Invasiva främmande arter

Invasiva främmande arter räknas som ett av de absolut största hoten mot biologisk mångfald. De kan också orsaka stora negativa effekter på jord- och skogsbruk samt människors och djurs hälsa.

Främmande arter är djur, växter eller svampar som tagit sig till Sverige med hjälp av människan. Några av dessa främmande arter trivs för bra i sin nya miljö. De kan öka kraftigt och på så sätt påverka den biologiska mångfalden. Sådana arter brukar kallas invasiva främmande arter eller invasiva arter. De kan skada arter och ekosystemet och ha negativa effekter på jord- och skogsbruk. Invasiva främmande arter kan även orsaka ekonomisk skada eller påverka hälsan hos djur och människor negativt.

Invasiva främmande arter i Sverige

Problemen med invasiva främmande arter i Sverige ökar i takt med att vi blir fler människor, och att vi reser mer. Vi har också en ökad världshandel där vi både medvetet och omedvetet flyttar arter mellan ekosystem. I Sveriges natur finns idag över 2000 främmande arter och drygt 400 av dessa räknas som invasiva. Många av dessa, till exempel spansk skogssnigel, jätteloka, parkslide och vresros orsakar redan nu stora skador och kostnader i form av årlig bekämpning.

Problemen kring invasiva främmande arter har uppmärksammats av Europeiska unionen (EU). För att skydda miljön och samhället mot utbredning och skador av invasiva främmande arter finns en EU-förordning. Som ett tillägg till EU-förordningen finns svenska regler i miljöbalken. I november 2018 beslutade regeringen även om en svensk förordning om invasiva främmande arter.

EU:s förordning om invasiva främmande arter

Enligt EU-förordningen är det förbjudet att importera, sälja, odla, föda upp, transportera, använda, byta, släppa ut i naturen eller hålla levande exemplar av de arter som finns upptagna på den så kallade unionsförteckningen över invasiva främmande arter.

Svensk lagstiftning

Reglerna i miljöbalken innebär bland annat att:

  • Regeringen eller den myndighet som Regeringen utser har tillåtelse att meddela hur enskilda invasiva främmande arter ska hanteras utifrån EU-förordningen.
  • Det som är förbjudet enligt EU-förordningen är också är straffbart.
  • Ansvariga myndigheter har tillträde till fastigheter och liknande, för att där kunna utföra utrotningsåtgärder eller andra åtgärder som behövs för att förhindra att invasiva främmande arter sprids.

I den svenska förordningen står det vilka skyldigheter olika myndigheter har och hur arbetet med invasiva främmande arter ska bedrivas i Sverige.

Vägledning om regler och bestämmelser i EU-förordningen om invasiva främmande arter på Naturvårdsverkets webbplatslänk till annan webbplats

EU:s lista över invasiva främmande arter

EU har en lista över 66 invasiva främmande arter som det är förbjudet att sälja, byta och importera. 12 av de 66 arterna finns etablerade i svensk natur. Ytterligare 8 av de 66 arterna förekommer sporadiskt i Sverige.

I Blekinge finns i nuläget sju etablerade arter.

Jättelokalänk till annan webbplats

Jättebalsaminlänk till annan webbplats

Gul skunkkallalänk till annan webbplats

Tromsölokalänk till annan webbplats

Sidenörtlänk till annan webbplats

Kinesisk ullhandskrabbalänk till annan webbplats

Signalkräftalänk till annan webbplats

Dörrknackararter är sådana invasiva främmande arter som etablerat sig utanför landets gränser och där risken att de tar sig in i Sverige är hög. Det är viktigt att vi är observanta på dörrknackararter för att snabbt kunna sätta in insatser för att utrota dem innan de får fäste i svensk natur och blir svårbekämpade.

Läs mer om dörrknackararter på Naturvårdsverkets hemsidalänk till annan webbplats

Andra invasiva arter i Blekinge

Här listar vi andra invasiva arter i Blekinge. De här arterna är inte med på EU-listan och därför finns inga regler om bland annat försäljning och import.

Även dessa arter är ett hot mot den biologiska mångfalden, och vi bör vara uppmärksamma på deras spridning.

Blomsterlupin Lupinus polyphyllus

Lupiner sprider sig längs vägrenarna där de gör tillvaron svår för många ängsarter. Lupinen gör jordmånen mer kväverik. Många ängsblommor trivs på vägrenar eftersom jordmånen är mager och de slås regelbundet.

Lupinerna är vackra, men extremt invasiva och bör betraktas som en växternas mördarsnigel.

Läs mer om lupiner hos Naturvårdsverketlänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster

Bakgrund

Första gången arten noterades vild i Sverige var 1870 då den hade spridit sig från en trädgård. Växten togs ursprungligen hit från västra Nordamerika av den kände växtsamlaren David Douglas, och är tack vare sin ståtliga blomställning en omtyckt prydnadsväxt.

Vad är problemet med lupiner?

Det är en snabbväxande, flerårig art som sprider sig effektivt med frön, men även genom underjordisk jordstam. Eftersom blomsterlupin är en kvävefixerande art ökar kvävehalten i jorden där den växer, vilket kan påverka omgivande flora. Blomsterlupin konkurrerar även ut vägkantens övriga flora genom att de skuggar lågväxande arter.

