Hotade djur och växter

Skogsbrand

Skogsbrand är en regelbunden störning som har förekommit under hela den nordliga barrskogens historia. Då har en mängd konkurrenssvaga insekter, kärlväxter, svampar och mossor kunnat etablera sig bland annat genom ökade möjligheter för frön och sporer att gro.

Åtta av tio rödlistade brandinsekter i boreal skog hotas i länet

Brandbekämpningen har det senaste århundradet blivit mer effektiv. Därför har många av dessa brandgynnade arter minskat starkt och ett antal arter har troligen försvunnit från landet. I åtgärdsprogrammet för bevarande av brandinsekter i boreal skog ingår tio rödlistade insektsarter. Av dessa tio återfinns åtta arter i Norrbottens län; fyra skalbaggar, tre skinnbaggar och en fluga.

De rödlistade insektsarterna i Norrbotten är:

• slät tallkapuschongbagge
• grov tallkapuschongbagge
• brandmögelbagge
• kantad kulhalsbock
• spetshörnad barkskinnbagge
• slät barkskinnbagge
• vithornad barkskinnbagge
• rökdansfluga.

Åtgärdsprogram för brandinsekter i boreal skog, Naturvårdsverket Länk till annan webbplats.

Akut hotad och fredad från jakt

Fjällgås är den minsta av Sveriges kända gåsarter och har bara en känd häckningslokal i Sverige och den finns i Norrbotten. Den övervintrar i Mellaneuropa men återvänder till länet för att häcka och här behöver den få vistas utan störning.

Fjällgåsens utbredning fram till mitten av 1950-talet sträckte sig sammanhängande från Kina i öster till den svensk/norska fjällkedjan i väster. I dag finns endast ett 50-tal kända individer kvar inom det gamla utbredningsområdet i Norden. I Sverige finns idag inga kända häckningar av den ursprungliga fennoskandiska populationen, men enstaka individer observeras i Norrland under vårflytten.

Minskningen har varit omfattande de senaste 70 åren. Fjällgåsen räknas i dag som globalt hotad, och i Sverige klassas den som akut hotad och är fredad från jakt sedan 1964.

Varför minskar antalet fjällgäss?

Huvudorsaken till fjällgåsens minskning kan förklaras med omfattande jakt. Även där fjällgåsen är fredad skjuts den av misstag när den flyger i flockar med bläsgäss. Under samma tid som fjällgåsen har minskat har en biotopförändring skett, och fortsätter att ske. I Norrbottens län har arealen slåtteräng minskat från 200 000 till ungefär 1 000 hektar mellan åren 1927 och 2000. Strandängar längs älvdalarna har varit en viktig foderresurs inom jordbruket och sådana har slagits ända in i fjällen.

Arbete för att rädda fjällgåsen

Sedan början av 1980-talet driver Sveriges Jägareförbund Projekt Fjällgås som arbetar med olika bevarandeåtgärder för arten. De utför inventering av fjällgås men arbetar också med uppfödning av fjällgäss i fångenskap.

Den utplanterade populationen uppgår idag till knappt 100 individer och är den enda populationen som inte minskar inom det västra utbredningsområdet, utan till och med ökar något.

Nordens Ark Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Feasibility studie för infångande och genetisk kartläggning av svenska fjällgäss, Anser erythropus - Lunds Universitet Länk till annan webbplats.

Åtgärdsprogram för fjällgås, Naturvårdsverket Länk till annan webbplats.

Fjällgås, Artfakta Länk till annan webbplats.

Bra år för fjällgåsen, SLU Artdatabasen Länk till annan webbplats.

Akut hotad

Fjällräven är en mindre räv med kort nos och korta öron som tillhör familjen hunddjur. Fjällräven är rödlistad i Sverige och klassad som akut hotad vilket innebär att den löper en extremt stor risk att dö ut i vilt tillstånd inom en mycket nära framtid. Hård jakt bedrevs på stammen i början av 1900-talet. I dag är också konkurrensen med rödräven ett stort hot mot dess återhämtning. Dåliga lämmelår är också ett problem eftersom honorna knappt föder några valpar under sådana år. Det gör att stammen snabbt kan minska då fjällrävar oftast inte lever i mer än fem år.

