Välkommen till Kättilstad naturstig!

Fornborgen Medelöskans ligger på en höjd av cirka 190 meter över havet, och har naturligt skydd av branta sluttningar och stup. I nordväst och söder har det funnits stenvallar som vi nu kan se resterna av. Förmodligen har de även varit förstärkta av träpallisader en gång i tiden. Många borgar har använts som skydd i oroliga tider, andra har använts mer under religiösa och kultiska former. På högt belägna platser har man bra uppsikt över omgivningen. Det har varit en naturlig utsiktsplats som använts till att spana efter signaler i landskapet.

Vilka signaler kan du se?

Sjön Striern kan skymtas i söder, och Kättilstad kyrka i sydväst.

Kan du ana vilka landskapsförändringar som är på gång?

Tydligt är igenväxningen med höga träd som gör det svårt att få utblick.

Igenväxningen är symptomatisk för dagens odlingslandskap. Exempelvis läggs en mjölkgård om dagen ner, och utan betesdjur växer hagar igen. Och åkermark överges, eller förs över till skogsproduktion. Också skogen har genomgått stora förändringar. Våra produktionsskogar har väldigt få gamla och döda träd. Idag har vi en större andel skogsmark som skogsbilvägar och kraftledningsgator, än vad vi har skyddat för skogens invånare.

Bristen på biologisk infrastruktur och livsrum i skogs- och odlingslandskapet leder till att biologiska hotspots blir mer och mer isolerade, vilket ökar risken för lokalt utdöende av arter. På grund av nutidens snabba landskapsförändringar är utdöendehastigheten högre idag än under kritaperioden vid massutdöendet då dinosaurierna dog. I Kättilstad naturreservat kan du fortfarande möta hagar och gammal skog fyllda av liv.

Gropen är förmodligen en varggrop, och har haft en stensatt eller träfodrad insida. Fodringen med lodräta kanter hindrade vargen från att ta sig ur. Varggropar blev vanliga i och med Magnus Erikssons landslag år 1350, där det föreskrevs allmogen skulle hålla med fångstgrop för varg eller vargnät. Det gällde att skydda allmogens kreatur och skogens vilt åt de priviligerade. Gropen lades nära gården där det var lätt att vittja ofta, och där vargen gärna strök omkring nära boskapen. Länge fanns även skallplikt, en inte så uppskattat skyldighet att på olika sätt jaga varg. Till exempel genom omfattande drevkedjor som kunde bestå av många hundra människor som gick genom skogarna i jakt på varg.

Död och återuppståndelse. Under andra hälften av 1800-talet intensifierades vargjakten. Befolkningstillväxten ökade behovet av skogsbete för tamboskap. Bland annat användes giftet stryknin i åtlar. På bara några decennier utrotades vargen nästan helt. ett resultat av jakt, förgiftning, brist på villebråd och sjukdom.

I slutet av 1800-talet var vargen så gott som utrotad i södra Sverige. Vargen fridlystes år 1966 och skyddas nu av EUs art- och habitatdirektiv. Men nu är vargen på väg tillbaka i den svenska faunan. Trots inavel och behov av stora revir med större bytesdjur som rådjur, hjort och älg. I angränsande län finns de närmsta reviren. Vargens överlevnad beror nu på om vi vill dela med oss av livsrum och skogens bytesdjur.

Här låg en gång ett torp, kallat Stora kalvriket, som beboddes in på 1930-talet. Du står just nu på ladugårdsbacken och bort mot höjden kan du hitta grunden till boningshuset, med resterna av spiselsockeln som en liten kulle.

Går du omkring upptäcker du snart att torpminnet fortfarande lever genom de olika trädgårdsväxter som torparna planterat och vårdat. Syren och olika prydnadsbuskar, akvileja, snödroppar och trädgårdsnattviol skänkte ögonfröjd. Äppel- och körsbärsträd tillsammans med fler nyttoväxter gav mat och medicin. Intill ladugårdsgrunden växer om sensommaren den vackra läkemalvan. Den innehåller mycket slem och användes bland annat till hostmedicin, och tillverkningen av halstabletter. Det är faktiskt läkemalvan som ursprungligen gav marshmallows det sega skum tillsammans med socker.

Du kan även finna kryddor som pepparrot, spansk körvel och lungrot, eller gode Henriks målla som användes som spenat. För att inte tala om brännässlor, vilka är riktiga vitamin och mineralbomber, rika på A och C vitamin och lite D vitamin. Nässlor har även använts som spånadsväxt som kan ge trådar som liknar linets. Strax norr om oss och längre ner i slänten finns resterna av ytterligare två torpställen, Busan och Stora kalvriket.

