Publiceringsdatum:
Senast uppdaterad:
"Att minnas är vårt ansvar" – 27:e året med Samling för demokrati
”Minnesdagen påminner oss om en av historiens mörkaste tider, men också om varför världen efter andra världskrigets slut valde en annan väg.” Med de orden inledde Göteborgs universitets rektor Malin Broberg årets Samling för demokrati, som hölls på Förintelsens minnesdag den 27 januari i Göteborg.
– Förintelsen, kriget och det ofattbara mänskliga lidandet ledde till en insikt: att makt utan regler och kunskap utan etik kan få katastrofala konsekvenser, fortsatte Malin Broberg i sitt inledningtal.
Minnesdagen arrangerades i universitetets vackra aula på Vasaplatsen i Göteborg. Den här gångnen var det 27:e året i rad.
Soraya Post, tidigare europaparlamentariker och representant för den nationella minoriteten romer, var en av talarna:
– Adolf Hitler kom inte till makten genom en kupp. Han kom dit genom demokratiska beslut. Han valdes fram. Han använde demokratins egna verktyg – för att avskaffa demokratin.
Handlar inte bara om det förflutna
Syftet med arrangemanget är att inte låta Förintelsen falla i glömska. Att minnet av Förintelsen inte bara handlar om det förflutna, utan också om vår framtid och vår samtid. Kanske mer än någonsin på dagens samling, där alla talare på olika sätt knöt an till hur demokratin just nu faller på många håll i vår värld.
– När allt färre har personliga erfarenheter och minnen från Förintelsen vilar ett stort ansvar på oss att förvalta och föra kunskapen vidare. Detta ansvar blir särskilt angeläget nu – i en tid då demokratin i världen upplever sin största tillbakagång på decennier, sa landshövding Sten Tolgfors.
David Lega är generalsekreterare för European Jewish Association. Han tryckte på vikten av att agera kraftfullt mot den antisemitism som finns i Göteborg idag.
– Det kräver enighet, det kräver tydlighet, det kräver mod. Detta handlar inte bara om judar, detta handlar inte bara om romer. Antisemitism är alltid ett tecken på att demokratin prövas. När judar skickas ut från synagogan, när minoriteter ifrågasätts, när hat normaliseras – då är demokratin redan under angrepp, sa David Lega i sitt tal.
Utställningar i foajén
I foajén visades utställningen Z+46. Initiativtagaren Abedin Denaj var på plats och berättade att anledningen till att han skapat utställningen är att romers utsatthet under Förintelsen näst intill blivit bortglömd i historieskrivningen. Det har inte funnits med i svenska historieböcker.
Livia Lewinsky är en av ungdomarna som porträtteras i den andra utställningen som visades i foajén: @stoltjude.
– Jag tror att det viktigaste är att vi inte får glömma bort vad som har hänt. Vi får inte låta historien upprepa sig, och därför är det så viktigt att vi berättar och för historierna vidare. Nu var det 81 år sedan det hände, men det är lika aktuellt idag som det var då, sa hon när hon deltog i ett panelsamtal tillsammans med Abedin Denaj.
När hon fick frågan om vad som kan ge henne hopp, blev svaret att unga kan bekämpa rasismen tillsammans.
– Oavsett om du är rom, om du är muslim, om du är jude, så tror jag att vi kan göra det tillsammans på ett sätt som tidigare generationer inte har gjort, sa Livia Lewinsky.
På länsresidenset finns ett rum som kallas Frankrummet. Rummet är uppkallat efter den österrikiska och judiska arkitekten och formgivaren Josef Frank. Rummet är i huvudsak inrett med möbler, textilier och föremål från Svenskt tenn – företaget där Josef Frank kom att verka efter sin flykt till Sverige. Det mesta av det som finns att beskåda i Frankrummet är designat av honom själv.
Att residenset rymmer denna samling hänger samman med dåvarande landshövdingskan Emma Jacobsson, född Stiasny.
Liksom Josef Frank föddes hon i Wien, i en judisk familj med nära kopplingar till stadens intellektuella liv.
Familjen rörde sig i kretsar där namn som Sigmund Freud och Stefan Zweig figurerade. Emma Jacobsson och Josef Frank var barndomsvänner.
Emma utbildade sig i Berlin där hon träffade den svenske filosofistudenten Malte Jacobsson. De gifte sig 1912 och flyttade till Sverige. När Malte Jacobsson 1934 utsågs till landshövding flyttade paret in i residenset på Södra Hamngatan. Vid denna tid ansvarade landshövdingeparen själva för inredning och inventarier. Emma vände sig då till sin barndomsvän Josef Frank, som några år tidigare hade tvingats lämna ett alltmer antisemitiskt Österrike – och det är detta vi fortfarande ser uttryckas i residenset.
Josef Franks samarbete med Estrid Ericsson på Svenskt Tenn kom att sätta djupa spår i svensk form- och designhistoria.
Trots att han var närmare 50 år när han kom till Sverige, räknas han idag som en av de mest betydelsefulla formgivarna i landet med inflytande långt utanför Sveriges gränser.
Vad har då denna historia för relevans när vi samlas för att minnas Förintelsen? Den påminner oss om hur Sverige utvecklades genom att ta emot människor på flykt från nazismen – deras kunskap och skaparkraft och hur detta har bidragit till Sveriges utveckling inom kultur-, samhälls- och näringsliv.
Men ger också perspektiv på vad världen förlorade genom det industriella mördandet under Förintelsen.
För varje Josef Frank som överlevde och fick skapa vidare fanns otaliga röster som tystades.
