Artrika vägkanter
Vägkanter är viktiga för den biologiska mångfalden eftersom de påminner om odlingslandskapets ängar och betesmarker.
Hur känner en igen artrika vägkanter?
Artrika vägkanter kan se olika ut beroende på vad det är för typ av väg. Ofta är de bevuxna med gräs och örter, men de kan även bestå av bar jord, sand eller grus. Motsatsen till artrika vägkanter är de som domineras av enstaka storväxta arter, till exempel lupin och älggräs.
Varför är de viktiga?
Vägkanter är viktiga för den biologiska mångfalden eftersom de påminner om odlingslandskapets ängar och betesmarker. Gemensamt för dessa miljöer är skötsel genom hävd, då marken slås eller betas, och störning. Många arter är knutna till det gamla odlingslandskapets ängar och betesmarker. I takt med att dessa miljöer blir allt ovanligare får arterna svårare att klara sig. Vägkanterna har blivit en tillflyktsort, men det är viktigt att de sköts på rätt sätt för att arterna ska kunna trivas.
Skötsel
Skötseln av vägkanten beror mycket på vilka värden som ska gynnas. En vägkant med ängsväxter bör skötas med sen slåtter, i augusti eller september. Då hinner växterna både blomma och sätta frö för att säkra nästa års blomning. Efter slåttern är det mycket bra om det slagna växtmaterialet samlas ihop och tas bort för att undvika gödningseffekt. Många ängsväxter mår bäst på magra jordar och blir utkonkurrerade av andra kväveälskande arter så som brännässlor och kirskål om det blir för mycket gödning i marken. Även i vägkanter med mer trivial flora är det positivt med sen slåtter. Eftersom många insekter använder växter som rotfibbla, åkervädd och klöver som födokälla försvinner insekternas mat om marken slås för tidigt. En del pollinatörer kan inte flyga så långt i jakt på nya födokällor, utan dör om maten på en plats försvinner. För at ytterligare underlätta för de insekter som är beroende av blommande växter kan ena vägkanten slås först och den andra ett par veckor senare, så att någonting alltid blommar.
I sandiga vägkanter kan sandblottor skapas för att gynna insekter som bygger bo i sanden, såsom vissa vilda bin. Om vägkanter växer igen med gräs eller sly kan inte bina gräva sina barnkammare och därmed inte fortplanta sig.
Markägare och de som sköter vägkanten behöver vara införstådda med syftet med exempelvis sandblottor, så de inte av misstag förstör eller förändrar strukturen. Täck tillexempel inte sandiga områden med grus. Det hindrar också bina från att kunna använda boplatsen. I värsta fall kan fel hantering ödelägga populationer av växter och djur.
Arter knutna till artrika vägkanter
I artrika vägkanter finns ofta hävdberoende växter som behöver skötsel eller störning, såsom slåttergubbe, slåtterfibbla, liten blåklocka och darrgräs. Bland de födosökande insekterna finns vilda bin, såsom väddsandbi och guldsandbi, samt fjärilar, såsom större pärlemorfjäril och olika bastardsvärmare. I stort sett alla arter som finns i en ängs- eller betesmark kan också hittas i en vägkant.
Pollinatörerna behöver nektar som flygbränsle, och pollen främst som mat till sin avkomma. Blommornas pollen- och nektarinnehåll varierar lite mellan arter, därför blir vissa växter mer attraktiva födokällor än andra. Åkervädden är en av de mer populära växterna, särskilt bland fjärilar. Ängsvädden, vars blomma liknar åkerväddens, är också välbesökt. Den blommar sent på säsongen när de flesta andra växter blommat över. Klöver av olika slag är rika födokällor.