Aktuella varningsmeddelanden i Västernorrlands länJust nu är det flera varningsmeddelanden i länet. Läs mer om dem på SMHI:s webbplats.

Pågående och kommande arbete

Information om vad som pågår just nu i arbetet med förorenade områden och vad som planeras för de kommande åren.

Pågående arbete

Länsstyrelsen Västernorrland anser att behovet av undersökningar och åtgärder av förorenade områden är mycket stort inom länet. Arbetet med att undersöka och åtgärda förorenade områden drivs på de områden som återfinns i listan över prioriterade objekt i länet.

Länsstyrelsen Västernorrlands prioriteringslista 2022 för potentiellt förorenade områden (PDF) Pdf, 308.1 kB.

Det är platser som i inventeringen har tilldelats riskklass 1 eller 2. Hur de prioriterade områdena tas fram framgår på sidan Mål, strategi och prioritering.

Mål, strategi och prioritering

Prioriteringarna kan komma att ändras allt eftersom verksamheterna utvecklas/avvecklas eller om nya uppgifter framkommer i arbetet med bland annat vattenförvaltning, undersökningar och pågående projekt. Projekten drivs dels genom tillsynsarbete med helt eller delvis privat finansiering, dels genom statliga bidrag från Naturvårdsverket.

Prioriterade förorenade områden i länet

Västernorrlads läns tio mest prioriterade förorenade områdenär:

