Hotade och sällsynta växter och djur

Länsstyrelsen ger stöd, råd, samordnar, följer upp och utvärderar kommunernas tillsyn. Detta kallas för tillsynsvägledning.

Länsstyrelsen vägleder kommunerna i den tillsyn de gör enligt miljöbalken. Tillsynsvägledningen finns till för att tillsynen ska vara lika i hela landet, för att den ska vara effektiv och för att uppfylla miljöbalkens syfte.

Länsstyrelsen har en plan för tillsynsvägledningen. Planen gäller i tre år och ses över vid behov, men minst en gång varje år.

Hur arbetar vi i Västernorrland?

Länsstyrelsen i Västernorrland jobbar idag med 42 av de nationella åtgärdsprogrammen. Varje åtgärdsprogram ger en översiktlig beskrivning av kunskapen om den aktuella arten, artgruppen eller miljön, samt inkluderar en plan för vilka åtgärder som bör genomföras.

Varje åtgärdsprogram innehåller även en tidsplan samt förslag på finansiering. Programtiden är oftast satt till fem år, varefter programmet ska följas upp för att se hur situationen har förändrats.

Vi jobbar både med arter som finns i skogen, som till exempel bombmurkla och större barkplattbagge. Men också med arter som finns i kulturlandskapet som till exempel fältgentiana och violett guldvinge. Samt med arter i vatten som till exempel flodpärlmussla.

För åtta åtgärdsprogram har Länsstyrelsen Västernorrland ett nationellt koordineringsansvar. Det är åtgärdsprogrammen för Flodpärlmussla, Jättepraktbagge, Större barkplattbagge, Trolldruvemätare, Klådris, Nipsippa, Smällvedel och Glanstagel. Läs mer om de olika arterna nedan.

Flodpärlmusslan är den mest allmänt kända av våra stormusselarter för den betydelse den haft som pärlproducerande mussla. Idag är bestånden starkt reducerade på grund av tidigare hårt fiske, försurning, otillräcklig hänsyn i jord- och skogsbruk, påverkan från vattenkraft med mera.

Västernorrland är ett av de län som har flest bestånd kvar av flodpärlmussla. Omfattande inventeringar har genomförts, och regelbunden uppföljning genomförs av bestånden för att se hur de utvecklas. I länet finns 120 vattendrag med kända fynd av flodpärlmussla. I 48 % av dessa vattendrag finns ingen föryngring i dagsläget.

Chalcophora mariana som är dess latinska namn är Nordeuropas största praktbagge med sina 30 mm i längd. Den var inte känd i Västernorrlands län före 2007, då den observerades under en inventering av skalbaggar på död tallved. Jättepraktbaggen finns i ett par mindre kustnära områden i Västernorrlands och Gävleborgs län.

Jättepraktbaggen är en värmeälskande art och trivs inte i död ved som är beskuggad, vilket troligtvis är orsaken till dess försvinnande på tidigare kända lokaler. Dagens tallskogar är ofta för täta med ett stort inslag av gran som skuggar marken. Fynden har gjorts i glesa hälltallmarkskogar som naturligt hålls glesa och öppna. Frånvaro av brand och brist på gammal död tallved är den största anledningen till att vi idag utanför hälltallmarksskogarna saknar förutsättningar för värmegynnade arter.

Större barkplattbagge (Pytho kolwensis) är en skalbagge som når en kroppslängd av 11-18 milimeter. Det är den största arten i familjen barkplattbaggar i Sverige. Namnet kommer av att både larv och fullbildad insekt är tillplattade, anpassade till ett liv under barken på döda granar. Den är känd från 14 förekomstområden i Norrbotten, Västernorrland och Västerbotten.

Arten trivs bäst i fuktig gransumpskog, där träden är mer än 170 år gamla. Hotet mot arten består i brist på lämpligt substrat. Dagens skogsbruk ger skogar som saknar kontinuerlig tillgång på grova döda träd, vilket gör befintliga förekomster extra sårbara. Länsstyrelsen bedriver studier och försök i samarbete med SCA i ett av artens kärnområden i Resele, Sollefteå kommun.

Trolldruvemätaren är en mycket karakteristisk mätarfjäril med skarp teckning i svart och vitt. Fjärilen är ytterst sällsynt och finns idag bara på en handfull platser i Jämtland och i Västernorrland. Fjärilen flyger i juni månad och honorna lägger sina ägg på solbelysta plantor av Trolldruva.

Hotet mot arten består främst i minskning av värdväxten trolldruva och rationellt skogsbruk som ger tätare skogar utan naturliga gläntor. Även införsel av främmande trädslag som contortatall som inte tillåter något ljusinsläpp utgör ett hot mot arten. Många av åtgärderna handlar om att skapa luckor på befintliga lokaler.

