Naankitunturi

I Naankitunturis vidsträckta skogar är naturen vild och otämjd. Skogsbränder har dragit fram och banat väg för lövträd och lämnat spår på tallarnas stammar. 514 meter över havet sticker lågfjället Naankitunturi upp sin kala hjässa. Från den kan du blicka ut över myrmarker, sjöar och skogar som sträcker sig så långt ögat når.

Skogsreservat med myrar och sjöar

Naturreservatet är uppdelat på två områden. I det östra ligger lågfjället Naankitunturi med kala toppar och i det västra det långsmala, skogsklädda berget Paloleuska. Över stora delar breder barrskog ut sig med ett stort inslag av lövträd. Myrar, vattendraget Maunukaisenjoki samt sjöarna Maunukaisenjärvi, Paanisenjärvi och en mindre tjärn ingår också i reservatet.

Urskogsträd

I Naankitunturis skogar växer riktigt gamla granar och tallar. Tallarna har tillplattade kronor och uppsprucken pansarbark och granarna har grova stammar som antagit en grå färg. Gammelträden är högre än den omgivande skogen, så kallade överståndare, vilket bidrar till en typisk ”urskogssiluett”. Skogen är präglad av naturliga processer som bränder, stormar, svamp- och insektsangrepp. Därför finns det gott om död ved, mer eller mindre murken. Här och var står träd som överlevt bränder men fått ärr för livet, så kallade brandljud.

Arter med stora krav

I reservatet lever många kräsna arter som bara dyker upp i urskogslik natur. Ta gräddtickan till exempel, som växer på fallna granar. Stammen ska helst vara grov, inte ligga direkt på marken och vara så pass gammal att den fått ett mosstäcke på ovansidan. Dessutom ska stammen fallit på en plats med fuktig mark så den inte torkar ut. Skalbaggen reliktbock har helt andra preferenser. Den lever i barken på gamla, solbelysta tallar. Andra karaktärsarter för tallnaturskog som hittats i reservatet är svamparna fläckporing, vitplätt, smalfotad taggsvamp och blå taggsvamp.