Liv som aldrig fick levas, kärlek som aldrig fick upplevas, drömmar som aldrig fick förverkligas, tankar som aldrig fick komma till uttryck, och verk som aldrig blev till.
Barn som aldrig fick bli stora, föräldrar och far- och morföräldrar som bestals på sina barn och barnbarn. Generationer som aldrig fick födas.
Varje barn, varje kvinna, varje man som dödades var och är en förlust för mänskligheten, vars återverkningar vi ännu lever med.
Genom Förintelsen tog nazityskland medvetet, systematiskt och metodiskt miljoner människors liv.
Genom Förintelsen berövades mänskligheten medmänniskor. Förintelsen omintetgjorde en möjlig framtid för hela mänskligheten. När miljontals människor förintas kan framtiden inte bli densamma. Och det var syftet.
Men med Förintelsen togs inte bara människors liv. Den berövade världen framtida röster, idéer och möjligheter. Den hindrade människans och civilisationens utveckling.
När vi minns Förintelsen är det ett sätt att vägra acceptera förlusten av alla de drömmar, ambitioner, känslor, relationer och kärlek som nazityskland ville förinta, men som genom minnet lever kvar. Miljontals människor kunde förintas, men minnet av dem kunde inte utplånas.
Vi försöker tillsammans återskapa en framtid som annars hade gått människan förlorad.
********
Den 27 januari 1945 befriades förintelselägret Auschwitz-Birkenau. Idag hedrar vi minnet av alla de människor som mördades under Förintelsen.
Det finns alldeles för många historiska exempel på obegriplig mänsklig grymhet men Förintelsen är unik i sin systematiska, industriella och ideologiskt drivna utrotning.
Sex miljoner judar mördades tillsammans med miljontals romer och polacker. Människor förföljdes och mördades också på grund av sin sexuella läggning, på grund av funktionsnedsättningar, politiska övertygelse eller religion. Dessa människor dödades inte för något de hade gjort utan på grund av vilka de var – vilken grupp de tillhörde.
När allt färre har personliga erfarenheter och minnen från Förintelsen vilar ett stort ansvar på oss att förvalta och föra kunskapen vidare. Detta ansvar blir särskilt angeläget nu - i en tid då demokratin i världen upplever sin största tillbakagång på decennier.
Forskning från Göteborgs universitet visar att världen nu befinner sig på ungefär samma demokratiska nivå som i slutet av 1980-talet.
Demokratier försvinner sällan över en natt, men de urholkas steg för steg – genom begränsning av pressfrihet, försvagade institutioner och ett allt snävare utrymme för dem som inte passar in.
Vi ser hur antisemitism, antiziganism, rasism och konspirationsteorier åter vinner mark – även i länder som länge betraktat sig själva som stabila demokratier. Historien lär oss att Förintelsen inte började med läger och massmord, utan med ord, lagar och likgiltighet.
Den började med att grupper skiljdes ut från majoriteten. Att demisstänkliggjordes och stigmatiserades. Att de kollektivt försågs med negativa egenskaper. Att de särbehandlades.
Det börjar alltid med en grupp, men det slutar aldrig med en grupp. Det är principgenombrottet som måste avvisas. Människor ska bedömas efter egna egenskaper och handlingar, för vad de gör. Inte efter grupptillhörighet, eller av andra indelade identiteter.
********
Årets manifestation Samling för demokrati är nummer 27 i ordningen – det är mycket viktigt att föra denna tradition vidare.
Det är viktigt att minnas offren, för deras egen och för de anhörigas skull. Att aldrig glömma bidrar till att motverka historierevisionism, det vill säga förnekande eller förminskande av Förintelsen.
Att vi kallar manifestationen för Samling för demokrati är ingen slump. Demokrati bygger på pluralism vilket är raka motsatsen till den likriktning och intolerans som kommer till uttryck inom nazismen samt i auktoritära och totalitära statsbildningar.
Demokratier krigar i regel inte med varandra och demokratier respekterar och hedrar grundläggande mänskliga rättigheter i betydligt högre utsträckning än auktoritära stater. Att verka för demokrati är därför att verka för fred och mänsklig frihet.
********
Det finns obehagliga likheter mellan 1930-talets Europa och vår egen tid. Inte i form av identiska händelser, men i de politiska mönster som föregår dem: auktoritära strömningar som vinner mark, desinformation som undergräver tilliten till demokratiska institutioner, och en gradvis förskjutning av gränserna för vad som anses acceptabelt – juridiskt, politiskt och moraliskt.
Om vi återknyter till berättelsen inledningsvis var Emma och Malte Jacobsson skarpa kritiker av nazismen och Sveriges passiva hållning under andra världskriget. I sin självbiografi beskriver Malte hur han uppsökte regeringsföreträdare, däribland Per Albin Hansson, för att protestera mot de tyska trupptransporter som tilläts passera genom landet, och som brukade stanna i Olskroken på nätterna.
Han förberedde sig för det värsta och såg till att publicisten Torgny Segerstedt hade möjlighet att själv välja sitt öde vid en eventuell invasion genom att, inte helt enligt regelverket, ge honom vapenlicens.
Emma och Malte Jacobsson hjälpte även hotade personer i Europa att ta sig till USA, vid något tillfälle bodde en judisk flykting från Buchenwald på residenset.
Historien om Emma och Malte Jacobsson är stark, därför att deras skäl att känna hopplöshet troligen var större än våra. De levde i ett Europa där demokratier redan fallit, där förföljelsen var ett faktum och där utgången av kriget länge var oviss. Ändå såg de skäl till att göra motstånd och kämpa för det de trodde var rätt.
Om de, under sådana omständigheter, fann skäl att handla, då har vi det också.