Publiceringsdatum:

Senast uppdaterad:

Minnesstund för Förintelsens offer

I förgrunden en publik sedd bakifrån. I bakgrunden en man som står i en talarstol på en scen vid en filmduk som visar ett svartvitt fotografi med barn och vuxna. 

Landshövding Sten Tolgfors var en av talarna vid minnesstunden Samling för Demokrati den 27 januari. Foto: Anders Rudäng

Den 27 januari är Förintelsens minnesdag. För att hedra minnet av alla som mördades under Förintelsen, och de som stod emot, hölls Samling för demokrati, en minnesstund som har spelats in och kan ses i efterhand.

Cirka sex miljoner judar dog i Förintelsen. Också romer och polacker utsattes för folkmord grundade på rasistiska föreställningar. Därutöver förföljde, fängslade och dödade Nazityskland tusentals andra människor, bland annat många funktionsnedsatta och homosexuella.

Efter andra världskriget har många initiativ tagits för att hedra offren och sprida kunskap om nazisternas förföljelser och folkmord för att bidra till att förhindra att något liknande sker igen. Ett sådant initiativ är Förintelsens minnesdag.

Auschwitz-Birkenaus befrielse

Datumet, den 27 januari, är valt för att koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau befriades den dagen år 1945.

Förintelsens minnesdag har sedan 2001 varit en nationell minnesdag i Sverige. År 2005 deklarerade FN denna dag som internationell minnesdag. Förutom att hedra minnet av de som mördades och de som stod emot, är det en dag för alla som vill uttrycka sitt stöd för alla människors lika värde.

Samling för Demokrati

På många håll i Sverige genomförs denna dag manifestationer, ceremonier, fackeltåg, föreläsningar, filmvisningar och andra evenemang för att hedra och minnas Förintelsens offer.

Länsstyrelsen arrangerar, tillsammans med flera andra aktörer, minnesstunden Samling för demokrati. Minnesstunden hölls i Göteborgs Universitets lokaler och på plats var särskilt inbjudna och andra från skolor, kommun, region, universitet och civilsamhälle.

"Minns dem alla!"

Landshövding Sten Tolgfors uppmanade i sitt tal under minnesstunden alla att minnas.

– Det var 6 miljoner enskilda alldeles vanliga människor av judisk härkomst som dödades i Förintelsen. Det var romer. Det var funktionshindrade, homosexuella och oppositionella. Minns dem alla, de var människor och de var precis som vi, sa landshövdingen.

– Minns också att det börjar med en grupp. Men det slutar aldrig med en grupp. Det lär oss historien. Principgenombrottet är om vi alls eller någonsin accepterar att någon grupp mäls ut, pekas ut, förses med negativa egenskaper eller särbehandlas negativt. Ett skydd av människovärdet är ett skydd för dig och mig, sa han.

Ta del av hela landshövdingens tal

Under den utfällbara menyn hittar du hela talet som landshövding Sten Tolgfors höll vid minnesstunden.

En man i kostym står i en talarstol vid ett bord med röda rosor och ett ljus. 

Landshövding Sten Tolgfors avslutningstalade vid Samling för Demokrati. Foto: Anders Rudäng

“One two three. The children are marching on the road. One two three. Above the road the sun is shining, smiling at the children. One two three.” Så sjunger barnen, ledda av sin lärare Dr Janusz Korczack, när de går på rad ner till tåget.

”Och när vi kommer till lägret, så kommer vi alla att få se de allra vackraste tallar, björkar och om det är vackra träd, vad mer kommer vi då att få se? Fåglar, ja, fåglar. Vad mer? Och kaniner, ja, kaniner. Och ekorrar, många ekorrar.”

Dr Janusz Korczack, spelad av den svenska skådespelaren Palle Granditsky, försöker med ramsor och samtal hålla barnen på det judiska barnhemmet trygga inför avfärden. Men han inser såklart vad som väntar. Det oundvikliga.

Filmen ”Uprising” handlar om upproret i Warszawa 1943. Den 18 januari attackerar Nazisterna gettot och judarna försvarar sig. Men redan innan upproret hade likvideringar och deporteringar skett. 1942 skedde denna deportering av 200 judiska barn till Treblinka.
”Låt dom inte veta att du är rädd, låt dem inte veta,” säger en flicka till ett litet barn som hon bär i sin famn.

Filmens Dr Korczack, som Palle Granditsky spelar, får möjligheten att slippa deporteringen till Treblinka:
“The children must board the train.” Säger den tyska soldaten.
“Then I will as well.”
“You mustn’t do this. I won’t allow you to do this, to get on the train.”
“Then kill me here and now in front of the children.”

Verklighetens Janusz Korczack vägrade lämna barnen, trots möjligheter att göra det. Han och 200 judiska barn mördades vid ankomsten till Treblinka.

Hur ser civilkurage ut?

