Invasiva främmande arter
Invasiva främmande arter räknas som ett av de absolut största hoten mot biologisk mångfald. De kan också orsaka stora negativa effekter på jord- och skogsbruk samt människors och djurs hälsa.
Främmande arter är djur, växter eller svampar som tagit sig till Sverige med hjälp av människan. Några av dessa främmande arter trivs för bra i sin nya miljö. De kan öka kraftigt och på så sätt påverka den biologiska mångfalden. Sådana arter brukar kallas invasiva främmande arter eller invasiva arter. De kan skada arter och ekosystemet och ha negativa effekter på jord- och skogsbruk. Invasiva främmande arter kan även orsaka ekonomisk skada eller påverka hälsan hos djur och människor negativt.
Invasiva främmande arter i Sverige och EU
Problemen med invasiva främmande arter i Sverige ökar i takt med att vi blir fler människor, och att vi reser mer. Vi har också en ökad världshandel där vi både medvetet och omedvetet flyttar arter mellan ekosystem. I Sveriges natur finns idag över 2 000 främmande arter och drygt 400 av dessa räknas som invasiva. Många av dessa, till exempel mördarsnigel (tidigare spansk skogssnigel), jätteloka, parkslide och vresros orsakar redan nu stora skador och kostnader i form av årlig bekämpning.
Förbjudet att sprida invasiva främmande arter
EU listar vilka djur och växter som inte får introduceras i, spridas i naturen eller gynnas att bli fler. Det är också förbjudet att ha, sälja, byta och importera dessa arter.
På Naturvårdsverkets webbplats kan du läsa om vilka invasiva arter som är av särskild betydelse i Sverige och vilka arter som EU listar med förbud. Listan uppdateras regelbundet med nya arter.
Invasiva främmande arter på Naturvårdsverkets webbplats
Länk till annan webbplats.
Fastighetsägarens ansvar
Den som äger en fastighet har ett eget ansvar att vidta åtgärder om det finns EU-listade invasiva främmande arter vid den egna fastigheten. Landlevande ryggradsdjur och vattensköldpaddor är undantagna. Ansvaret gäller för alla som äger fastigheter, det vill säga:
- privatpersoner
- kommunala och statliga fastighetsägare
- bolag som äger fastigheter.
Vad gör jag med avfallet?
Det är viktigt att hantera avfallet från invasiva främmande arter på ett säkert sätt för att förhindra ytterligare spridning av arterna. Dessa arter är effektiva kolonisatörer och etablerar sig lätt på nya platser.
Det är viktigt att avfallet inte läggs på öppen kompost utan bränns lokalt eller skickas till förbränning. Avfallet kan läggas förslutet i hushållssoporna/brännbart. Vid transport är det viktigt att avfallet transporteras väl förslutet för att förhindra spridning av arten. Om det körs till återvinningscentral ska man försäkra sig om att avfallet blir bränt och inte komposterat.
Invasiva främmande arter i Blekinge
EU har en lista över 66 invasiva främmande arter som det är förbjudet att sälja, byta och importera. Tolv av de 66 arterna finns etablerade i svensk natur. Ytterligare åtta av de 66 arterna förekommer sporadiskt i Sverige.
I Blekinge finns i nuläget 10 etablerade och en tillfälligt förekommande art.
Jättelokan introducerades i Sverige som trädgårdsväxt under sekelskiftet 1800–1900-talet. Nu sprider den sig oavsiktligt med frön som exempelvis fastnat i bildäck, på kläder eller följer med jord som grävts upp och flyttats.
Själva växten är flerårig och den har en långlivad fröbank. Detta innebär att jättelokans frö kan ligga vilande i marken länge, upp till sju-åtta år, innan de gror. Detta innebär att upprepade insatser är nödvändiga för att bli av med växten.
Läs mer om jätteloka på Naturvårdsverkets webbplats Länk till annan webbplats.
Läs mer om hur du bekämpar jätteloka på Naturvårdsverekts webbplats Länk till annan webbplats.
Skunkkalla (Lysichiton americanus) är en storvuxen kallaväxt från Nordamerika som är mycket invasiv, men i Sverige har vi en chans att stoppa spridningen om vi tar tag i problemet nu.
Gul skunkkalla är en invasiv främmande art av unionsbetydelse. Detta innebär att Sverige som medlemsland är skyldigt att bekämpa arten, att den ska utrotas och inte tillåtas växa inom Europas gränser. Som fastighetsägare ansvarar du för att utrota förekomsten av invasiva främmande arter på egen fastighet.
