Njuollavárrie

Garnlavsklädda granar och gamla, liggande döda granstammar med sällsynta vedlevande svampar som ostticka och gränsticka möter den som besöker granskogsreservatet Njuollavárrie. Sedan området brann för drygt 200 år sedan har skogen fått växa upp på naturlig väg och stå i det närmaste orörd.

Grannaturskogen på Njuollavárrie utgörs nästan helt av gran, men det finns även inslag av björk och sparsamt av gamla sälgar och tallar. Skogen varvas med små öppna myrar och i den norra, låglänta delen av reservatet finns blöt gransumpskog med bäckdråg. Inslaget av fuktig och blöt mark medför en hög luftfuktighet i den vindskyddade granskogen, och det uppskattas av många arter av bland annat lavar, mossor och svampar.

Eftersom naturskogen i Njuollavárrie inte påverkats av någon större störning såsom brand eller skogsavverkning under lång tid så har dessa fuktiga miljöer bevarats och tillåtits att utvecklas fritt. Därför återfinns flera krävande och rödlistade arter här, exempelvis lavarna knottrig blåslav och brunpudrad nållav, och vedsvamparna rynkskinn och gränsticka.

Omgiven av vidsträckta våtmarker

Granskogarna i Njuollavárrie omges av stora värdefulla våtmarksområden som breder ut sig om både öster och väster om området. Dessa omfattande våtmarksområden har mycket stor betydelse för flora och fauna, och en liten del av våtmarkskomplexet Saltmyran ingår i reservatets nordvästra ände.

Det finns flera olika slags spår av mänsklig närvaro och äldre tiders nyttjande av naturen kring Njuollavárrie. I norra delen av reservatet har en härd påträffats, som kan vara det äldsta kända spåret av människor som rört sig i området. Strax nordost om reservatet finns lämningar av en gammal lada som nyttjats för slåtter på en myr. Öster om området på Nuollajaurmyran har en kolbotten påträffats som utgör rester av en kolmila samt en koja, och ytterligare en kolbotten finns på Torrtallmyran väster om reservatet.