Hjortahammarsleden
Hjorthammarsleden är en fem kilometer lång vandringsled mellan Hjortahammars gravfält och Förkärla kyrka. Leden går genom ett naturskönt område med både naturreservat och flera kulturlämningar.
Ledens södra ände tar sin början vid Hjortahammars gravfält. Det är både ett av de vackrast belägna gravfälten i hela Blekinge, där det ligger på ett långsmalt näs, ochtt av de största. Närmare 120 gravar är kända. Drygt hälften av dem utgörs av runda stensättningar, men där finns också gravhögar, fyrsidiga stensättningar, skeppssättningar (varav den största är 40 meter lång), treuddar och resta stenar. De flesta av gravarna är från yngre järnålder, medan man i norra delen kan hitta lite äldre gravar.
Fina fynd
Gravfältet har länge väckt intresse och redan under 1800-talet grävdes ungefär en tredjedel av gravarna ut av fornminnesintresserade. En stor del av fynden härrör från klädedräkterna, med smycken och tillbehör som fingerringar, söljor, beslag, glaspärlor, spännen, spännbucklor och hängen. Ett särdeles fint fynd är en figur av en valkyria i brons som med höjt mjödhorn mötte den döde vid ankomsten till Valhall. Det finns också keramikbitar från gravurnor och rester av hartstätningen där folk begravts eller fått gravgåvor i näver- och träaskar. Det finns också föremål från folks vardag, bland annat sländtrissor som användes när man spann och som ofta återfinns i kvinnogravar. Viktlod efter handelsmän och spjutspetsar som visar på mer krigiska attribut har också hittats. Det finns även flera tusen år gammal keramik och yxor hittade från stenåldern. Man hade en boplats här på åsen och troligen begravde man även sina döda här redan då.
Anledningen till att det ligger ett så stort gravfält här beror på att här legat en viktig handelsplats och att den stora byn Vambåsa låg strax norr om. Platsens vikt märks av inte minst under slutet av järnålder och början av medeltiden (1000-1100-tal) då en mängd pålspärrar slogs ner i sjöbottnen mellan de olika öarna och skären som leder in till Hjortahammar. Hela 14 sådana här pålspärrar är kända i farvattnen utanför Hjortahammar. Pålarna har stuckit upp nära vattenytan och syftet har varit att fartyg som inte känt till vattnen ska fastna eller tvingas färdas väldigt långsamt för att manövrera förbi hindren. Det har ökat tidsspannet för folk att sätta sig i säkerhet och att organisera ett motförsvar.
Byn Vambåsa var både stor och viktig. Här hade den danske kungen ett kungalev under medeltiden. Det vill säga en större gård och ett slags förvaltningscentrum för denna del av Blekinge. Betydelsen av hamnen fortsatte under medeltiden som en bondehamn och var av stor vikt för befolkningen i denna del av Blekinge fram tills handeln förbjöds i mitten av 1600-talet.
Rösen och odlingslämningar
Gravfältet och första delen av leden går genom naturreservatet Vambåsa hagmarker. Stigen går mellan ståtliga ekar och på våren flödar marken av allehanda blommor i det betade landskapet. Följer du leden åt nordväst kommer du efter ett par hundra meter till ett stort och ståtligt gravröse. Detta röse är inte undersökt, men så här stora rösen är vanligen uppförda under den äldre delen av bronsåldern (cirka 1700-1100 f.Kr.). Längs leden finns några till sådana här rösen och stensättningar. Längs hela leden finns också områden med röjningsrösen. Röjningsrösen är spår av tidigare åker- och ängsmark. Man har lagt stenen på markerna i högar för att kunna odla och sköta markerna enklare. Dessa är väldigt vanliga i våra skogstrakter där man sedan länge slutat odla och de gamla odlingsrösena fått ligga kvar orörda. I dagens odlingsmark har de också funnits om marken varit stenig, men för att underlätta jordbruket har de vanligen körts ihop i stora stentippar i kanterna av åkermarken. Röjningsrösen finns ända från bronsåldern fram till 1800- och det tidiga 1900-talet. Ett sätt att snabbt kunna avgöra hur länge åkermarken har brukats är att se på hur höga odlingsrösena är. Har det odlats fram på 1800-talet eller senare är odlingsrösena höga och toppiga, medan de som övergivits för hundratals år sedan är låga och flacka och ofta övertorvade. Väder och vind har fått stenarna att falla ned, samtidigt som löv och barr har fallit över dem och så småningom täckt dem med jord.