  1. Alby kloratindustri i Ånge kommun har varit verksam sedan år 1900. Från 2007 och framåt har ett flertal undersökningar av mark, grundvatten, sediment, ytvatten och fisk utförts. Det finns förekomst av bland annat krom, bly, dioxin och klorat i mark och grundvatten som bedöms härstamma från spill/läckage från hantering av elektrolyt samt utfyllnader inom området. Arbete med att sammanställa genomförda undersökningar pågår och under 2021 kommer en miljö- och hälsoriskbedömning för området redovisas till länsstyrelsen.
  2. Nyhamns före detta industriområde i Sundsvall har sedan början av 1900-talet inrymt industriell verksamhet i form av sulfitmassafabrik, kemisk-teknisk fabrik, containertvätt med mera. Området är cirka 13 hektar stort och ligger söder om Sundsvall vid Ljungans mynningsområde. Landremsan närmast kusten var ursprungligen mycket smal men har under åren successivt byggts ut med fyllnadsmassor. Föroreningar inom området är bland annat arsenik, tungmetaller, PAH, dioxin och PCB. Området är inhägnat på grund av ytligt förekommande föroreningar men även på grund av att förfallna fabriksbyggnader finns kvar på industriområdet. Förberedande åtgärder inför saneringsåtgärder har startats upp under 2020 och saneringsprojektet beräknas pågå under fyra år. Projektet drivs med statligt bidrag och med medel från ansvarigt bolag.
  3. Sundsvall-Timrå flygplats är belägen på ett område vid Indalsälvens utlopp omgivet av vatten och invigdes 1944. Två områden har använts som brandövningsplatser, en äldre som togs i bruk 1970 och en nyare som använts sedan 1997 vilken också fortfarande är verksam. Mark, yt- och grundvatten är förorenat med PFAS som tidigare ingick i släckskum. Omfattande utredningar har gjorts på området och arbete med att ta fram mätbara åtgärdsmål pågår. I nästa steg startar åtgärdsarbetet.
  4. Essvik massa- och pappersindustri uppfördes år 1900 och var Sundsvallsområdets första sulfitmassafabrik. Sulfitmassafabriken pågick fram till 1967. Klorblekning har använts som blekmetod och det har senare framställts svaveldioxid på området. Stora mängder fyllnadsmaterial återfinns på området och föroreningar som påträffats är bland annat metaller och arsenik. I vattenområdet utanför fabrikens utlopp finns en fiberbank och fiberrika sediment. Undersökningar har genomförts och nästa steg innan åtgärder kan vidtas är att utreda vem som är ansvarig för föroreningarna inom området.
  5. Domsjö Fabriker AB Sulfitfabriken på området startades 1903, i början av 1920-talet försågs fabriken med ett blekeri. 1935 byggdes en kloralkalifabrik med syfte att förse blekeriet med klor, hypoklorit och alkali. Undersökningar är utförda och slutgiltig riskbedömning godkändes 2016. Undersökningar inför åtgärdsutredningen har i princip avslutats. Det som pågår är ett pilotförsök med innovativa åtgärdsmetoder för grundvattenrening genom barriärteknik samt åtgärdsutredning. Nästa steg är riskvärdering.
  6. Kubal vid Sundsvallsbukten söder om Sundsvall är Sveriges enda tillverkare av primäraluminium. Verksamheten startade 1941 med framställning av råvaran aluminiumoxid och 1942 startades det första smältverket för framställning av primäraluminium. Huvudsakliga föroreningar på området är PAH, cyanider, oljeprodukter och metaller, framförallt kvicksilver. Miljöteknisk markundersökning är genomförd och en provtagningsplan för fortsatt detaljerad markundersökning är framtagen. Nästa steg är fortsatt undersökning och utredning enligt länsstyrelsens tidigare beslut.
  7. Köpmanholmens sågverk startade 1864 och pågick fram till 1977. Idag är närområdet till sågen ett välbesökt utflyktsmål med natur och kulturhistoriska värden. Provtagningar av jord och sediment har bekräftat att impregnering av virket har bedrivits vid sågverket. Föroreningar som finns inom området är huvudsakligen dioxin, metaller och PAH. Utredning om föroreningssituationen i området har pågått under 2020. Denna utredning kommer visa på en övergripande bild av föroreningssituationen i området. Nästa steg kan vara att i hela eller någon del av området eventuellt gå vidare med ytterligare utredningar och förslag på åtgärder. Omfattningen på detta kommer bero på vad pågående undersökning visar.
  8. Stockvik nedre strax söder om centrala Sundsvall har inrymt flera olika kemiska verksamheter sedan 1940-talet. Under en lång verksamhetstid har både farliga kemikalier och tungmetallinnehållande ämnen hanterats inom området. Huvudsaklig förorening är kvicksilver men även dioxiner och krom har hittats. En del undersökningar och statusrapporter är genomförda. Delar av området har även sanerats, dock kvarstår utredning och eventuella åtgärder av resterande föroreningssituation inom området. Länsstyrelsen planerar inte att genomföra egeninitierad tillsyn det kommande året.
  9. Härnösands grafit AB (Hagraf) startades 1969 och lades ned på 90-talet. Verksamheten har hanterat råvaror och avfallsprodukter, petroleumkoks, beck och stoftrester som innehåller stora mängder PAH och tungmetaller. PCB och dioxin kan även finnas på området. Byggnaderna sanerades vid nedläggningen men marken och två deponier inom området är inte sanerade. Föroreningsmängden i mark är troligen mycket stor men även i närliggande sediment och grundvatten. Vissa mindre undersökningar och åtgärder har genomförts av nuvarande pågående verksamhet. Länsstyrelsen planerar inte att genomföra egeninitierad tillsyn det kommande året.
  10. Skönviks sågverk uppfördes 1861 och drevs fram till 1951. Före det fanns här lastageplats och glasbruk sedan början av 1800-talet. Under 1970-talet fanns små verkstäder inom området och idag nyttjar olika småföretag de gamla industribyggnaderna. Föroreningar inom området är bland annat dioxin, arsenik, metaller och PAH. Nu pågår utredning om vilka åtgärder som behöver genomföras i området för att minska riskerna, med de föroreningar som förekommer, för människor och miljön. Utredningarna beräknas vara klart hösten 2021.

