Granbarkborre i västmanländska naturreservat
Granbarkborre, eller åttatandad barkborre som den även kallas, är en liten skalbagge som lever under barken på gran. Skalbaggen är ett naturligt inslag i våra skogar och är i vanliga fall inte ett problem för skogsbruket. I dagens landskap med ett skogsbruk inriktat på granodling kan dock granbarkborren orsaka stora skador under år då det är gynnsamma förhållanden för arten.
Granar angripna av granbarkborre. Foto: Markus Rehnberg
Angrepp i spår av torkan
Sommaren 2018 var väldigt varm och torr. Torkan ledde till att många granar blev stressade och extra mottagliga för angrepp från granbarkborre (Ips typographus). Den långa varma sommaren innebar att granbarkborrarna hann föröka sig fler gånger än vanligt och mängden granbarkborrar ökade kraftigt. Normalt angriper granbarkborren bara träd som är skadade eller stressade, exempelvis träd som fallit efter en storm eller har skadats vid brand. Men på grund av att granbarkborrarna blev så många efter sommaren 2018, angreps under följande sommar även helt friska träd.
Angrepp i naturreservat inventerade
Sommartorkan 2018 skapade förutsättningar för stora granbarkborreangrepp både i och utanför naturreservat. Angrepp i naturreservat kan lokalt innebära att granbarkborrar sprider sig från den skyddade skogen till brukade skogar intill. För den enskilde skogsägaren kan det innebära ett problem. På landskapsnivå är problemet begränsat eftersom den formellt skyddade granskogen endast utgör en mycket liten del av all granskog i landet. Uppskattningsvis är det bara någon procent av länets äldre granskog som är skyddad i till exempel naturreservat.
För att följa granbarkborresituationen i länets naturreservat arbetar Länsstyrelsen på flera sätt
Året efter den stora skogsbrand som drabbade Västmanland 2014 började Länsstyrelsen inventera granbarkborre i naturreservaten Hälleskogsbrännan och Fermansbo urskog. Åren 2016-2019 genomfördes inventeringen bland annat med hjälp av specialutbildade hundar som markerar de granar som har nya angrepp av granbarkborre. Att arbeta med hundar på detta sätt är effektivt, men samtidigt väldigt tidsödande.
För att få en snabbare lägesbild av angreppens omfattning även i andra naturreservat började Länsstyrelsen år 2019 att flygfotografera naturreservat med hjälp av drönare. Flera av de naturreservat som fotograferades 2019 har därefter fotograferats åren 2020-2022. Utifrån bildmaterialet kan vi tydligt se att angreppens omfång ökar i storlek. I vissa områden har den yta som har angrepp mångdubblats. Läget är med andra ord fortsatt mycket bekymmersamt.
Utsnitt från bild tagen med drönarfarkost. Vita och beige färger påvisar döda och döende granar. Foto: Per-Erik Hermansson/Hogda skog
Länsstyrelsens åtgärder i naturreservat
I naturreservat är det svårt att bekämpa stora granbarkborreangrepp på ett effektivt sätt utan att samtidigt påverka de naturvärden som reservaten är tänkt att bevara.
Den skötsel och de åtgärder som kan genomföras i ett naturreservat måste ske enligt de regler och undantag som har som finns i reservatsbeslut och skötselplan för varje enskilt område. Reglerna är anpassade utifrån de naturvärden som finns i det aktuella området och skiljer sig mellan olika reservat.
Vilka åtgärder som Länsstyrelsen i Västmanland kommer göra beslutas från fall till fall och beror på naturreservatets förutsättningar, naturvärden och angreppets storlek. Vi kommer i huvudsak jobba med följande fyra åtgärder:
Att låta naturens dynamik ha sin gång kan i flera fall vara den mest effektiva lösningen. Detta gäller inte minst i naturreservat där skogarna av olika skäl har en större motståndskraft mot granbarkborre jämfört med brukade skogar. Genom att träd i flera generationer fått dö i skogen och de döda träden fått ligga kvar finns bra miljöer för granbarkborrens naturliga fiender. De kan bromsa angreppen mer effektivt än vad vi människor kan göra till exempel genom att de äter upp larver och baggar.