År 2019 fanns det minst 400 vuxna fjällrävar i de skandinaviska fjällen, vilket kan jämföras med början av 2000-talet när det fanns bara 40-60 individer kvar.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har med hjälp av ett Interreg Nord-projekt arbetat för att öka fjällrävarnas population i de norra delarna av Sverige, Norge och Finland.

Felles fjellrev Länk till annan webbplats.

Vill du hjälpa fjällräven?

Detta kan du bidra med:

• visa hänsyn och lämna fjällräven ifred om ni stöter på varandra under din fjällvandring
• ta med ditt skräp och matavfall hem, det lockar till sig rödräv.

Åtgärdsprogram för fjällräv, Naturvårdsverket Länk till annan webbplats.

Fjällräv, Artfakta Länk till annan webbplats.

Hittar du en stor mörk mussla i ett strömmande skogsvatten är det med stor sannolikhet en flodpärlmussla. Som fullvuxen blir den 10-16 centimeter lång. Musslans skal är mörkbrunt till svart, avlångt och ofta njurformat. Insidan av skalet är täckt av pärlemor. Flodpärlmusslan är en av arterna i den svenska faunan som lever längst. Den äldsta funna musslan påträffades i Görjeån i Norrbottens län och åldersbestämdes till 280 år.

Flodpärlmusslan har starkt gått tillbaka i sina ursprungsområden. I Sverige finns flodpärlmusslan uppskattningsvis i minst 400 vattendrag men endast en tredjedel av dessa har reproducerande bestånd. Flodpärlmusslan klassas som sårbar av Artdatabanken, vilket innebär att artens överlevnad inte är säkrad på längre sikt. År 1994 fridlystes flodpärlmusslan enligt fiskerilagstiftningen.

Vill du hjälpa flodpärlmusslan?

Detta kan du bidra med:

• Berätta för Länsstyrelsen om du vet var flodpärlmusslan finns.
  
• Rapportera in om du ser en flodpärlmussla.
• Stoppa igenslamningen av bottnarna genom att spara en kantzon mellan vattendraget och hygget.
• Lägga igen diken, anlägga sedimentsdammar och skyddszoner för att minska igenslamningen.
• Se över så att vägtrummor, dammar och vattenregleringar är korrekt utförda så att de inte hindrar flodpärlmusslans värdfiskar från att vandra.

Rapportera in ditt fynd i Musselportalen Länk till annan webbplats.

Flodpärlmussla, Artfakta Länk till annan webbplats.

Åtgärdsprogram för flodpärlmussla, Havs och Vattenmyndigheten Länk till annan webbplats.

Hänggräs är ett flerårigt gräs som kan bli upp till en meter långt. Dess cirka 5 millimeter breda, långspetsade blad sitter på motsatt sida av strån som gör att växten känns vara platt.

Norrbotten är det enda län med förekomst av hänggräs i Sverige. Här växer hänggräs på knappt tio lokaler längs Norrbottens kust, i vatten eller nära vatten längs havsstränder. Historiskt tillbaka fanns mer än 40-talet lokaler. Förutom i Sverige och Norrbotten är den endast känd från Finland och då i trakten av Uleåborg samt längs den finska sidan av Torneälven.

Hänggräs föredrar näringsrikt, neutralt vatten med låg salthalt. Eftersom växten är konkurrenssvag gynnas den bland annat av is som nöter och skaver bort annan befintlig, konkurrenskraftigare, vegetation. Då skapas platser utan vegetation vilket hänggräs föredrar.

Vill du hjälpa hänggräset?

Du som äger mark kan bidra genom att återuppta bete och slåtter på strandnära ängar och röja vegetationen, då kan hänggräset både bli kvar och nya hänggräslokaler kan skapas.

Hänggräs, Artfakta Länk till annan webbplats.

Åtgärdsprogram för hänggräs, Naturvårdsverket Länk till annan webbplats.

Rikkärr är en typ av våtmark som kännetecknas av en hög artrikedom, både av mossor och av kärlväxter. Men det är inte artrikedomen som gett kärren sitt namn, utan den rika halt av basiska mineraler som ger upphov till dessa rikkärr.

Många av de arter som är typiska för rikkärren är rödlistade, det vill säga arter som hotas och missgynnas av en eller flera anledningar. En av dem är Sveriges enda förekomster av Norrbottens landskapsinsekt, praktsammetslöparen (Chlaenius costulatus), som finns på några av länets kustnära rikkärr.