Exempel på andra förorenade områden länsstyrelsen arbetar med

  • Östrand massafabrik i Timrå har tillverkat pappersmassa i över 80 år. Under 1946–1983 drevs även en klor-alkalifabrik för tillverkning av blekkemikalier till pappersmassan och verksamheten gav upphov till omfattande föroreningsproblematik av kvicksilver, andra metaller, PAH och hexaklorbensen både på land och i vatten. Utanför fabriken finns stora fiberbankar och fiberrika sediment. Inom fabriksområdet finns deponiområden. Fabriken har byggts ut ett flertal gånger genom åren. Under 2014 genomfördes heltäckande översiktliga undersökningar. Under 2015–2018 genomfördes stora om- och nybyggnationer på ett flertal platser inom fabriksområdet i syfte att utöka produktionen av pappersmassa, från 660 000 ton till 1 100 000 ton per år. Vilket gör anläggningen till den största produktionslinjen för blekt barrsulfatmassa i världen. Inför byggnationerna genomfördes flera markundersökningar, statusrapport och ett tiotal saneringar som sammanlagt innebar att 2,7 ton kvicksilver har avlägsnats från fabriksområdet. Efterbehandling av en del delområden är inte slutförda och länsstyrelsen har begärt in en plan för när det ska genomföras.
  • Stockvik övre anlades under första halvan av 1940-talet för tillverkning av syntetiskt gummi, verksamheten lades dock ner samma år. Från 1960-talet till 1980-talet tillverkades Panogen, ett preparat för betning av utsäde med kvicksilver som aktiv substans. Från 1970-talet och 20 år framåt tillverkades olika pesticider och kemikalier till pappers- och massaindustrin. Aminer har tillverkats på området sedan 1960-talet och är idag den huvudsakliga produktionen. Bolaget har tagit fram en plan för arbete med att utreda föroreningssituationen inom industriområdet och övergripande miljötekniska undersökningar har genomförts. De visar bland annat på förekomst av semivolatila organiska föroreningar, metaller, bensen, tri/tetrakloretylen och dinoseb. Kompletterande ytvattensprovtagningar har genomförts. Bedömning av resultatet och sammanställning i en spridningsutredning där även den konceptuella modellen justerades, har redovisats till länsstyrelsen sommaren 2021.
  • Järved strand är ett område i Örnsköldsvik där det bedrivits olika typer av industriell verksamhet sedan slutet på 1800-talet. Det första sågverket uppfördes 1865, därefter har det även funnits en barktrumma och kättingimpregnering på området. Området har även använts till verkstadsarbete, muddringsverksamhet samt uppställningsplats för muddringsutrustning, båtar och pråmar. Området är förorenat av främst PAH och alifater. I nuläget finns en exploatör som har för avsikt att genomföra avhjälpandeåtgärder inför bostadsbyggande på området. En anmälan om sanering har godkänts av länsstyrelsen. I nästa steg startar åtgärdsarbetet.
  • Tunnor med kvicksilverhaltigt avfall dumpades under 1950- och 1960-talet i havet och Sundsvallsbukten. De cirka 23 000 tunnorna innehåller bland annat kvicksilverhaltig katalysatormassa. Avfallet kom från tillverkning av polyvinylklorid vid Stockviksverken. 3 606 tunnor har återfunnits inom och strax väster om det så kallade dumpningsområdet sydost om Åstön. En undersökning enligt MIFO fas 2 är genomförd, en undersökningsplan för fortsatt undersökning och riskbedömning är framtagen. Efter en omfattande ansvarsutredning har länsstyrelsen i januari 2022 tagit beslut om att förelägga ett av de ansvariga bolagen att genomföra undersökningar av tunnor och dumpningsområdet. Syftet med undersökningarna är att de ska klarlägga omfattning och grad av förorening, möjliggöra bedömning av omfattningen av läckaget från de dumpade tunnorna, samt göra en så säker riskbedömning att det blir möjligt att därefter fortsätta med en åtgärdsutredning. Bolaget har överklagat föreläggandet och ärendet är överlämnat till Mark- och miljödomstolen. 
  • Nyviks sågverk som ligger på Alnön, byggdes 1867 och verksamhet drevs fram till 1939. Under en tid behandlades virket vid sågen genom doppning i kar med pentaklorfenol. Området är förorenat med dioxin och tungmetaller. Den första utredningen gjordes 2007 och efter åtskilliga utredningar så har nu Naturvårdsverket beviljat 31,2 miljoner kronor i statliga medel för att åtgärda föroreningarna på området. Skred har förekommit inom vissa delar av området och risken för ytterligare skred är fortfarande stor, därför kommer åtgärdersarbetena även att reducera dessa risker genom att en ny strandlinje anläggs. Åtgärderna kommer huvudsakligen att utföras under 2022 och slutföras under 2023. Uppföljning genom kontroll av erosionsskydden kommer sedan att ske fram till år 2028.

Nyviks gamla sågverk (Sundsvalls kommuns webbplats) Länk till annan webbplats.