Strax innan Vambåsa bäck rinner ut i ett större vatten finns det på höger sida ett betydligt yngre kulturminne. Det är ett kulsprutevärn från 1900-talet som har utgjort en del av Karlskronas yttre försvarslinje.
Linsnuggor, en försvunnen by och gemensamhetsgravar
På västra sidan av den damm som Vambåsabäcken rinner ut i finns också ett gravfält. Bland gravarna finns ett tjugotal högar, nio skeppssättningar och många stensättningar och resta stenar. Utifrån gravformerna är gravfältet daterat till yngre järnålder.
Strax efter att du har passerat gravfältet stöter du på en snugga uppmurad mot ett flyttblock. En snugga är ett lokalt namn för en lintork och dessa kan se ut på lite olika sätt. Ibland ser de ut som en rund eller fyrkantig ”brunn” av sten ovan mark, men med en öppning nedtill. Ibland har man byggt dem mot ett stenblock och då finns det ofta bara två små murar parallellt ut från blocket. Oavsett om den ser ut som en brunn eller är byggd mot ett block, har man lagt träslanor ovanpå varpå man sedan har lagt linet. Undertill har man eldat så att linet torkat. Linet användes framförallt till att göra linnetyg till kläder och säckar med mera.
Fortsätter du norrut längs stigen kommer du strax till platsen för Vambåsa by. Byn hade 1818 åtta gårdar, men lades ned som by under slutet av 1800-talet då gårdarnas marker samlades under det stora godset i Vambåsa. Alla byggnader revs dock inte och flera byggnader, källare och även fägator finns fortfarande kvar inom den forna bytomten.
Inne i den forna byn finns också en sex meter lång och 1,7 meter bred hällkista. Kistans kanter består av kantställda, huggna hällar och har med största sannolikhet haft stora flata stenar som ett lock. Sådana här hällkistor är gemensamhetsgravar och var populära i slutet av stenåldern och en bit in bronsåldern (cirka 2400-1500 f.Kr.). Man begravde här döda i generationer och med dem i graven följde ofta personliga tillhörigheter som vapen, redskap och kanske något smycke. Ofta hittar man också rester efter krukor som kan förmodas ha innehållit mat som gravgåvor eller offer till de döda. Innehållet i den här hällkistan har sannolikt försvunnit sedan länge då den legat öppen.
Leden passerar inte minst gravrösena i Saltäng som är ett annat område som Länsstyrelsen låter röja. Leden slutar så småningom vid Förkärla kyrka. Kyrkan ser ut som en 1800-talskyrka, då den byggdes om under detta århundrade och bland annat fick sitt ståtliga torn. Kyrkan är dock äldre än så och dess murar är antagligen från 1200-talets början. Inuti finns bland annat ett triumfkrucifix från cirka 1530. Kyrkan är dessutom vägkyrka och oftast öppen under sommaren.
Aktuellt för detta besöksmål
Just nu har vi inga nyheter. Men håll utkik här efter kommande nyheter.
Föreskrifter
Fakta
Datering: Flera tider
Socken och kommun: Förkärla socken i Ronneby kommun
Lämningstyp: Boplats, bytomt, fossila åkrar, gravfält, fägator, färdvägar, hällkista, linsnugga, rösen, stensättningar
Skött yta: 25059 m2
Markägare: Johannishus fideikomiss, privata, Ronneby pastorat, samfällighet
Förvaltare: Länsstyrelsen Blekinge
Skyddsform: Fornlämningar Förkärla 10-12, 16, 30, 37, 113, 125, 129-131, 133, Övrig kulturhistorisk lämning Förkärla 90, 130, 221, 223
Hitta hit
För att komma till norra änden av leden, kör till Förkärla kyrka som ligger precis söder om motorvägen drygt 2 km öster om Listerby. För att komma till den södra änden av leden så ta av söderut från motorvägen i Hasslörondellen. Följ vägen i tre kilometer så har du gravfältet på din högra sida.