Tusen arter lever i eken, vilket bostadshus! En ek kan leva i tusen år. Det gamla trädet fäller successivt sina stora tunga grenar, och sänker sin krona. Rötterna som sträcker sig cirka 20 meter från stammen tar hand om det förmultnande materialet från löv och grenar, och äter på så vis upp en del av sig själv. Ser du en stor köttig tunga sticka ut ur en ek så vill den inte äta upp dig. Det är bara oxtungssvampen som sticker ut sin fruktkropp medan dess mycel hjälper den gamla eken att omvandla innandömet till mjuk mulm. Och stammen till en hållfast, ihålig cylinder. På så vis kan den leva länge till. Det finns fler både vanliga och ovanliga svampar som hjälper till med det här.

I trädens håligheter kan kattugglan sova sin dagssömn. Staren föda upp sina ungar, eller bålgetingen bygga sitt pappersliknande bo i skydd från regn. I de döende solbelysta grenarna hittar skeppsvarvsflugan sin plats. Och i mulmen kan läderbaggen gömma sig, och dess larver äta sig mätta av svampangripen ved.

I den djupt fårade barken trivs många speciella lavar. Blyertslaven, som ser ut som om någon klottrat streck med en blyertspenna. Gul dropplav, som har små gula tallrikar på en grå, knölig yta. Och brun nållav med sina små knappnålshuvuden. Här betar små kvalster som äts av spindlar, som hamnar i magen på till exempel en nötväcka. På nötväckans stjärtfjädrar kan lavfragment eller sporer fastna som förs med till nästa ek, och så börjar en ny lav att växa.

Tryckt intill grönvita lavar på barken kan grönt ekfly lita på sitt kamouflage under dagsvilan. Innan nattens eskapader då den söker en kärlekspartner. Men den får akta sig för fladdermössen som gärna jagar kring ekarna, och pejlar sina byten med ekolod. Det gröna ekflyets larver lever, som många andra insektslarver, i ekkronan där den knaprar ekblad. Om de inte hamnar i någon fågelunges giriga gap.

Lundens giftiga försvar. Blåsippa, stinksyska, sårläka, skelört och trolldruva. De är alla mer eller mindre giftiga och osmakliga. I lunden tar träden nästan allt ljus under sommaren. Men ger samtidigt fin fuktighetshållande mulljord genom de förmultnande löven.

Markens växter kan därför bli frodiga och har ofta stora, mörka och klorofyllrika blad som kan fånga upp solljuset i skuggan av träden. Utan giftigt försvar skulle de vara åtråvärda för de växtätande djuren. Kostnaden för att skapa gift kompenseras av den näringsrika jorden.

Flera av dessa växter har använts för medicinskt bruk. Till exempel trodde man att blåsippan var verksam mot leversjukdomar på grund av bladlobernas likhet med leverflikar, och bladundersidans leverbruna färg. Skelörtens giftiga orangea mjölksaft som ger hudirritation användes för att ta bort vårtor. Och växtens opiumliknande alkaloider mot skelögdhet.

Trolldruvan, som kan ge magbesvär och sveda i munnen om den äts, tillskrevs trolldoms kraft. Den användes för att fördriva ohyra i husen och som smärtstillande medel i olika omslag. Under sensommaren och hösten kan det lukta ruttet as i lunden. Men det är bara stinksvampen som skickar upp sin stinkande fallosliknande fruktkropp. Och försöker lura till sig flugor som kan sprida svampens sporer vidare.

Här på de kalspolade hällarna av urberg rundade av inlandsisen, har isen lämnat block som brutits ur berget längre bort. Det liknar en hord av stentroll, som väntar på att månens strålar ska väcka dem till liv så att de kan bjuda till dans.

Ser du trollhuvudet med det skeva gula leendet? Och de skuggade kisande ögonen?

Trollet har munnen full av spik, klippspik. Det är en ovanlig lav som växer i regnskugga undertill på flera av blocken här. I övrigt finns den bara på ett fåtal kända platser i Östergötland. Tittar du nära kan du se de små svarta spikarna på den gula lavbålen.

Det sprakar i skogen. En eldfront med lågor kryper över marken och slickar i sig torra, gröna mossor och ris. Bakom lågorna är marken svart. En tät gran flammar till som en fackla och står ett tag i ljusan låga. Men den stora tallen har ett skyddspansar i sin grova bark och kronan högt över de heta rökgaserna.

I lä på baksidan av stammen stannar elden till och sugs upp en bit. Hettan når in i ett tidigare sår med tunnare bark. Och en ny läkningsprocess i ett nytt så kallat brandljud skapas. Tallen tackar för den ökade ljustillgången i skogen och rustar sitt virke med kåda och terpentiner som gör den än mer motståndskraftig mot rötangrepp. Nu kan den stå några hundra år till, och ytterligare några hundra som torraka.

Inte bara tallen gynnas av eldens tunga. Det gäller även tallens många invånare. Raggbockar, flatbaggar och reliktbockar. Insekterna som lever i tallens bark eller ved vill ha det ljust och varmt. Och vissa marksvampar trivs bättre i de grunda jordlagren där de slipper konkurrera med ris och gräs. Här intill brukar det växa grovticka vid basen av en tall. Och se om du kan finna någon tallticka en bit upp på stammen. Talltickan växer hest på träd som är över 150 år gamla, och grovtickan på träd över 200 år gamla. riktiga gamlingar som inte lever i produktionsskogen. Spillkråkan brukar utnyttja den mjuka veden under talltickans fruktkropp för att hacka ut bohål och samtidigt få tak över ingången.

