Slänsmåla

I Slänsmåla fornvårdsområde är det inga gamla fornlämningar som röjs. Istället är det representanter för 1800- och det tidiga 1900-talets historia, när man dikade upp sjöar och mossar för att få tillgång till ny mark.

Här finns ett djupt dike i vars botten man byggt en idag mossbeklädd kulvert och man hisnar över vilket arbete som lagts ned i vad som idag är ute i skogsmark. Här finns också grunden efter en av alla de kvarnar har legat i Blekinge och där i princip varje gård i skogsbygden hade sin egen kvarn.

Utdikningen

Vi har inget exakt årtal för utdikningen av Långasjön, men på enskifteskartan från 1825 har sjön fortfarande kvar sin forna utbredning. Nittio år senare, på den häradsekonomiska kartan upprättad mellan 1915-19, har utdikningen gjorts och sjön sänkts. Denna datering stämmer in väl med de flesta andra utdikningar som gjordes just under 1800-talet eller 1900-talets första hälft. Hejasjön som ligger 200 meter väster om diket och kvarnen i Slänsmåla utdikades också vid denna tid. En karta för hur arbetet skulle göras togs fram 1907 och sänkningen bör ha gjorts åren strax därefter.

Utdikningen vid denna tid ser vi inte bara i Blekinge utan över hela landet. Orsaken är den ständigt växande och hungrande befolkningen. Freden, vaccinet och potäterna brukar man tala om som bakgrunden till den stora befolkningstillväxt vi ser i landet under 1700- och 1800-talen. Det är för att kunna försörja denna växande skara som man är så ivrig att dika ut sjöar och mossar.

Den nya mark som blottläggs vid sänkningarna är full med bottensediment där nya åkrar kan tas upp. I fallet med mossarna är marken ofta vattensjuk trots sänkningarna och man kan ibland i gamla lador och hembygdsgårdar se ett slags träplattor som sattes på hästarnas fötter för att de inte skulle sjunka ned när man plöjde på de nya markerna. Torvlagren i mossarna sjönk efter några år oftast ihop och marken blev återigen obrukbar för odling. Men den gav ett värdefullt tillskott vid den tid som den fortfarande bar sig.

I takt med att urbaniseringen och utvandringen drog igång kunde folk hitta sin försörjning på annat håll och små torp och backstugor som rests på karga marker övergavs oftast. I dessa skogsbygder finns det därför än idag fullt med grunder, röjningsrösen och stenmurar efter det intensiva slitet under 1800-talets överbefolkade landsbygd.

Kvarndriften

Att mala säd för hand är ett fruktansvärt tidsödande och tungt arbete. När man kom på att man kunde nyttja ett litet vattenhjul för att göra samma sak måste det varit en stor lättnad. Skvaltkvarnen (även kallad kölvekvarn, enfota kvarn) var en enkel sorts kvarn med ett liggande vattenhjul och blev populär i Norden. En skvaltkvarn behövde inte lika stort tekniskt kunnande för att uppföras och kunde också anläggas i väldigt små vattendrag som bäckar. Nackdelen var att kapaciteten inte var så stor och att det inte alltid fanns tillräckligt med vatten i de små vattendragen för att kunna mala.

Ofta kan man läsa i beskrivningar om skvaltkvarnar att de endast kan användas om höst och vår, då det fanns tillräckligt med vatten i de små vattendragen. År 2022 hittades resterna av den hittills äldsta kända kvarnen i Norden vid Sölve i västra Blekinge. Kvarnen var från 1070-talet och var just en skvaltkvarn. Vi vet inte när skvaltkvarnarna blev riktigt vanliga, men troligen under medeltiden. När vi kommer fram till ett bättre källäge under 1600- och 1700-talet är de allmänt förekommande.

Det fanns också hjulkvarnar med stående vattenhjul och dessa var bättre, men mer krävande att anlägga och underhålla. Oftast hittar man dessa hos frälsepersoner eller som så kallade tullkvarnar. I vanliga fall fick man endast mala sitt egen spannmål, men om man anmälde och fick det godkänt av myndigheterna kunde man få anlägga en tullkvarn. Då betalade man en årlig skatt till Kronan, men fick mala andras spannmål.

I Danmark och än värre nere på kontinenten blev bönderna under medeltiden mer eller mindre livegna och adelsmän och kyrkan kunde tvinga på sina landbor med allt hårdare pålagor och regler. På flera ställen fick man inte mala på egen kvarn utan var tvungen att gå till jordägarens kvarn och betala en avgift för att mala, så kallat kvarntvång. I Sverige var bönderna starkare och dessa regler infördes aldrig, istället ingick det i jordräntan att ha en skvaltkvarn.

När vi tittar på enskifteskartan från 1825 ligger det också tre små skvaltkvarnar på rad här. Vid den här tiden har Slänsmåla fyra gårdar, så troligen har det legat en fjärde skvaltkvarn någonstans på byns ägor.

Den kvarngrund som ligger där i dag har resterna av en hjulgrav. När man dikade ut vattendraget har den tidigare bäckfåran grävts ned djupare och de gamla kvarnarna har fått byggas om. När man gjort det har man sannolik slagit ihop alla byns kvarnar och istället anlagt en mer effektiv hjulkvarn. Det är oklart om man gjort det i Slänsmåla, men i de större byarna gick man ofta så långt att man gemensamt anställde en mjölnare som skötte arbetet. Detta blev också skvaltkvarnarnas fall. I takt med att jordbruket förbättrades och arealerna växte, blev det alltför ineffektivt med de små kvarnarna. I stället samlade man produktionen vid större kvarnar med stående vattenhjul och längre fram också med turbindrift.

Nästan alla skvaltkvarnar har försvunnit och av de tusentals som en gång fanns i länet finns bara ett ytterst litet antal kvar. Såvitt man vet bara en i Baggeboda och en som är flyttad till Vämöparken i Karlskrona.