Många kärr, även rikkärr, har dikats. Det påverkar vegetationen kraftigt. För att skydda den rikliga mängd arter som förekommer i rikkärr har ett åtgärdsprogram för rikkärr upprättats. Syftet med programmet är dels att öka kunskapen om rikkärren, och dels att utdikade, eller på andra sätt skadade rikkärr, ska restaureras. Fler än hundra rikkärr har inventerats i Norrbotten under sommaren 2006. Fokus har legat på kärlväxter och mossor, men ett femtontal lokaler har även inventerats på insekter.

Åtgärdsprogram för rikkärr, Naturvårdsverket Länk till annan webbplats.

Skräntärnan är den största tärnan av alla. Det som genast avslöjar arttillhörigheten hos en skräntärna är den mäktiga flyktstilen, den stora röda näbben, det svarta huvudet samt givetvis kroppsstorleken. Skräntärnan häckar ofta en bit ut till havs och väljer oftast vegetationsfria klipp- eller sandöar. Tärnorna i Östersjöområdet häckar för det mesta i kolonier av olika storlekar.

För Norrbottens del har det i litteraturen gått att spåra förekomst av häckande skräntärnor ända sedan 1930-talet. I länet finns en koloni med omkring 70 häckande par och några enstaka par på andra öar.

Varför minskar antalet skräntärnor?

• De ofta blir beskjutna, både i Europa och på vinterkvarteren i Västafrika.
• De är känsliga för störningar under ruvningstiden, och kan överge den ö där de påbörjat häckningen.
• Minkens framfart bland häckande skräntärnor kan vara förödande för hela kolonin.
• Ihållande regn och blåst kan vara helt förödande för äggen eller ungarnas överlevnad.

Vad kan göras i Norrbottens län?

• Vi behöver inventera och hålla kontroll på kända kolonier och solitärt häckande par, och se till att dessa platser får landstigningsförbud under häckningsperioden.
• För att få bukt med minkens härjningar är det viktigt att minkstammen minskas så långt det är möjligt, både med fällor och genom jakt med hundar.
• Ett annat bekymmer för skräntärnekolonier, är att en del öar är utsatta för igenväxning, speciellt i norra delen av Östersjön på grund av landhöjningen. Här behöver vi röja träd och buskar, så att häckningsplatserna blir attraktiva igen.

Vill du hjälpa skräntärnan?

Detta kan du bidra med:

• Ta kontakt med Länsstyrelsen i Norrbottens län om du känner till aktiva häckningsöar, eller gamla häckningsplatser av skräntärnor. Vi är mycket intresserade av att få ta del av dessa uppgifter. Det går också bra att kontakta den ornitologiska föreningen på din ort.
• Låt bli att gå iland på öar där tärnor och måsar häckar.

Skräntärna, Artfakta Länk till annan webbplats.

Åtgärdsprogram för skräntärna, Naturvårdsverket Länk till annan webbplats.

Småsvalting är en flerårig undervattensväxt, som blommar under vattenytan med slutna blommor i juli-augusti. Arten finns enbart i Östersjön. I Bottenviken växer den på 30-100 centimeters djup i områden som är skyddade från vågerosion och ishyvling, och som inte torrläggs vid lågvatten. I Norrbotten finns arten i ett antal lokaler i Rånefjärden och i Haparanda skärgård. Småsvaltingen i Bottenviken inventerades 2006 av föreningen Norrbottens Flora, på uppdrag av Länsstyrelsen.

Det största hotet för småsvaltingen är allt sämre vattenkvalitet orsakat av eutrofiering, det vill säga ökad mängd av näringsämnen. Eutrofiering ger:

• sämre ljusförhållanden
• mer påväxt av alger
• igenväxning av lokaler med andra stora växter som tränger undan småsvalting.

Även muddring och strandnära bebyggelse kan försämra livsmiljön. 

För artens långsiktiga bevarande är det viktigt att minska utsläppen från avlopp, näringsämnen och kemikalier i strandnära områden. Vassröjning och strandbete är ett sätt att behålla och skapa nya livsmiljöer för småsvaltingen.

Rapport: småsvalting i Rånefjärden 2005-2017 Länk till annan webbplats.

Rapport: småsvalting i Haparanda skärgård 2017 Länk till annan webbplats.