Kommande arbete

Planen för den egeninitierade tillsynen de närmsta åren är att arbeta vidare med de påbörjade tillsynsobjekten för att stegvis komma vidare mot målet att avsluta eventuella efterbehandlingsåtgärder. För objekt utan ansvarig eller delvis ansvarig verksamhetsutövare drivs prioriterade objekt vidare genom tillsyn och bidragshantering.

Länsstyrelsen avser fortsätta stötta kommunerna i deras inventeringsarbete och det kommer fortsatt vara ett stort arbete att ajourhålla EBH-stödet. Även Länsstyrelsen Västernorrlands samarbete med övriga norrlän med gemensam tillsynsvägledning och utbildningsinsatser för de sammanlagt 54 kommuner som ingår i de fem nordligaste länen fortsätter.

Utökad information om utvalda områden

En del förorenade områden i länet har fått mycket uppmärksamhet, och det har bedömts finnas ett stort behov av att informera allmänhet, media och politiker. Här finns bakgrundsinformation, historik, kartunderlag och svar på vanliga frågor för utvalda förorenade områden. Fler kan tillkomma med tiden.

Under 1950- och 1960-talet dumpades cirka 23 000 tunnor innehållande bland annat kvicksilverhaltig katalysatormassa i havet och Sundsvallsbukten. Av de 23 000 tunnorna ska 13 200 enligt uppgift dumpats i det så kallade dumpningsområdet, ett avgränsat område på 80–90 meters djup åtta kilometer sydost om Åstön på allmänt vatten. Vid en undersökning genomförd av Sveriges Geologiska Undersökning (SGU) 2006 hittades 3 267 tunnor inom dumpningsområdet och 339 tunnor i ett område strax väster om dumpningsområdet.

Karta över Sundsvallsbukten med en markering för dumpningsområde för tunnor med kvicksilverhaltigt avfall.

Karta över Sundsvallsbukten med en markering för dumpningsområdet för tunnor med kvicksilverhaltigt avfall.

Avfallet kom från Stockholms Superfosfat Fabriks AB:s tillverkning av polyvinylklorid (PVC) vid Stockviksverken. Tillverkningen av PVC startade 1945 och som råvara för att framställa PVC behövdes vinylkloridmonomer. Det framställdes genom en metod som kallas kvicksilvermetoden och gav upphov till avfall i form av kvicksilverhaltig katalysatormassa. Fram till 1951 grävdes avfallet ner i marken inom Stockviks industriområde. Saneringar har delvis genomförts.

Att gräva ner avfallet ansågs, av bolaget, inte tillfredsställande utan de började se sig om efter andra möjligheter att göra sig av med avfallet. Därför började tunnor dumpas i havet istället. Vid den tiden var dumpningar av industriavfall i havet utanför den dåtida territorialvattengränsen tillåtet. Det innebär dock inte att verksamhetsutövare är befriade från ansvar för föroreningsskadan enligt miljöbalken.

Tunnorna innehåller avfall i form av använd katalysatormassa och katalysatormassan innehåller kvicksilver. Katalysatormassan är ingjuten i betong i 80-liters plåttunnor. Varje tunna innehåller cirka 10 kg katalysatormassa, 110 kg betong och 5 kg stål. Utifrån tillgänglig dokumentation dumpades 9 920 tunnor innehållandes 300–500 g kvicksilver per tunna mellan åren 1953 och 1960. Efter det dumpades 13 200 tunnor innehållandes 200–300 g kvicksilver mellan åren 1961–1964. De 23 000 tunnorna innebär totalt sett någonstans mellan 5,6 och 8,9 ton kvicksilver.

När tunnorna började dumpas i havet var tanken först att dumpa dem på internationellt vatten. Tunnorna transporterades som returlast med pråmen som tog kalk från bolagets kalkbrott på Furillen utanför Gotland. Från början av 1950-talet och fram till 1958 dumpades cirka 5 100 tunnor på internationellt vatten, dock oklart var. Mellan 1959 och 1960 ändrades detta eftersom pråmen inte kom ut på internationellt vatten förrän vid överfarten till Gotland. Då genomfördes en ändring som innebar att tunnorna kunde dumpas efter att pråmen passerat Brämösund söder om Sundsvall. Cirka 4 600 tunnor ska ha dumpats efter det att pråmarna passerat Brämösundet. Vid en undersökning genomförd av SGU 2006 hittades dock inga tunnor i det området.

