Djurskyddskontroller

143 kontroller har genomförts på får och 37 kontroller på getter. De vanligaste bristerna för får är:

• Fåren klipps inte vid behov. Enligt reglerna ska fåren klippas minst en gång om året eller oftare om det behövs, men många fårägare klipper sina får bara en gång om året trots att de behöver klippas oftare.
• Inredningen uppfyller inte kraven gällande skaderisker. Det kan exempelvis handla om otillräcklig skyddsanordning mot farliga föremål eller dåligt underhåll av inredningen som kan leda till skador på djuren.
• Brister i brandskydd och beredskap vid elavbrott.

Även nationellt är det vanligt med brister när det gäller klippning av får.

För getter är de vanligaste bristerna:

• Inredningen uppfyller inte kraven gällande skaderisker.
• Brist på tillräcklig personal och nödvändiga färdigheter, kunskaper och yrkesskicklighet.
• Brister i brandskydd och beredskap vid elavbrott.

I Västmanland och i resten av landet finns det brister i inredningen och skaderisker för både får och getter. Inredningen är ofta hemmagjord och djuren hålls i äldre byggnader som inte är anpassade för djurhållning, vilket kan vara en förklaring till varför brister i inredningen är vanliga.

Kraven för brandskydd och beredskap handlar ofta om att det saknas brandsläckare eller att det finns tydliga brandrisker, som oskyddade armaturer eller låg IP-klassificering på elektrisk utrustning. Andra vanliga brister i hela landet, men inte lika vanliga i Västmanland, inkluderar otillräckligt rena liggytor för fåren och brister som leder till att getterna har dålig kondition och hull.

233 kontroller har genomförts på nötkreatur. De tre vanligaste bristerna som upptäckts hos både kött- och mjölkdjur är följande:

• Nötkreaturen hålls inte tillräckligt rena. Det kan innebära bristande hygien, smutsiga pälsar eller dålig skötsel av djurens kroppshygien.
• Inredningen uppfyller inte kraven gällande skaderisker.
• Liggytorna är inte tillräckligt rena och torra, och de är inte anpassade efter djurslaget och stallklimatet. Det kan innebära att ytorna inte ströas eller skrapas ordentligt, eller otillräckligt mjukt underlag som gör att djuren inte kan vila bekvämt.

De vanligaste bristerna hos nötkreatur, både i Västmanland och i resten av Sverige, handlar om renhållning av djuren, renhet och skick på deras ligg- och vistelseytor. Dessa problem är ofta kopplade till de dagliga rutinerna inom djurhållningen och kan påverkas av faktorer som personalstyrka, byggnader, ekonomi, kunskapsnivå och tillgång till strömaterial som halm. Det är också vanligt med brister i inredning och skydd mot skaderisker för nötkreatur, getter och får, både nationellt och i Västmanland, sannolikt på grund av den höga slitagegraden vid denna typ av djurhållning.

54 kontroller har genomförts på gris. De tre vanligaste bristerna som upptäckts är:

• Inredningen uppfyller inte kraven för att minimera skaderiskerna för grisarna.
• Liggytorna är inte tillräckligt rena och torra, och de är inte anpassade efter grisarnas behov och stallklimatet.
• Kraven på tillgång till vatten och vattenkvalitet uppfylls inte.

Liksom för andra djurslag är bristfällig inredning och skaderisker vanligt hos grisar, både i Västmanland och i resten av landet. Speciellt mindre grisbesättningar som hålls i äldre stallbyggnader lider av trasig eller olämplig inredning.

På nationell nivå har det även skett en ökning av brister som rör tillgången till vatten och vattenkvaliteten de senaste åren. Exempelvis har man funnit trasiga vattennipplar och att vattnet stängs av vid vissa tider. I mindre besättningar där grisarna ofta vattnas i lösa kar är det inte ovanligt att grisarna välter karen eller att vattnet fryser till is, vilket leder till att grisarna inte har tillgång till vatten som de behöver.

I Västmanland genomfördes endast tre kontroller på större besättningar av värphöns, medan 99 kontroller utfördes på mindre besättningar med färre än 350 höns. De tre vanligaste bristerna som upptäcktes i mindre värphönsbesättningar var följande:

• Det finns inte tillräckligt med sittpinnar för hönsen. Det kan innebära bristande möjligheter för hönsen att sitta och vila bekvämt och påverka deras välbefinnande.
• Ytorna där hönsen vistas var inte torra, rena eller anpassade efter djurslaget och stallklimatet. Det kan inkludera fuktiga eller smutsiga ytor som inte är lämpliga för hönsens behov och hälsa.
• Kraven på strömaterial och användningen av strö och sandbad uppfylldes inte. Det kan innebära bristande tillgång av bottenmaterial eller otillräckliga möjligheter för hönsen att utföra naturliga beteenden som sandbadning.

Det finns flera problem med utrymmen och inredning för mindre värphönsbesättningar, eftersom de ofta är hemmagjorda och inte anpassade för fåglarnas behov. I Västmanland har länsstyrelsen upptäckt att sittpinnarna inte är tillräckliga eller utformade på rätt sätt. De bör inte ha vassa kanter eller vara för tjocka, så att fåglarna kan greppa dem ordentligt.

Dessutom är dålig renhållning vanligt, vilket påverkar fåglarnas möjlighet att sandbada. Sandbadande är ett viktigt beteende för hönsen, eftersom det hjälper dem att hålla fjäderdräkten frisk. Om de inte kan utföra sina naturliga beteenden blir de stressade, vilket påverkar deras välbefinnande negativt.

På nationell nivå har man under lång tid sett problem med luftkvalitet och ventilation inom den storskaliga värphönsproduktionen. Vanliga brister är för höga halter av ammoniak i stalluften, vilket ofta händer när ströbädden är fuktig och kompakt. Äldre byggnader har också problem med dålig eller felaktig ventilation och brist på extra värme, vilket förvärrar dessa problem.