Klådris, Myricaria germanica, växer på Indalsälvens och Ångermanälvens flacka grus- och klapperstränder, där vi har de största populationer i länet. År 2012 upptäcktes landets största förekomst i Jämtland i ett område med grustag. Artificiella lokaler utgör idag en viktig reträtt för arten.

Klådriset hittas på naturliga lokalerna vanligast på de flacka delarna av älvarna, där det finns sand- och grusstränder. Växten är beroende av de årliga översvämningarna som vårfloden innebär. Fröet gror på fuktig sand i strandlinjen där det sker en aktiv pålagring av sediment. Så snart annan vegetation etablerar sig får klådriset det allt svårare, då växten är skuggskyende.

Våra stora älvdalar tillhör de mest utbyggda i landet och klådrisets situation är allt annat än lätt, då de nödvändiga översvämningarna är borta som naturlig störningsregim. Detta har inneburit att klådriset har genomgått en mycket drastisk tillbakagång i dessa båda älvdalar. Även om arten kan etablera sig på andra störda miljöer, som till exempel vägbankar, avlägg, upplag och liknande, saknas den dynamik som säkrar en långvarig växtplats. Dessa tillfälliga växtplatser växer också mycket snabbt igen med andra arter som till exempel, viden, al och andra buskar och träd. Det behövs en riktad skötsel som resulterar i ett mer öppet älvlandskap, som riktade röjningar och andra åtgärder för att säkerställa de kvarvarande växtplatserna.

Nipsippa finns bara i två områden i Sverige, Ramsele i Ångermanland och på Gotland, där den är mer spridd och finns i betydligt större antal.

Situationen för nipsippan i Ångermanland är mer bekymmersam än på Gotland. Den totala populationen av nipsippa i Sverige är ungefär 400 000 varav det finns färre än 5 000 plantor på cirka 10 lokaler i Ångermanland, samtliga i Ramsele socken.

Det stora hotet mot nipsippan är igenväxning av lokalerna på grund av upphört skogsbete. Detta gäller både för Gotland och Ångermanland. Brist på skogsbrand är också en orsak till tillbakagången. I programmet föreslås bland annat att lokalerna sköts på sådant sätt att det främjar nipsippan, till exempel. röjning av träd och buskar, återinfört bete samt även naturvårdsbränning.

Smällvedel är upptagen som starkt hotad på rödlistan och finns på ett fåtal platser i Dalarna, Jämtland och i Västernorrland. Dess utbredning är mycket splittrad och återfinns närmast utanför landet i Alperna. Den finns på två lokaler i länet. I Sverige har den blivit undanträngd och förekommer främst vid öppna vägdiken och järnvägsbankar.

Tänkbara åtgärder för att gynna smällvedel är att öppna upp kring plantor som håller på att konkurreras ut på grund av igenväxning. Länsstyrelsens arbete för att främja arten handlar också om att störa marken genom naturvårdsbränning vilket ökar grobarheten hos fröna och därmed gynnar nya plantor.

Inom lavsläktet Bryoria är glanstagel, Bryoria nitidula, en av de få markväxande arterna. Dess grenar är bruna till svarta och som det svenska namnet antyder glänsande, vinkelrätt ut från lavbålens huvudgren sitter karaktäristiska, små och stiftlika utskott. Glanstagel förekommer främst tillsammans med andra lavar.

Glanstagel upptäcktes för första gången i Sverige av Stig Ahlner år 1942 och idag har arten sju kända lokaler vilka återfinns på Hemsön och Härnön i Höga Kusten i Ångermanland. I och med det låga antalet lokaler betraktats glanstagel som Starkt hotad (EN) i rödlistan.

Lokalerna i Höga Kusten finns på kala bergstoppar och är bland de sydligaste i världen. Glanstagel anses vara en arktisk art och har sannolikt funnits i Höga Kusten-området sedan istiden. På samtliga lokaler har glanstagel och fjälltagellav vuxit tätt intill varandra. Andra fjällarter som förekommit i anslutning till glanstageln är upprätt tagellav och spärrlav. Hotbilden mot arten består främst av exploatering samt igenväxning av de bergstoppar där arten förekommer.

Hjälp till att rapportera arter

Vissa arter är så sällsynta och så dåligt kända att vi behöver inventera för att se var de finns innan vi börjar med åtgärder. Alla fynd Länsstyrelsen hittar registrerar vi i Artportalen. Artportalen är en webbplats för observationer av Sveriges växter, djur och svampar. Du kan hjälpa till med att rapportera sällsynta (och vanliga) arter. Allmänhetens rapporter är mycket viktiga. Här kan du göra en stor insats!

Artportalenlänk till annan webbplats

Kontakt

Peter Nilsson

Naturvårdshandläggare