Hästholmens hällristningar

På en berghäll vid Hästholmen möts besökaren av en ca 3000 år gammal bildvärld. Här färdas de ristade skeppen över hällen. Här har bronsålderns människor ristat in minst 207 olika figurer.

Hällristningarna vid Hästholmen upptäcktes år 1873 på ett impediment ute i en åker, på berghällar som slipats av istidens inlandsis. Där finns tio hällristningsytor med 27 skepp, 14 yxor, nio människofigurer, sex djur, tre fotsulor, sex obestämbara figurer, en avlång fördjupning, 14 fragment av ristningar och ca 127 skålgropar.

Hällristningar dateras vanligen till bronsåldern (cirka 1800-500 före Kristus). När man jämfört yxbilderna på hällarna vid Hästholmen med verkliga yxor från bronsåldern har man kunnat ana en datering till en tidig del av bronsåldern.

Den allra vanligaste hällristningarna är skålgroparna. De har dessutom funnits under längst tid. Redan under stenåldern har människor knackat gropar i sten. Antagligen offrade man i skålgroparna för att blidka gudar eller andra övernaturliga väsen. Ända in på 1900-talet har skålgropar använts för offer och magiska handlingar. Skålgropar kallas även älvkvarnar, eftersom man trott att älvor malde sitt mjöl i dem.

Skepp är ett vanligt hällristningsmotiv. På några av skeppen vid Hästholmen finns bemanningsstreck, alltså streck som anses symbolisera människor ombord. På ett par av skeppen finns en ovanlig besättning. Det har föreslagits att de visar bröllopsscener eller bågskyttar. Den senaste tolkningen är att det rör sig om paddlande människor, kanske i sällskap med en bågskytt.

Ett gemensamt drag för de flesta figurristningar från bronsåldern är närheten till vatten och i Hästholmen ligger bergknallen med ristningarna cirka 300 meter från Vätterns strand. Flera av ristningarna är placerade intill och nedanför olika hällkar. Ett hällkar är en naturlig fördjupning i en berghäll som kan hålla vatten som en skål. Vid kraftigt regn rinner vatten från hällkaren över de ristade ytorna. De flesta av hällkaren vid ristningarna är numera jordfyllda.

Hällristningar knackades med stor sannolikhet in i ett kultiskt sammanhang, även om det finns andra teorier. Man kan anta att bilden blev en kontaktlänk mellan människan på jorden och den gudomliga himlasfären. Kanske en schaman utförde riter samtidigt som bilderna knackades in. Här kan man ana en kultplats dit människor kunde färdas långväga på Vättern eller via nu försvinna sjöar och vattendrag.

Rapporten "Hällristningarna vid Hästholmen" hos Östergötlands museum Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.