Småsvalting, Artfakta Länk till annan webbplats.

Åtgärdsprogram för bevarande av småsvalting, Havs och Vattenmyndigheten Länk till annan webbplats.

Strandsandjägaren är en 12-15 millimeter lång skalbagge med chokladbrun grundfärg avbruten av större vitgula fläckar på täckvingarna. Utmärkande för strandsandjägaren är att den i solsken hastigt springer eller flyger över öppna sanddynor. Den lever främst på väl solexponerade sandstränder vid vattendrag och kustdynområden.

Strandsandjägaren utbredningsområde sträcker sig från västra Mellaneuropas kusttrakter österut över Skandinavien genom Ryssland till västra Sibirien. I Norrbotten lever den i Luleå och Piteå skärgård, där den har ett av sina starkaste fästen i Sverige.

Varför minskar antalet strandsandjägare?

Artens livsmiljöer har successivt försämrats och minskat, bland annat på grund av

• vattenreglering
• igenväxning
• slitage av öppna sandstränder
• friluftsliv

Stora förändringar av vattenmiljöerna de senaste århundrandena kan ha påverkat Norrbottens strandsandjägare negativt:

• Den omfattande timmerflottning som började under 1800-talet och som pågick under en stor del av 1900-talet
• Kanaliseringen av vattendragen
• Den storskaliga vattenkraftsutbyggnaden som inleddes i början av 1900-talet

Som en del av arbetet med åtgärdsprogrammet har strandsandjägarens populationer i Norrbotten inventerats under 2005 och 2006.

Strandsandjägare, Artfakta Länk till annan webbplats.

Åtgärdsprogram för strandjägare Länk till annan webbplats.

Uttern tillhör familjen mårddjur. Den har en lång spolformad kropp, korta ben och kraftig svans. Uttern har en mörkbrun päls med undantag av buk och hals som är ljusare grå.

Utter i Norrbottens län?

Historiskt har uttern i stort sett funnits i hela Sverige. Utterstammen började minska redan på 1950-talet och uttern fredades år 1968. Trots fredningen fortsatte stammen att minska. Idag ser det ljusare ut för uttern som verkar vara på väg att återhämta sig. Det finns dock stora skillnader i tillväxttakten och norra Norrland är idag kärnområdet för uttern. I Norrbottens län finns cirka en tredjedel av Sveriges utterpopulation.

Varför har antalet uttrar minskat?

I Sverige beror det sannolikt på:

• Gamla miljögifter i form av PCB, som förbjöds 1971.
• Nya miljögifter som kommer ut i naturen, där vi i dagsläget inte vet hur de påverkar ekosystemet.
• Utdikningar av våtmarker och rensningar av vattendrag.
• Vattenregleringen och kraftverksbyggen, särskilt i de stora älvarna i norra Sverige.
• Trafiken, som lokalt kan vara en starkt begränsande faktor.

Vi fortsätter med inventeringar för att följa utterstammens utveckling i länet. Dessutom bör analyser av miljögifter i döda uttrar göras. När järnvägar eller vägar ska repareras eller anläggas ska trummor och broar placeras så att de inte utgör ett hinder för uttern.

Vill du hjälpa uttern?

Detta kan du bidra med:

• Rapportera in utterspår till Artportalen.
• Spara buskar och träd längs med vattendragen, om du har utter på dina marker. De ger skydd åt uttrarna och ger dem möjlighet att finna gryt och viloplatser.
• Undvik också omfattande rensningar av vattendragen.
• Kom ihåg att ingångshålet till minkfällor inte bör vara större än 7x7 cm om du sätter ut minkfällor.
  

Åtgärdsprogram för utter, Naturvårdsverket Länk till annan webbplats.

Utter, Artfakta Länk till annan webbplats.

Violett guldvinge är en liten fjäril, bara omkring 25 millimeter mellan vingspetsarna, som flyger från slutet av maj till början av juli månad på blomrika slåtter- och betesmarker, strandängar, vägrenar, öppna gläntor och kärr.

Varför finns det så få kvar?

Fjärilen är starkt hotad i hela Europa. Arten förekom tidigare på kulturmarker i Norrland och norra Svealand, men den har minskat kraftigt under de senaste årtiondena i takt med att brukningsmetoderna har förändrats och att landskapet har börjat växa igen. Arten finns nu bara kvar på ett fåtal lokaler med Jämtland och Medelpad som sydgräns.

