Frälsegården

I en grav vid Frälsegården hittades kvarlevor efter en vuxen kvinna och en hund. Foto: Malin Richard

I en av gravarna på åsen vid Frälsegården har man funnit kvarlevorna av en vuxen kvinna och en hund. Att hunden är människans bästa vän är inget nytt. Skicket att begrava hundar tillsammans med människor var vanligt i yngre järnålderns gravfält.

Det stora gravfältet vid Frälsegården är från yngre järnåldern och består av 85 gravar. De flesta är runda stensättningar, men här finns också tio högar, tre rektangulära stensättningar och en treudd. Uppe på den långsträckta åsen finns även andra fornlämningar från järnåldern, både ensamliggande gravar och gravfält. Troligen finns ett samband mellan Frälsegårdens stora gravfält och andra gravfält. Kanske har de en gång hängt samman.

Kungastenarna och andra lämningar

Andra fornlämningar visar att åsen användes som begravningsplats även under äldre järnålder. Strax nedanför åsryggen står två resta stenar som kallas Kungastenarna. Här finns också rester av tre stora stensättningar. Arkeologer har även påträffat andra gravar från samma tid inom området.

Det finns uppgifter om att det har funnits en hällkista på åsen, vilket i så fall är spår efter stenålderns jordbrukare. Åsen skulle då ha utnyttjats som begravningsplats både under stenålder, äldre- och yngre järnålder.

Fornlämningsbilden på åsen stämmer väl överens med övriga lämningar kring Trädet, norr om Frälsegården. I området som helhet dominerar gravar och gravfält efter järnålderns jordbrukare. Gravarna är många och ligger nära dagens gårdar och byar. Det tyder på att det här var ett område som tidigt hade en stor befolkning och där bebyggelsen har lång kontinuitet.

Den långsträckta åsen är idag en bevuxen hagmark. Den kalkrika jordmånen på åsen och en långvarig hävd med slåtter och bete, har gett en rik och säregen flora. Området är därför också ett naturreservat.

Att tänka på som besökare

Frälsegården ligger på privat mark, med boende runt omkring. Tänk på att visa hänsyn, parkera på angiven plats och inte skräpa ner.

På sommaren betar nötkreatur på gravfältet. Hundar ska hållas kopplade.

Området är naturreservat vilket innebär att särskilda föreskrifter gäller.

Foto: Malin Richard

Ätran har dragit människor till sig sedan urminnes tider. Det visar alla spår de lämnat efter sig. Ätradalen räknas som ett av Sveriges fornlämningstätaste områden. Orsaken är det strategiska läget längs de förhistoriska och medeltida färdlederna upp mot Falbygdens slättlandskap.

Spår från alla förhistoriska perioder

Spåren är många från alla förhistoriska perioder. Stenåldersbefolkningen bodde nära ån och vid bronsåldern utnyttjade man de högt belägna områdena på båda sidor om ådalen. Under järnåldern expanderade jordbruket och då togs marken, som odlas än i dag i anspråk.

Längs övre Ätradalen finns många stora gravfält från yngre järnåldern, vilket tyder på att det här då var en central bygd med stor befolkning. Bilden av norra Ätradalen som en viktig bygd under yngre järnålder förstärks av ett antal runstenar.

Gott om runstenar

Av omkring fyrtio runstenar i tidigare Älvsborgs län finns nästan tre fjärdedelar i och kring övre Ätradalen. Runstenar finns bland annat vid Kölaby kyrka i Trädet, norr om Frälsegården. Koncentrationen av runstenar innebär en speciell markering av områdets status då runstenar i regel restes av människor från samhällets högre skikt.

På runstenarna beskrivs ofta deltagande i utlandsfärder. Men det är inte troligt att vikingarnas väg ut gick genom den nästan obebyggda nedre Ätradalen. Istället anknyter runstenarna tydligt norrut, till Falbygden. Runstenarnas sociala markering av Redvägsområdet vid övergången till medeltiden, får senare en fortsättning i romanska kyrkor och medeltida borgar.

Kontakt

Serviceinformation

  • Informationstavla
  • Parkering
  • Rastplats