Läs mer om gul skunkkalla på Naturvårdsverkets webbplats Länk till annan webbplats.
Jättebalsamin (Impatiens glandulifera) kommer ursprungligen från Himalaya i Asien och togs till Sverige som trädgårdsväxt och för biodling men etablerade sig snabbt i svensk natur. I dag finns jättebalsamin i stort sett i hela Sverige.
Arten är ettårig och sprids oavsiktligt med jord som innehåller frön, med människor eller fordon som har arbetat i jord som innehåller frön och via vattendrag. Det räcker med en lätt beröring på den mogna frökapseln för att jättebalsamin ”explosionsliknande” ska sprida sina frön.
Läs mer om jättebalsamin på Naturvårdsverkets webbplats Länk till annan webbplats.
Läs mer om bekämpning av jättebalsamin på Naturvårdsverkets webbplats Länk till annan webbplats.
Tromsölokan (Heracleum persicum) är nära besläktad med den mer kända invasiva främmande arten, jätteloka. Tromsölokan är etablerad i Västerbotten men förekommer sällsynt även i andra delar av landet. Det finns ett fåtal fynd i Blekinge.
Tromsölokan började användas som prydnadsväxt i Norge på 1830-talet och är numera väl spridd i landet. Undersökningar på genetisk nivå indikerar att tromsöloka har förts in i Sverige aktivt men till skillnad från i Norge så blev arten inte speciellt populär som prydnadsväxt. Tromsölokan används även på många håll i världen som grönsak och kryddväxt.
Tromsölokan kan spridas med vind, vatten och med fordon och både som frö och med växtdelar. Den bekämpas på liknande sätt som jättelokan.
Läs mer om tromsöloka på Naturvårdsverkets webbplats Länk till annan webbplats.
Sidenört (Asclepias syriaca) är en flerårig växt från Nordamerika och togs till Sverige som trädgårdsväxt. I södra Sverige har sidenört börjat sprida sig ut i naturen från privata trädgårdar. I övriga landet förekommer den främst på soptippar. Växten är snabbväxande och konkurrerar ut befintlig växtlighet. Växten är även giftig för betande djur och kan vara ett problem om den etablerar sig hagar och betesmarker.
Läs mer om sidenört på Naturvårdsverkets webbplats Länk till annan webbplats.
Arten kan bekämpas på mindre ytor genom att helt enkelt dra upp växten för hand. Var noga med att få med hela rotsystemet, eftersom växten, förutom att den förökar sig med frön, även förökar sig med rotdelar.
Gudaträd (Ailanthus altissima) är ett ganska litet träd (oftast 6-10 meter högt). Härstammar från Kina/Taiwan och kom till Europa under 1700-talet som trädgårdsväxt och finns idag förvildad i stora delar av Europa. Den förökar sig med åde rotskott och frön. Fröna sprider sig främst med vind och vatten långa sträckor. Under senare år har plantor etablerade från frön hittats i flerig. Den avger kemiska (allelopatiska) substanser från sitt rotsystem som hindrar frön från andra arter att gro.
Läs mer om gudaträd på Naturvårdsverkets webbplats Länk till annan webbplats.
Smal vattenpest (Elodea nuttallii) är en vattenväxt med tätt kransställda blad som blir upp till en meter lång. Växten blommar i juli-september med vita till ljuslila små blommor i bladvecken. Den skiljs från vanlig vattenpest med sina mer långsmala styva blad som oftast är tydligt nedåtrullade mot stjälken. Växten förekommer på ett fåtal platser i länet.
Läs mer om smal vattenpest på Havs- och vattenmyndighetens webbplats Länk till annan webbplats.
Foto: Ron Offermans (CC BY-SA 3.0)
Kinesisk ullhandskrabba (Eriocheir sinensis) har stor förmåga att anpassa sig till olika miljöer och betraktas därför som en av världens mest invasiva arter. Den lever i sötvatten men tar sig till i havet när den ska föröka sig. De senaste hundra åren har kinesisk ullhandskrabban spridits utanför sin naturliga utbredning i Asien, och finns nu i större delen av Europas floder och hamnområden.
Troligen sprids den kinesiska ullhandskrabban oavsiktligt och kontinuerligt med barlastvatten i fartyg. Det innebär att varje förekomst i svenskt vatten är en ny introduktion av arten.