I Norrbotten finns kända förekomster av violett guldvinge i några få områden, främst längs kusten. Förutom att följa populationsutvecklingen och förhindra igenväxning på dessa platser krävs ytterligare undersökning av nya, potentiella områden som kan hysa fjärilen.

Arten bör uppmärksammas så det skapas medvetenhet om fjärilens behov inom områden där livsmiljöer ännu finns kvar för att på sikt garantera artens överlevnad. Idealet är det äldre, småskaliga jordbrukslandskapet med slåtterängar och ett mindre intensivt bete. Landskapet får gärna vara mosaikartat med buskar, träd och gläntor.

Vill du hjälpa den violetta guldvingen?

Detta kan du bidra med:

• som äger mark sköta de livsmiljöer där fjärilen finns kvar genom slåtter eller bete, och skydda markerna mot gödsling och upplöjning
• restaurera omgivande igenväxande kulturlandskap och skapa spridningsvägar i landskapet mellan lämpliga miljöer för fjärilen
• Berätta om du ser fjärilen – rapportera på Artportalen.
  

Violett guldvinge, Artfakta Länk till annan webbplats.

Åtgärdsprogram för violett guldvinge, Naturvårdsverket Länk till annan webbplats.

Den vitryggiga hackspetten är idag en av Sveriges mest hotade arter. Den är klassad som akut hotad av Artdatabanken. Eftersom den vitryggiga hackspetten är så pass hotad finns det ett projekt som både föder upp nya hackspettar men som också arbetar med att skydda eller återskapa de miljöer som fåglarna lever i.

Projekt Vitryggig hackspett, Naturskyddsföreningen Länk till annan webbplats.

Avelsprogram Vitryggig hackspett, Nordens Ark Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Hur ser den ut?

Liksom flera andra hackspettar har den en röd-vit-svart fjäderdräkt. ”Vitryggen” som den kallas i folkmun har precis som namnet säger en vit rygg. Vingarna är svartvita och både hane och hona har en streckad undersida samt en svagt röd undergump, men bara hanen har en lysande röd hjässa. Honans hjässa är svart.

Liksom flera andra hackspettar har den en röd-vit-svart fjäderdräkt. ”Vitryggen” som den kallas i folkmun har precis som namnet säger en vit rygg. Den förväxlas ofta lätt med den betydligt vanligare arten större hackspett, men vitryggig hackspett har tvärgående vita band på rygg och vingar med ett vitare parti i mitten till skillnad från de två vita längsgående fält som större hackspett har. Vitryggen har även en svagt röd undergump och streckad undersida, och hanen har en lysande röd hjässa. Honans hjässa är svart.

Var vill den bo?

Den vitryggiga hackspetten lever i skogar med gott om lövträd. Det ska inte bara vara levande träd utan även döda träd som finns kvar i skogen. Av det vi vet idag så tror vi att fågelns viktigaste miljöer har varit stora brandfält och de efterföljande lövskogarna, så kallade lövbrännor. Idag har en effektiv brandbekämpning gjort att storskaliga bränder i stort sett uteblir. Mängden död ved har minskat radikalt. Det gör att den vitryggiga hackspetten inte har så många områden att välja på när den ska hitta boende.

Varför finns det så få i Sverige?

Den främsta orsaken till artens snabba tillbakagång beror på det senaste seklets storskaliga förändringar av skogslandskapet, huvudsakligen som en följd av hur skogsbruk har bedrivits. Lövrika skogar har i stor skala ersatts av barrskogar.

Naturvårdsbränning hjälper arten

Naturvårdsbränning är den i särklass viktigaste åtgärden för att gynna den vitryggiga hackspetten. En brand skapar direkt mängder av död ved och brandfältet lockar dessutom till sig mängder av insekter. Åtgärder som leder till ökad andel löv i landskapet är positiva, exempelvis genom att:

• stängsla in ungt löv så det inte blir betat
• spara enskilda lövträd
• skydda viktiga lövskogsmiljöer.

Naturvårdsbränning

Vitryggig hackspett, Artfakta Länk till annan webbplats.

Åtgärdsprogram för vitryggig hackspett, Naturvårdsverket Länk till annan webbplats.