Májvesvárre

Tallskogen i Májvesvárre naturreservat har huvudsakligen vuxit upp naturligt efter skogsbränder år 1771 och 1855. Men i de mest orörda delarna finns grova 500- till 600-åriga gammeltallar. Här kan du ströva flera kilometer i det kuperade skogsområdet utan att stöta på vägar eller spår av modernt skogsbruk.

Den brandpräglade tallnaturskogen

Májvesvárres skogar har varit utsatt för återkommande bränder, något som gjort tallskogen dominerande. Där marken är fuktigare finns även inslag av granskog. Den mest orörda skogen med störst förekomst av riktigt gamla tallar är den centrala delen, på och runt berget Májvesvárre. Här är skogen urskogsartad och de äldsta tallarna är mellan 500 och 600 år gamla. De grova gammeltallarna har ofta överlevt ett flertal bränder och flera av dem har tydliga brandljud. I de västra sluttningarna och ner mot sjön Májvesjávrre finns på flera ställen även urskogsartad stavatallskog. Det är en tät, senvuxen och självgallrande tallskog som vuxit upp efter en mer kraftig brand och därefter varit tämligen orörd.

Människans påverkan

Den glesa och luckiga skogen i nordvästra delen av reservatet bär prägel av äldre tiders dimentionsavverkning, då de grövsta träden avverkades och fraktades bort, medan de klenare träden fick stå kvar. Här och var kan man se yxhuggna gamla stubbar som vittnar om äldre tiders skogsbruk. Längs sjökanten kan man se spår efter timmerflottning.

Stort väglöst område

Just storleken och väglösheten är i sig en viktig del av naturvärdet då sådana områden är mer ostörda och kan hålla en större mångfald av biotoper och livsmiljöer liksom större populationer av känsliga naturskogsarter. Här kan du bland annat stöta på de hotade arterna doftticka, liten aspgelélav, liten hornflikmossa, mikroskapania, svämskapania och tallstocksticka.