Klorna på vuxna kinesiska ullhandskrabbor har tät "ullig" borst och vita spetsar. Ryggskölden är rundad, max 10 centimeter bred och med ett karaktäristiskt v-format jack mellan ögonen.
Den nordamerikanska signalkräftan (Pacifastacus leniusculus) har importerats och satts ut i ett 20-tal europeiska länder för att ersätta inhemska flodkräftor som drabbats av kräftpest. Men signalkräftor visade sig själva bära på kräftpestsvampen. Därför ska de aldrig planteras ut i vatten där flodkräftan kan leva. Signalkräftan liknar vår inhemska flodkräfta som är mörkare i färgen, men vuxna signalkräftor har även ljusa (vit-turkosa) fläckar i "tumgreppet" på klorna. De saknas hos flodkräftan.
Eftersom signalkräftan har så pass stor spridning i landet är det inte möjligt att utrota den. Ett hanteringsprogram har tagits fram som syftar till att förebygga och minimera negativa effekter av signalkräfta på biologisk mångfald samt vägleda om hur fisket och nyttjande av signalkräfta fortsatt kan bedrivas.
Läs mer om signalkräftan på Havs- och vattenmyndighetens webbplats Länk till annan webbplats.
Foto: Dennis Johannesson
Det finns tre underarter, rödörad, gulbukig och gulörad vattensköldpadda och de är en av de mest invasiva arterna i världen, troligen som en följd av att det är ett populärt husdjur som ofta släpps ut i naturen när man tröttnat på den. Den är med på EU:s lista över invasiva främmande arter.
Den är anpassningsbar och kan leva i både sjöar, dammar och vattendrag där den äter både vattenväxter och djur. Den kan förutom att äta upp inhemska skyddsvärda arter även sprida allvarliga djursjukdomar. Vissa sjukdomar som salmonella kan även spridas till människor. I Sverige kan den ännu inte reproducera sig ute i naturen, men med ett varmare klimat finns det en risk att detta kan ske i framtiden.
Läs mer om gulbukig vattensköldpadda på Naturvårdsverkets webbplats Länk till annan webbplats.
Andra invasiva arter i Blekinge
Här listar vi andra invasiva arter i Blekinge. De här arterna är inte med på EU-listan och därför finns inga regler om bland annat försäljning och import.
Även dessa arter är ett hot mot den biologiska mångfalden, och vi bör vara uppmärksamma på deras spridning.
Lupiner (Lupinus polyphyllus) sprider sig längs vägrenarna där de gör tillvaron svår för många ängsarter. Lupinen gör jordmånen mer kväverik. Många ängsblommor trivs på vägrenar eftersom jordmånen är mager och de slås regelbundet.
Lupinerna är vackra, men extremt invasiva och bör betraktas som en växternas mördarsnigel.
Vad är problemet med lupiner?
Det är en snabbväxande, flerårig art som sprider sig effektivt med frön, men även genom underjordisk jordstam. Eftersom blomsterlupin är en kvävefixerande art ökar kvävehalten i jorden där den växer, vilket kan påverka omgivande flora. Blomsterlupin konkurrerar även ut vägkantens övriga flora genom att de skuggar lågväxande arter.
Läs mer om lupiner hos Naturvårdsverket Länk till annan webbplats.
Hur bekämpar man lupinerna?
Lupinen är envis och seg och därför måste bekämpningen vara långsiktig och upprepas ofta. Rötterna klarar övervintringen bra och fröna i marken bevarar sin grobarhet i över 50 år. I första hand bör man se till att det inte bildas några frön genom att kapa av blomstjälkarna innan fröna mognar. Då fylls inte fröbanken i marken på och inga fler frön sprids ut i omgivningen.
Slåttra, trampa, gräv! Och gör sedan om det igen...
Nya och små bestånd bekämpas bäst genom att man gräver upp dem med rötterna. Det är en arbetsam men effektiv metod. Växtmaterialet ska lämnas för förbränning. Till följd av grävandet kan en del av fröna i marken komma att gro. Därför måste man rensa området regelbundet under de följande åren.
Regelbunden slåtter är en annan metod. Slåtter bör ske minst två gånger per säsong, helst fler gånger om man vill minska beståndet. De kapade växterna bör helst samlas ihop och föras bort för att förhindra att platsen blir alltför näringsrik, speciellt om man vill gynna inhemska ängsarter som trivs i en näringsfattig jordmån.
Hjälp oss att minska spridningen av parkslide i Blekinge
Parkslide är en invasiv främmande art som är besvärlig att bekämpa. Växten fortsätter att breda ut sig kraftigt i länet och det är viktigt att vi hjälps åt med att minimera spridningen.
