som öppnade sig på allvar genom att tullar togs bort och trävarupriserna sköt i höjden. Verksamheten omfattade tre led: skogsavverkning och flottning som leddes av skogstjänstemän i inlandet, arbetet vid sågen som leddes av förvaltaren och slutligen flottningen av det sågade virket ned till lastageplatsen i Holmsund för lagring och utskeppning.

Avveckling av sågverksrörelsen

Under 1880- och 1890-talen avvecklade Dickson & Co sina norrländska intressen. Det samhälle som en gång bestod av ett 30-tal byggnader med bland annat dammanläggningar, rälsbanor och trädgårdar revs successivt bort eller flyttades till andra platser. Någon industriell verksamhet har inte funnits i Baggböle efter 1897. Ett kraftverk anlades som sedan avvecklades 1958. Tio år senare skänkte SCA Baggböle herrgård till Umeå missionsförsamling som under lång tid drev kaférörelse i herrgården.

Herrgården

Från storhetstiden finns förvaltarbostaden – Baggböle herrgård eller sågverkets ”Corps de Logies” kvar. Baggböle dominerades i äldre tid av herrgården. Entrén från landsvägen skedde via allén – bruksgatan – kantad av olika byggnader och trädgårdar. Enligt den första brandförsäkringshandlingen från 1848, byggdes herrgården 1844. Den placerades uppe på älvbrinken och med en storslagen utsikt över anläggningen vid forsen. Herrgården var på sin tid säkert imponerande.

Huset byggdes av timmer och brädfodrades så att den på avstånd liknade ett samtida stenhus. Fasaden komponerades i empirestil med mittfrontoner burna av doriska pilastrar på husets båda långsidor. Herrgården var också större än bondgårdarna i trakten och, till skillnad från dessa, målad i vit oljefärg. Bottenvåningen bestod vid den tiden av förstuga, sal, sex kammare och kök. Vindsvåningen var inredd med ”ett windsrum å hvardera gafveln”.

Ritad av Johan Anders Linder

Den som ritade byggnaden och ledde byggnadsarbetet var den mångkunnige komministern Johan Anders Linder (1783–1877) i Umeå socken. Linder fungerade som en förmedlande länk mellan storföretaget Dicksons och orten. Han nämner i sin dagbok att han som ersättning vid James Dicksons besök året efter bygget fick 50 kronor som tack för det goda arbete han utfört. Linder var självlärd i arkitekturens teori. Han fick de första grunderna genom en lantmätare i Skellefteå och studerade arkitekturplanscher och tidskrifter vid sidan om sin prästgärning.