Hur bekämpar man lupinerna?

Lupinen är envis och seg och därför måste bekämpningen vara långsiktig och upprepas ofta. Rötterna klarar övervintringen bra och fröna i marken bevarar sin grobarhet i över 50 år. I första hand bör man se till att det inte bildas några frön genom att kapa av blomstjälkarna innan fröna mognar. Då fylls inte fröbanken i marken på och inga fler frön sprids ut i omgivningen.

Slåttra, trampa, gräv! Och gör sedan om det igen...

Nya och små bestånd bekämpas bäst genom att man gräver upp dem med rötterna. Det är en arbetsam men effektiv metod. Låt rötterna ligga och torka eller oskadliggör dem på annat sätt innan man lägger dem i komposten, eftersom lupinen kan föröka sig med rotbitar. Till följd av grävandet kan en del av fröna i marken komma att gro. Därför måste man rensa området regelbundet under de följande åren.

Växten bildar snabbt vidsträckta och mycket täta bestånd, som man lättast bekämpar med regelbunden slåtter. För att bestånden ska minska i omfattning krävs att växterna kapas 3-4 gånger under vegetationsperioden. Slåtter två gånger per sommar räcker för att hindra ytterligare utbredning av bestånden. Slåttern bör utföras innan frön har hunnit bildas. Om man slår lupinerna då de redan har frön är det skäl att förstöra blomstjälkarna noggrant. De kapade växterna bör helst samlas ihop och föras bort för att förhindra att platsen blir alltför näringsrik, speciellt om man vill gynna inhemska ängsarter som trivs i en näringsfattig jordmån.

Eller använd ett spett!

Här är ett tips från en av våra läsare som vi också vill dela med oss av:

"Min lupinkamp blev mycket mer framgångsrik när vi slutade gräva och istället stack in ett spett snett under plantan och bände upp den. Hela rotsystemet kom med (för det mesta) men det mesta av jorden blev kvar. Vi slapp gräva av rötter som lever vidare, vi slapp ett stort hål i marken, vi fick mycket lättare vikt på det som skulle transporteras bort. Hälsningar Erik."

Konkurrerar ut andra arter

Lupinerna är ju fantastiskt ståtliga och har en stor färgvariation. Vi har väl alla sett långa vägsträckor som kantas av enbart lupiner. Men det är en enda art som ”växer ihjäl” många andra. Därför är det allvarligt när den etablerar sig i artrika miljöer som till exempel ängsmarker, eller längs artrika vägkanter. Även insektslivet kan drabbas, eftersom många fjärilar och vildbin är beroende av särskilda värdväxter, som kan konkurreras ut av lupinerna.

  • Gräv upp lupinerna med rötterna.
  • Återkom nästa år och gräv upp eventuellt tillkommande plantor.
  • Slå plantorna innan de gått i blom. Då kommer de tillbaka och hinner förmodligen blomma sent, men ej bilda frön.
  • Slå ned blommorna direkt efter att de har blommat över.
  • Om det finns frökapslar - skicka till brännbart på tippen! Lägg ej i skogen eller på egen kompost.
  • Ta plantorna direkt när de kommer upp på våren, sparka eller skrapa sönder dem när plantorna är små.
  • Återkom med ett par veckors mellanrum, så minskar man i alla fall utbredningen av beståndet.
  • Så EJ fröna utanför din tomt eller sprid på annat sätt.

Parkslide Reynoutria japonica

Parkslide är en främmande art i landet som kan sprida sig snabbt och orsaka stora skador. Dess rötter och underjordiska stammar växer snabbt och kan via sprickor tränga igenom asfalt, dränering, betong och avlopp.

I Storbritannien är försäljning och spridning av parkslide förbjuden och den hanteras som farligt avfall.

Läs mer om Parkslide (Naturvårdsverket)länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster

Vresros Rosa rugosa

Vresros är en rosväxt med stora mörkt rosenröda till vita blommor från nordöstra Asien. Den växer huvudsakligen längs stränder och kan konkurrera ut naturlig inhemsk flora. Arten är svårbekämpad och utrotning kräver stora och dyra insatser.

Läs mer om Vresros (Naturvårdsverket)länk till annan webbplats

Vad gör jag med avfallet?

Det är viktigt att hantera avfallet från invasiva främmande arter på ett säkert sätt för att förhindra ytterligare spridning av arterna. Dessa arter är effektiva kolonisatörer och etablerar sig lätt på nya platser.

Det är viktigt att avfallet inte läggs på öppen kompost utan bränns lokalt eller skickas till förbränning. Avfallet kan läggas förslutet i hushållssoporna/brännbart. Vid transport är det viktigt att avfallet transporteras väl förslutet för att förhindra spridning av arten. Om det körs till återvinningscentral ska man försäkra sig om att avfallet blir bränt och inte komposterat.

Läs mer om hur du hanterar växtavfallet på Naturvårdsverkets hemsidalänk till annan webbplats

Du hittar mer information på:

Naturvårdsverketlänk till annan webbplats

Havs- och vattenmyndighetenlänk till annan webbplats

Kontakt