Om växten
Arten kommer ursprungligen från östra Asien och förekommer naturligt i bland annat Japan, Kina och Korea. Det är en flerårig ört med bambuliknande stammar och underjordiska utlöpare som bildar stora bestånd.
Arten växer ursprungligen i vulkanbranter och tål både mycket höga och mycket låga temperaturer. Arten kom till Sverige som trädgårdsart men har nu etablerat sig framför allt utmed vägar och i bebyggda områden.
Lagstiftning och ansvar
Parkslide är inte med på EU:s förteckning över invasiva främmande arter och omfattas i dagsläget inte av gällande lagstiftning. Vi förväntar oss att arten ska komma med på en nationell lista över invasiva främmande arter och att den då kan omfattas av lagstiftning.
Rör inte parkslide om du absolut inte måste. Sannolikheten att du sprider den är större än att du lyckas få bort den. Växten kan triggas av åtgärder. Ta därför del av Naturvårdsverkets vägledning för hantering och bekämpning av parkslide.
Naturvårdsverkets riktlinjer för parkslide Länk till annan webbplats.
Metodkatalogen på Naturvårdsverkets webbplats Länk till annan webbplats.
Vresros (Rosa rugosa) är en rosväxt med stora mörkt rosenröda till vita blommor från nordöstra Asien. Den växer huvudsakligen längs stränder och kan konkurrera ut naturlig inhemsk flora. Arten är svårbekämpad och utrotning kräver stora och dyra insatser.
Läs mer om vresros på Naturvårdsverkets webbplats Länk till annan webbplats.
Svarthuvad snigel. Foto: Tomas Troschke
Svarthuvad snigel (Krynickillus melanocephalus) har sitt ursprung i Kaukasus och upptäcktes för första gången i Sverige under hösten 2019. Nu finns ett 70-tal bekräftade förekomster i Sverige. Troligtvis är det ett stort mörkertal i antalet förekomster och det totala antalet platser där snigeln finns är troligen mycket högre. Eftersom arten är ny i Sverige så saknas fortfarande mycket kunskap om artens ekologi och hur den påverkar vår natur. Snigeln är inte listad på EU:s förteckning över invasiva främmande arter och den omfattas inte heller av någon annan förbudslagstiftning i nuläget.
Snigeln känns igen på sitt svarta huvud och i övrigt gråaktiga kropp och kan bli 45 mm lång. Den kan skiljas från andra liknande snigelarter genom att den alltid har andningshålet baktill i mantelns högersida. Liknande arter som trädgårdssnigel (Arion distinctus), parksnigel (Arion fasciatus) och gråsidig skogssnigel (Arion circumscriptus), har alltid andningshålet framtill i mantelns högersida.
Läs mer om svarthuvad snigel på Naturvårdsverkets webbplats Länk till annan webbplats.
Troligtvis fungerar metoder som används för att hantera mördarsnigel också för svarthuvad snigel. Det verkar som att det bästa sättet att bekämpa svarthuvade sniglar är att plocka upp och avliva dem så fort de dyker upp.
Vitfingrad brackvattenskrabba. Foto: Matz Bergren
Denna nordamerikanska dvärgkrabba (Rhithropanopeus harrisii) har funnits i tyska och polska kustvatten sedan 1950-talet. Under 2000-talet började den sprida sig norrut i Östersjön och 2014 hittade man den första i svenska vatten, i Karlskrona. Krabban verkar nu ha fått fotfäste och finns i havet runt Karlskrona där den även förökar sig. Den utgör föda åt andra fiskar bland annat abborre. Forskning har påbörjats om vilka negativa konsekvenser den kan ha för ekosystemet. För att kunna veta hur den sprids är det viktigt att rapportera fynd på Havs-och Vattenmyndighetens webbplats
Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.
Hur känns de igen?
De är mycket små krabbor. Som vuxna blir de som mest två centimeter breda över ryggen. Ryggskölden är bredare än den är lång, och nästan platt framtill (saknar jack i skölden). Man kan oftast se krabborna kvällstid när de kryper upp på land.
Svartmunnad smörbult. Foto: Martin Stålhammar
Svartmunnad smörbult (Neogobius melanostomus) upptäcktes som främmande art utanför den polska hamnstaden Gdansk 1990 och hittades i Sverige 2008 i Karlskrona. Därefter har den spridits till flera områden runt Östersjön, och till Göteborgs hamnområde.
