Lundskullen

När hällkistan byggdes utnyttjades det fasta berget som gavelvägg. Foto: Andrea Grave-Müller

Norr om Vårgårda ligger Lundskullens gravfält, där siluetten av de resta stenarna är synlig från E20. Här växer liljekonvaljerna tätt mellan gravar från både stenåldern och järnåldern.

På Lundskullen finns omkring 65 gravar. Från järnåldern är högar, stensättningar, resta stenar och en domarring. Den stora hällkistan i gravfältets västra del är från sista delen av yngre stenåldern.

Hällkistan ligger i en hög och mäter 10 gånger 3 meter. Norrgaveln är förmodligen fast berg som har utnyttjats när kistan byggdes. I södra delen av hällkistan har man rest upp hällarna på senare tid. Kistan är inte utgrävd.

De fyra högarna är alla ganska låga, och liksom de 18 runda stensättningarna är de lättast att se tidigt på våren innan växtligheten blivit alltför hög. En av stensättningarna har en rest mittsten, och runt flera av dem har stenar lagts i kantkedjor, som markerar omkretsen.

Treudden ligger i gravfältets södra del och mäter 10 meter på varje sida. I spetsarna har stenar rests – en av dem är idag kullfallen. Gravfältets södra del är tyvärr skadat av äldre tiders grustäkt.

Totalt finns det 40 stycken resta stenar på gravfältet, de flesta i områdets nordöstra och norra delar. Det är de här stenarna som syns från vägen – den högsta är mer än två och en halv meter hög.

Gravfältets enda kvarvarande domarring ligger i den sydöstra delen. Den består av nio klumpformiga stenar. Därtill finns ett antal klumpstenar spridda på området och det är troligt att åtminstone en del av dem har ingått i nu förstörda domarringar.

Att tänka på som besökare

Lundskullens gravfält ligger på privat mark, med boende runt omkring. Tänk på att visa hänsyn, parkera på angiven plats och inte skräpa ner.

Hällkistan på Jättakullen. Foto: Claes Ström

Lundskullens hällkista är inte den enda i området. Ännu en hällkista ligger på gården strax intill gravfältet, och Nordens största hällkista ligger på Jättakullen någon kilometer längre norrut, mitt emot Södra Härene kyrka. Fler hällkistor eller rester av hällkistor finns bland annat ett par kilometer väster om Södra Härene och Fötene, vid Paradissjön öster om Ribbingsberg, i Fåglum och i Klåvnasten några kilometer sydväst om Härene.

En hällkista bara några hundra meter från Lundskullen på andra sidan Nossan, i Ingemarstorp, blev utgrävd och borttagen i början av 1950- talet. Bland fynden fanns ett flertal flintdolkar (varav några mycket välgjorda), spjutspetsar och pilspetsar i flinta, skifferhängen, keramikkärl och keramikfragment, skelettrester och omkring 30 liter brända ben från människa och djur. De brända benen tyder på att hällkistan använts för begravningar även under bronsåldern, en bild som stärks av att en del av keramiken bedömdes vara av bronsålderstyp.

Spår efter människors liv

Exakt var människorna på yngre stenåldern bodde vet man inte, men arkeologerna har funnit spår som tyder på att boplatser funnits exempelvis i Fölene, där man gjort fynd av bland annat flintavslag och flintredskap.

Runt om i trakten finns också många platser med skålgropar, en form av hällristning kan vara från stenåldern. Skålgropar förekommer bland annat på megalitgravar.

Genom landskapet flyter Nossan, som var en viktig transportled under såväl stenålder som järnålder.

Spåren från järnåldern syns främst i form av de gravfält, stensättningar och gravhögar som finns i trakten. Exempelvis ligger ett gravfält på Sättebergskullen strax sydost om Lundskullen. Även resta stenar finns runt om i landskapet.

Ortsnamn från järnåldern

Områden med odlingsrösen kan vara från järnåldern men några järnåldersboplatser i närheten av Lundskullen har man inte funnit. Av erfarenhet vet man dock att järnålderns människor brukade lägga gravfälten nära sina gårdar. Ortsnamnen Härenes och Fölenes slutled –ene går för övrigt att härleda till den fornnordiska ordet vin, som betyder betesmark. Ordet har rötter i senare delen av äldre järnålder, det vill säga de första århundradena efter vår tideräknings början.

Järnåldersboplatser har hittats i Degrabo och Olstorp strax väster respektive öster om Vårgårda. I samband med arkeologiska utredningar och förundersökningar har man bland annat funnit stolphål, härdar, keramik och kokgropar.