Tararps jättegrytor

Välkommen att besöka ett jättegrytsområde från istiden, med ett tiotal jättegrytor, i ett bergigt ek-, tall- och bokskogsområde. Reservatets norra delar domineras av lövsumpskogar och öppna kärrmarker.

Friluftsliv och tillgänglighet

Naturreservatet ligger lättåtkomligt, med en mindre besöksparkering längs Tararpsvägen. Från parkeringen kan man via en markväg och en markerad stig ta sig runt i jättegrytsområdet i reservatets södra del. Slingan är drygt 600 meter lång. En rastplats med bord och bänkar finns uppe på en berghäll i anslutning till slingan. Reservatets norra delar, som domineras av våtmarker, saknar stigar.

Det finns inga tillgänglighetsanpassningar inom naturreservatet. Markvägen i söder är relativt jämn, men backig. Den markerade stigen som leder genom jättegrytsområdet är bitvis kuperad, där den går genom skogsmarker och över berghällar.

Istida jättegrytor

I naturreservatets södra delar finns ett tiotal större och mindre jättegrytor i urberget. Under de senaste två årmiljonernas istider har mindre håligheter och ojämnheter i berggrunden gröpts ur och förstorats genom slipning av roterande block, stenar och grus i strömmande isälvsvatten. Delar av de ursprungliga mindre groparna kan dock ha bildats redan under den geologiska eran mesozoikum (252–66 miljoner år sedan), när klimatet var tropiskt fuktigt här och små vittringsgropar bildades vid djupvittring av berggrunden. Hav drog sedan in över området och sedimentära sand-, ler- och kalkbergarter skyddade vittringsgroparna under årmiljoner innan området åter blev land och sedimentbergarterna nöttes bort. Vittringsgroparna blev då synliga igen och i dem kunde sedan isälvstransporterat stenmaterial av olika storlekar fastna i en virvlande roterande dans.

Tararps jättegrytfält blev utpekat som naturminne år 1966, för att skydda grytbildningarna. De större av naturreservatets jättegrytor är upp till ett par meter i diameter och ungefär lika djupa. Vissa av de mindre grytorna är förvånansvärt djupa, i förhållande till deras diameter. En av de större grytorna har spruckit, så delar av väggen försvunnit och man från sidan kan se hur den ser ut i genomskärning.

Jättegrytor har genom historiens gång satt människors fantasi i rörelse och det finns en hel del folktro kopplad till dem. Mynt och andra offergåvor har hittats i jättegrytor och de har fått sitt namn, jättegrytor, av att man förr trodde att jättar lagade sin mat i groparna.

Skogar på gamla utmarker

Naturreservatet ligger på Tararps bys gamla utmarker. Reservatets södra, bergiga delar karaktäriseras av ek-, tall- och bokdominerade skogar samt öppna hällmarker. Skogarna är till stora delar flerskiktade och olikåldriga, med beståndsåldrar på upp emot 150 år. Dessa marker har sannolikt varit skogsbevuxna under mycket lång tid. En karta från år 1781 anger att det då fanns ”Stor Boke Skog” häromkring.

Naturreservatets norra delar domineras av lövsumpskogar och öppna kärrmarker, med inslag av videbuskage. I fältskiktet finns rikligt med missne. Våtmarken är påverkad av ett avvattnande dike söderut, ner genom jättegrytsområdet.

Markvägen, som går i öst-västlig riktning genom reservatets södra delar och sedan viker norrut öster om naturreservatet, är bitvis en hålväg. Den finns med på kartan från år 1781 och kallas där ”Somar Wägen” (sommarvägen). Väster om våtmarken, där Tararpsvägen går idag, löpte ”Winter Wägen” norrut. Våtmarkens tillrinning från norr och ursprungliga avrinning västerut gjorde det sannolikt för blött att använda den västra vägen, vintervägen, när marken inte var frusen. Sommarvägen och vintervägen gick ihop en bit norr om naturreservatet. Andra kulturhistoriska lämningar inom reservatet är bland annat en stenbro, stenmurar och fossila odlingsrösen på tidigare uppodlade ytor.