Hur är det att ta sig an världen när tidsandan och många människor är emot en på grund av de värderingar man står för?

Hur är det att ta sig an världen när tidsandan och många människor är emot en, inte på grund av vad man står för eller vad man gjort, utan på grund av den människa man är?

Hur känns ondskan igen?

Den första frågan om civilkurage och tidsandan ställdes Torgny Segerstedt inför under kriget i sin återkommande kritik av Nazityskland. Han fick se Göteborgs Handels och Sjöfartstidning indragen för kritik mot Tyskland. Men han gav sig inte.

Frågan om hur man klarar att möta världen när den är emot en för den människa man är ställdes och ställs många judar och andra utsatta grupper inför. Då och nu. Frågan om hur vi känner igen ondskan ställs vi alla inför. Då liksom nu.

Paul Granditsky föddes 1923 på söder i Stockholm, som son till en rysk-judisk pappa och en estnisk-judisk mor. Pappan var skomakare och mamman sömmerska, men de var också mycket teaterintresserade. Hela släkten var aktiv i det Judiska Dramatiska Amatörteatersällskapet. Moishe, Berta, Jossie, Jankl, Gerson och så Palle, som Paul Granditsky nästan alltid kallades.

Palle fann skådespeleriet via den judiska amatörteaterns repetitioner i föräldrahemmet.
Att med judisk bakgrund, i ett i breda grupper tyskvänligt Sverige, i början av 1940-talet söka teatern innebar utmaningar. Palle berättade att han mötte vad vi idag skulle kallat rasism, med uttalanden som: ”Det är bra att du är intresserad av regi för som skådespelare är du predestinerad för exotiska roller.” Kanske var det därför han blev både skådespelare, regissör, teaterchef och redaktör, då bredden gav trygghet.

”Det judiska arvet sitter där det sitter”, sa Palle och hans produktion visade också detta.
Under andra världskriget var Sverige granne med tyranniet.

Det Judiska Dramatiska Amatörteatersällskapet satte 1943 upp ”Tevje der Milchiger”. Matilda, Jossie och Palle Granditsky medverkade.

Regeringen i Danmark hade fallit och de danska judarna ställdes inför hotet av den tyska ”Endlösung”, ”den slutgiltiga lösningen”, som innebar utrotning av Europas judar. 8000 danska judar hade lyckats fly till Sverige. Men långt ifrån alla kom undan, flera hundra deporterades till Tyskland.

”Vi vill uttrycka vår sympati inför våra danska bröder…, sa den judiska teatern” ”Här i Sagolandet Sverige, som har blivit förskonat från krigets och hatets fasor, kan det judiska ordet ljuda fritt från scenen.”

Tevje säger i pjäsen: ”Det ska komma bättre tider när man ska förstå att även vi äro människor, Guds skapelse...”

Palle Granditskys roller på film och teater visar hur judar var Förintelsens oskyldiga offer, hur de försvarade sig mot ondskan i Warszawa, och den Judiska Amatörteatern han kom från gav stöd för människor på flykt från ondskan.

Palle spelade också Marcus Ehrepreis, överrabin i Stockholm, i Lena Einhorns ”Handelsresande i liv”. Filmen handlar om den judisk-lettiske flyktingen Gilel Storch, som arbetade för att rädda människor ur de tyska koncentrationslägren.

Men Palle Granditsky berättade också i en DN-intervju om hur han själv spelat nazist i den välkända pjäsen ”Svejk i andra världskriget”.

Han berättade i intervjun om hur han en gång gick på café i full scenkostymering, klädd och sminkad som Adolf Hitler, och förundrades över att ingen reagerade. Ingen reagerade alls. ”Jag var helt enkelt osynlig!”

På många sätt är detta en djupt skrämmande insikt. Trots att ondskans yttersta uttryck fanns mitt ibland människorna väckte den ingen reaktion.

Jag har många gånger funderat över hur det – ens för en etablerad skådespelare – är mänskligt möjligt att spela sin värste fiende, en person som velat se honom död och som kostat 6 miljoner judar livet. Hur klarar man det?

När jag reflekterat över saken tänker jag att Palle kanske erövrade sin fiende genom att äga hans uttryck. Att han ville att människor skulle se och lära sig känna igen ondskan?

Det går inte att förstå ondskan. Men det går att bekämpa den. Albert Einstein sätter fingret på det i citatet ”Världen är alldeles för farlig att leva i – inte på grund av de människor som gör det onda men på grund av de människor som står bredvid och låter dem göra det”

Genom åren har jag hört berättelser om Palles Granditskys skådespelargärning – som jude i andra världskrigets Sverige och decennierna därefter - av hans son David, som är en god vän till mig. Berättelserna om rollerna har aldrig lämnat mig och jag har alltid tänkt att det finns något allmängiltigt och viktigt i dem. De säger något om tidsandan och hur det var att vara jude i andra världskrigets Sverige.