Det är en tålig fisk som klarar att leva i både sött och salt vatten, och den kan bli en konkurrent till andra bottenlevande fiskar som svart smörbult, tånglake och skrubbskädda. Den svartmunnade smörbulten har varierat kraftigt i antal under åren, vilket tyder på att populationsstorleken varierar och går lite upp och ner. Den svartmunnade smörbulten är ätbar och smakar gott.
Hur känns de igen?
Som vuxen är svartmunnad smörbult vanligen mellan 10 och 17 centimeter lång. Liksom hos alla smörbultar är bukfenornas bas sammanväxta och bildar en sugskiva. Färgen är fläckigt gulgråbrun, men under lekperioden blir hannen helt svart med vitkantade stjärtfenor. Svartmunnad smörbult har ofta en karaktäristisk svart fläck på bakre delen av den främre ryggfenan.
Foto: Simon Hallstan
Sjögull (Nymphoides peltata) är en flytbladsväxt som ursprungligen kommer från Centraleuropa och Asien. Under slutet av 1800-talet infördes den som prydnadsväxt i svenska dammar.
Hur känns den igen?
Bladen är upp till tio centimeter och har en tydligt vågad kant och flyter på vattenytan precis som näckrosblad. Den blommar i juli till augusti med en gul blomma som har flikiga kanter och som inte är lika kompakt som den gula näckrosens blomma. Där det är mycket blommande sjögull kan det se ut som en heltäckande gul matta på vattenytan.
Hur lever de och hur påverkas ekosystemet?
Sjögull har en stor förmåga att anpassa sig till olika livsmiljöer och är idag spridd i sjöar och vattendrag i södra och mellersta Sverige. Sjögull kan växa i strandkanten och ner till ett djup på cirka tre meter, detta innebär att stora delar av en sjö kan växa igen. Den sprider sig framförallt vegetativt genom att växtdelar lossnar och rotar sig på nya platser, men kan också sprida sig med frön.
De täta bestånden konkurrerar ut annan växtlighet genom att solljuset hindras från att nå ner i vattnet. De bidrar också till övergödning då näring från bottensedimenten tas upp och sedan frigörs i vattnet när växten bryts ner inför vintern.
Sjögull har spritt sig kraftigt i Mörrumsåns vattensystem från sjön Åsnen och ända ner mot gränsen till Blekinge och risken är stor att den fortsätter sprida sig nedströms i Mörrumsån.
Läs mer om sjögull på Havs- och vattenmyndighetens webbplats Länk till annan webbplats.
Rapportera ditt fynd av sjögull på Artfakta, SLU:s webbplats Länk till annan webbplats.
Arter som knackar på – dörrknackare
Invasiva främmande arter som har etablerat sig utanför landets gränser och där risken är stor att de tar sig in i landet och etablerar sig kallas för dörrknackare. Det är viktigt att vi är observanta på dörrknackare för att snabbt kunna sätta in insatser för att utrota de invasiva arterna innan de får fäste i vår natur och blir svårbekämpade. Rapportera därför in dina fynd direkt om du upptäcker någon av dessa arter.
Det finns även invasiva arter enligt EU-listan som finns i Sverige, men som ännu inte etablerat sig i Blekinge. Exempel på sådana arter är:
Kabomba Länk till annan webbplats.
Foldrar
Stoppa spridningen av invasiva främmande arter i våra vatten Länk till annan webbplats.
Har du något förbjudet som växer i din trädgårdsdamm? Länk till annan webbplats.
Om invasiva främmande arter - ett växande problem där din hjälp behövs Länk till annan webbplats.
Filmer
Spridning av invasiva arter Länk till annan webbplats. - Länsstyrelsen Skåne (Youtube)
Affischer
Du sprider väl inte invasiva växter? Länk till annan webbplats. - Naturvårdsverkets webbplats
Rapportera fynd av invasiva främmande arter
Kunskap om var arterna finns är grunden för arbetet med invasiva främmande arter. Det är därför mycket viktigt att fynd rapporteras in. Alla inrapporteringar hamnar till slut i Artportalen.
Artportalen Länk till annan webbplats.
Rapportera EU-listade arter, blomsterlupin, parkslide, sjögull och vresros
Rapportera EU-listade arter och arterna blomsterlupin, parkslide, sjögull och vresros som skapar stora problem i Sverige.
Rapportera invasiva arter på invasivaarter.nu Länk till annan webbplats.