Känner du förändringen?

Skogen är stilla, sval och skyddande. Granens många täta granbarr hjälper till att hålla kvar fukten genom att skänka skugga och hindra vinden. På den murkna granveden finns det en mängd mossor och vedsvampar. Och många marksvampar trivs i den fuktiga mossbelupna marken. En del svampar är nedbrytare som hjälper till att omvandla döda träd och växter till jord. Andra är mykorrhizasvampar som lever i symbios med träden. Trädet får hjälp med upptag av mineraler och vatten, medan svampen får socker. Kantareller är ett sådant exempel.

Granar klarar sig bra med lite solljus. Den kan stå och stampa i decennier i väntan på en ljuslucka som ger växtkraft. Det kan därför vara svårt att avgöra hur gammal en gran är genom att titta på storleken. Förmågan att växa i skugga ger en stor fördel gentemot skogens andra träd, som granen på så vis kan konkurrera ut.

Här på de kalspolade hällarna av urberg rundade av inlandsisen, har isen lämnat block som brutits ur berget längre bort. Det liknar en hord av stentroll, som väntar på att månens strålar ska väcka dem till liv så att de kan bjuda till dans.

Ser du trollhuvudet med det skeva gula leendet? Och de skuggade kisande ögonen?

Trollet har munnen full av spik, klippspik. Det är en ovanlig lav som växer i regnskugga undertill på flera av blocken här. I övrigt finns den bara på ett fåtal kända platser i Östergötland. Tittar du nära kan du se de små svarta spikarna på den gula lavbålen.

Källvatten är regnvatten som tagit omvägen genom lösa jordavlagringar och bergssprickor. Under vattnets färd mellan sand och gruskorn renas det från slam och organiska partiklar. När vattenmolekylerna träffar på något ogenomsläppligt lager, som lera eller urberggrunden, söker sig vattnet längs detta lager till lägsta punkten. Därför uppstår ofta källor vid foten av sluttningar som här, där vatten pressas fram på flera platser.

Tillgång på dricksvatten är en förutsättning för bosättningar och kanske var det därför denna plats valdes som boplats under forntiden. Och för inte mindre än tre torp under 1800-talet.

Hittar du blocket med stenrutor?

Fenomenet har uppstått då ett tunt lager av en homogen bergart, aplit, börjar vittra och spricka samtidigt som den sitter ihop med en annan grövre bergart. Smålandsgranit. De likstora mineralkornen av kvarts och kalifältspat i aplit gör att stenen spricker i ett tydligt rutmönster. Smålandsgraniten däremot, som har stora fältspatskorn omgivna av olika små mineralkorn av kvarts, kalifältspat, plagioklas och glimmer, spricker inte på samma sätt. Dessa två bergarter, aplit och smålandsgranit, har klistrats ihop genom att apliten trängde upp i en stor spricka i den äldre Smålandsgraniten och bildade en aplitgång i berget. Därefter kom inlandsisen och bröt loss delar av berget och la blocket här.

Slå dig ner på torrängen en stund. Efter ett litet tag kommer miniatyrvärlden av liv att öppna sig. Här finns många olika småkryp och växter som gillar den soldränkta, torra, hårt betade miljön omgärdad av läskyddande buskar.

Liten blåklocka, ärenpris, jungfrulin, brudbröd, kärringtand, rödklöver, darrgräs, svartkämpar, rödklint med flera. Men här, i det östgötska eklandskapet, finns även den snabba och lite ovanligare svingelgräsfjärilen.

I fibblornas gula solar kan du studera hur små vildbin samlar pollen. Humlor och vildbin är de viktigaste pollinatörerna. Det finns många olika arter som flyger vid olika tider och som specialiserat sig på att hämta pollen från en viss blomma som blommar denna tid.

En humleart har specialiserat sig på liten blåklocka där den även sover med klockan som skydd mot vind och nattdagg. Under sensommaren spelar gräshopporna här. De gnider sina bakben mot täckvingarna där det sitter små piggar som ger upphov till det karakteristiska lätet. Här finns bland annat de vanliga arterna solgräshoppa, slåttergräshoppa och backgräshoppa. Du kan även få se rovdjuren som jagar sina byten på torrängen. Olika spindlar, trollsländor och kanske bålgetingen.

Vargspindlar är vanliga här. De har god syn och ligger gärna gömda i bakhåll för att sedan rusa fram mot sitt byte och leverera sin giftinjektion. Honan bär sina ägg i en säck och de kläckta ungarna bärs på bakkroppen i ett par dagar. Hon till och med matar ungarna med byten i början. Har du tur får du även syn på den vackert skimrande mindre smaragdflicksländan. En art som är relativt ny i Östergötland och som håller på att sprida sig upp över landet.