Eller hur det var och är att tillhöra en utsatt grupp som blir bedömd utifrån ursprung och identitet snarare än gärningar och karaktär.

Ofta hjälper oss kulturen att förstå det som annars är svårt att ta till sig eller begripa. En film kan ge tidens stämning, berätta om utsatta människor som de individer de var och enskilda personers livsöden. Kulturen kan ge oss insikter om sorg, förtvivlan, förtryck och mekanismerna bakom brott mot mänskligheten. Det flyttar frågan från historia och statistik till verklighet och hjälper människor nå möjlig insikt.

Kulturen – film, teater, musik och litteratur - kan också berätta om kärlek, mänsklig värdighet, motstånd och hedra de som stod emot. Filmen Uprising, som i mitt tycke är Palle Granditskys viktigaste roll, för att den handlar om så fundamentalt viktiga händelser, ger de som är unga idag möjlighet att lära om en av de mest obegripliga gärningarna i människans historia: Förintelsen.

Palle Granditsky, sprungen ur den judiska amatörteatern i Stockholm, var teaterchef i 24 år, i Borås, i Gävle och Uppsala. Han var skådespelare och människa. Alla känner honom måhända inte, men han medverkade i många dussin svenska produktioner som gått rakt in i folksjälen: i filmen Repmånad, Någonstans i Sverige och Skärgårdsdoktorn och Dramatenproduktioner. Han arbetade med Ingmar Bergman och Hollywoodstjärnor som Donald Sutherland och David Schwimmer och var på sin tid en viktig gestalt i svenskt kulturliv.

Men vad handlade hans gärning egentligen om? Vad visar den för mig?

”Man får aldrig köra över människor”, sa Palle Granditsky i en intervju och ”Ett utpräglat sinne för rättvisa har drivit mig.” Det är arv efter en lång teatergärning, som ännu ger insikter och reflektioner relevanta för dagens samhälle.

De 200 barnen som filmen Uprising berättar om var älskade. De älskade. Världen förlorade något oersättligt för varje barn som gick under. Hur kan någon människa någonsin acceptera, stödja, medverka och driva på utrotning av barn?

Den frågan fanns för 80 år sedan, den har inte lämnat oss än.

Det var 6 miljoner alldeles vanliga enskilda människor av judisk härkomst som dödades i förintelsen. Det var romer. Det var funktionshindrade, homosexuella och oppositionella.
Minns dem alla, de var människor precis som vi.

Minns också att det alltid börjar med en grupp, men historien lär oss att det slutar aldrig med en grupp.

Principgenombrottet är om vi alls eller någonsin accepterar att någon grupp mäls ut, pekas ut, förses med negativa egenskaper av andra eller särbehandlas negativt.
Ett skydd av människovärdet är ett skydd också för dig och mig, idag.

Nazisterna tog ifrån de 200 barnen deras liv och först försökte de ta deras mänsklighet. Det är upp till oss att återupprätta dem, genom att minnas dem alla.

Tack för er allas medverkan idag.

 

En man i brun rock står framför entrén till en teater. 

I sitt tal refererade landshövding Sten Tolgfors till den svenske skådespelaren Palle Granditsky som spelade Dr Janusz Korczack i filmen "Uprising". På bilden Palle Granditsky framför Helsingborgs stadsteater. Foto: Pär Nordahl

Bildspel från minnesstunden Samling för Demokrati som hölls i aulan på Göteborgs universitet den 27 januari. Foto: Anders Rudäng, Länsstyrelsen Västra Götaland

Se sändningen från Samling för demokrati

Minnesstunden Samling för Demokrati som hölls den 27 januari spelades in och du kan se den här. En textad version kommer inom kort.

Om Stockholmsdeklarationen

2000 antog ett stort antal länder den så kallade Stockholmsdeklarationen. Det innebar att de förband sig att öka sina ansträngningar att främja utbildning, hågkomst och forskning om Förintelsen. Man åtog sig också att högtidlighålla minnet av Förintelsens offer, att hedra dem som stod emot och att uppmuntra lämpliga former att hålla minnet av Förintelsen levande, inbegripet en årsdag till minne av Förintelsen.

Om Samling för demokrati

  • Samling för demokrati är ett sätt att uppmärksamma den officiella minnesdagen för Förintelsen.
  • Länsstyrelsen i Västra Götalands län arrangerar stunden tillsammans med Göteborgs universitet, Göteborgs Stad, Göteborgs Stads råd för den nationella minoriteten romer och Judiska församlingen i Göteborg
  • Samling för demokrati är en minnesstund för demokrati och mänskliga rättigheter, mot nazism och politiskt våld”.
  • Minnesstunden genomfördes första gången i Göteborg år 2000.

Kontakt

Dela sidan:

Landshövding

Sten Tolgfors

Besöksadress

Se Kontakta oss

Postadress

403 40 Göteborg

Följ oss