Rapportera landlevande ryggradsdjur
Rapportera landlevande invasiva främmande ryggradsdjur och vattensköldpaddor via Svenska Jägareförbundet som ansvarar för åtgärder för dessa arter i Sverige. Rapportera på telefon 070-339 93 26 eller via e-post tipsaframmandearter@jagareforbundet.se
Rapportera vattenlevande arter
Rapportera arter som är vattenlevande via Rappen hos Havs- och vattenmyndigheten.
För kommuner och myndigheter
Uppdragsportalen är ett IT-stöd för kommuner och myndigheter. I Uppdragsportalen går det att både rapportera in och att ta del av åtgärder som planeras och som har utförts för att ta bort och hindra spridningen av främmande invasiva arter.
Länsstyrelsen samordnar och genomför tillsyn
Länsstyrelsen samordnar länets åtgärder mot de invasiva främmande arterna som finns listade i EU-förordningen. Det innebär att vi beslutar om åtgärder och ansvarar för att åtgärderna genomförs. Vi ansvarar också för att återställa ekosystem som har skadats av bekämpningsåtgärder och genomför tillsyn så att förbuden i EU-förordningen följs. Det innebär till exempel att vi kontrollerar att växtarterna inte tillåts växa eller odlas i trädgårdar, skogar eller annan mark och inte heller finns till försäljning. Länsstyrelsen har därför rätt att bekämpa invasiva arter även på annans mark för att förhindra att de sprids. I första hand är det dock fastighetsägaren som ska vidta åtgärder för att bekämpa invasiva främmande arter.
Andra aktörers ansvar
Arbetet med invasiva främmande arter involverar flera aktörer. Kommunen, Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten är några av dem.
Kommuner är ofta fastighetsägare för till exempel parker och allmänna ytor och är i den rollen ansvariga för att bekämpa invasiva främmande växter som finns med på EU-listan. Kommunen är också ansvarig för avfallshanteringen och har där en mycket viktig roll i att se till att avfallet från invasiva främmande växter hanteras på ett rätt sätt.
Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten är de nationellt ansvariga myndigheterna för invasiva främmande arter. De ansvarar bland annat för vägledning, nationell samordning, kunskapsunderlag och hanteringsåtgärder för vissa arter med stor spridning i landet.
Mikrosvampar sprider smittsam sjukdom till groddjur
Sjukdomen Chytridiomycosis (chytridsjuka) som drabbar grodor, paddor och salamandrar finns i södra Sverige och det finns risk för att den sprider sig norrut. Sjukdomen är en av de allvarligaste hoten för grodarter någonsin och den sprids av två invasiva främmande arter – mikrosvamparna Batrachochytrium dendrobatidis (Bd) och Batrachochytrium salamandrivorans (Bsal).
Lagar och förordningar om invasiva främmande arter
Problemen kring invasiva främmande arter har uppmärksammats av Europeiska unionen (EU). För att skydda miljön och samhället mot utbredning och skador av invasiva främmande arter finns en EU-förordning. Som ett tillägg till EU-förordningen finns svenska regler i miljöbalken. I november 2018 beslutade regeringen även om en svensk förordning om invasiva främmande arter.
Syftet med EU-förordningen är att så långt som möjligt hindra att invasiva främmande arter kommer in i EU och att bekämpa de arter som redan finns här. De EU-listade invasiva arterna omfattas av förbud att bland annat importera, sälja, odla, föda upp, transportera, använda, byta och släppa ut de invasiva arterna.
Reglerna i miljöbalken innebär bland annat att:
- Regeringen eller den myndighet som regeringen utser har tillåtelse att meddela hur enskilda invasiva främmande arter ska hanteras utifrån EU-förordningen.
- Det som är förbjudet enligt EU-förordningen är också är straffbart.
- Ansvariga myndigheter har tillträde till fastigheter och liknande, för att där kunna utföra utrotningsåtgärder eller andra åtgärder som behövs för att förhindra att invasiva främmande arter sprids.
I den svenska förordningen står det vilka skyldigheter olika myndigheter har och hur arbetet med invasiva främmande arter ska bedrivas i Sverige.
Förordning om invasiva främmande arter på riksdagens webbplats Länk till annan webbplats.
Miljöbalk på riksdagens webbplats Länk till annan webbplats.
Kontakt
Kontakta oss om du har frågor om invasiva arter i Blekinge
E-post till invasivaarter.blekinge@lansstyrelsen.se
Telefon växel 010-224 00 00
Växeln är öppen mån-fre kl. 08.00-16.30