Barkborrefällor bygger på principen att du lockar till dig granbarkborrar med hjälp av deras egen doft, så kallat feromon. Fällorna är relativt enkla att sätta ut men det är viktigt att tänka på att placeringen blir rätt så att man inte lockar till sig granbarkborrar som sedan angriper träden istället för att gå i fällan. För att fällorna ska ha bra effekt bör man sätta ut många fällor på några få strategiskt utvalda platser.
Fångstvirke bygger på samma princip som fällor med feromon. Ett antal friska granar med grövre bark avverkas och placeras ut i skogsmark och betas med den lockande doften. Fångstvirke är en effektiv metod men kräver att den görs i rätt tid. För bästa effekt ska virket läggas upp i april-maj. Efter svärmningen i maj måste virket plockas ut inom 2–3 veckor för att få bort både larver och vuxna skalbaggar. Om fångstvirket plockas bort efter 4–5 veckor får man bort larverna men de vuxna har flugit vidare. För att kunna använda denna metod krävs att det finns tillgång till fångstvirke i närheten. Volymen fångstvirke bör motsvara volymen angripen skog. Det måste finnas upplagsplats med bra körvägar ända fram och slutligen behöver det finnas skogsentreprenörer tillgängliga i rätt tid för att forsla ut virket.
Syftet med att barka nyangripna granar är att torka ut träet så att det blir oattraktivt för barkborren. När det i detta fall är stående träd som angripits, måste träden först fällas innan de kan barkas. Granar som fått bruna barr är för sent att göra något åt. Det gäller alltså att spana efter granar som har fällt ovanligt mycket gröna barr och där du också kan se brunt gnagspån på marken nedanför stammen. De angripna träden fälls, kvistas och barkas av. Ett alternativ är att randbarka men då ska de barkremsor som lämnas kvar på stammen inte vara bredare än 3–4 centimeter. En person hinner barka max 6–7 träd på en dag så det är en mycket långsam och resurskrävande process. Metoden ska också vägas emot risken att doften av avverkat virke lockar till sig ännu fler barkborrar.
Granbarkborrens naturliga fiender
Granbarkborrens naturliga fiender trivs i skogar där det finns gott om död ved och en blandning av olika trädslag i olika åldrar. Exempel på naturliga fiender som äter granbarkborrens larver är styltflugor, parasitsteklar, myrbaggar, kvalster och vissa blomflugor. Allmän barkbock är ett exempel på en konkurrent till granbarkborren.
Hackspettar är också mycket värdefulla bekämpare av granbarkborrar. Hackspettarna är snabbt framme när det finns mycket granbarkborre. Du kan se hackspettarnas framfart när de fläkt bort stora barkbitar för att komma åt larverna. I den tretåiga hackspettens meny värderas granbarkborren högt. Tyvärr är den tretåiga hackspetten en ovanlig art. Bristen på varierade skogar och bristen på död ved är anledningen till att den tretåiga hackspetten minskat i vårt landskap.
En tretåig hackspett söker föda på död gran. Foto: Markus Rehnberg
Vet du att?
- Det är oftast bara vår vanliga gran som är intressant för granbarkborren, men den finns ibland även på tall.
- Granbarkborren är ute efter den färska innerbarken som finns bakom den grövre yttre barken, antingen på nyfallna granar eller på försvagade men levande stående granar.
- Ett vanligt missförstånd är att granbarkborren lever i äldre död ved och att det därför städas bort döda träd från skogarna helt i onödan.
- Att situationen kan förvärras om döda/döende träd och grenar plockas bort från skogarna. I den döda/döende veden lever många av granbarkborrens naturliga fiender. Genom att ta bort död/döende ved riskerar du därför att ta bort barkborrarnas fiender.
- Att hugga bort angripna granar under vintern har liten effekt på granbarkborrarna eftersom de flesta övervintrar i marken.
- Granbarkborren dras till doften av kåda och skadad gran, därför kan avverkningar locka till sig fler granbarkborrar.
- Granar i hyggeskant kommer att bli mer utsatta för sol och vind. Denna exponering kan göra att dessa granar blir mer stressade och därmed också mer mottagliga för angrepp.