Fiskare fick upp tunnor vid strömningstrålning utanför Brämösundet. Första gången det hände var 1960. Det finns uppgifter om att tunnor fastnade i redskap vid ett tiotal tillfällen. 1961 gjordes därför en överenskommelse med Medelpads Kustfiskareförbund om att dumpningen skulle ske på ett avgränsat område på 80–90 meters djup åtta kilometer sydost om Åstön, det så kallade dumpningsområdet. Det finns uppgifter om att 13 200 tunnor dumpades i det utpekade dumpningsområdet mellan åren 1961–1964.

Under år 2008 genomförde länsstyrelsen en MIFO fas 2 undersökning inom ramen för inventeringen (finansierad av statliga medel). Undersökningen omfattade översiktliga undersökningar av bottensediment och vatten. Enligt undersökningen gav de halter som uppmättes i sediment och vatten inga indikationer på att utgöra någon fara för allmänheten i Sundsvallsbukten. Kvicksilverhalterna var låga i sedimenten i det utpekade dumpningsområdet (motsvarade ingen eller liten påverkan av punktkälla enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder). Bottensediment provtogs i transekter in mot Sundsvall och halterna i de inre delarna av Sundsvallsbukten är cirka fyra gånger så höga som i dumpningsområdet. Miljökonsulten, Kemakta konsult AB, bedömde att de högre halterna i de inre delarna av Sundsvallsbukten främst kom från andra utsläppskällor. Tunnorna med kvicksilverhaltigt avfall har placerats i riskklass 1 enligt MIFO, bland annat med anledning av mängden kvicksilver som de sammantaget innehåller.

Endast mycket begränsad information och data finns i dagsläget tillgänglig rörande egenskaperna hos de cementingjutna materialen i tunnorna. Många uppskattningar och möjliga scenarier har tagits fram med hjälp av den information som finns idag.

Länsstyrelsen anser att ytterligare undersökningar behöver genomföras för att kunna göra en bedömning av föroreningssituationen och risk för läckage på kort och lång sikt. Först därefter kan det bedömas om åtgärder ska vidtas och i förekommande fall vilka åtgärder som kan och bör vidtas.

Länsstyrelsens första steg har varit att ta reda på hur undersökningar och miljöriskbedömning av tunnor på havsbotten kan genomföras. Numera har länsstyrelsen ett förslag till undersökningsplan som ett berört bolag har tagit fram. Underlaget behövs eftersom det hittills inte har funnits några vedertagna metoder eller liknande för en sådan undersökning.

Länsstyrelsen har i olika omgångar arbetat med att utreda det miljörättsliga ansvaret. Länsstyrelsen har även, i olika omfattning och intensitet, fört en dialog med berörda bolag under processen. Det är en komplicerad historik där det har varit många verksamhetsutövare och många bolagsändringar; bolag har fusionerats, hela eller delar av bolag har sålts, ett av de utpekade bolagen har likviderats. Likvidationen har numera återupptagits efter regresskrav från ett av de berörda bolagen. Den första ansvarsutredningen fastställdes år 2016 och låg som grund för att rikta krav mot ansvariga bolag gällande framtagande av förslag till ovan nämnda undersökningsplan.

Inför nästa steg, att undersöka föroreningssituationen, har en uppdatering av ansvarsutredningen genomförts. Den uppdaterade ansvarsutredningen kommunicerades med berörda bolag i augusti 2021 och Länsstyrelsen Västernorrland har haft samråd med bolagen den 4 oktober 2021.

De tre bolagen som länsstyrelsen bedömt ansvariga för att genomföra undersökningar, har frånsagt sig ansvar. Länsstyrelsen har därför i januari 2022 tagit beslut om att förelägga ett av de ansvariga bolagen att genomföra undersökningar av tunnor och dumpningsområdet. Syftet med undersökningarna är att de ska klarlägga omfattning och grad av förorening, möjliggöra bedömning av omfattningen av läckaget från de dumpade tunnorna, samt göra en så säker riskbedömning att det blir möjligt att därefter fortsätta med en åtgärdsutredning. Bolaget har överklagat föreläggandet och ärendet är överlämnat till Mark- och miljödomstolen.

Frågor och svar

Fiskare fick upp tunnor i fiskeredskapen på 1960-talet. 1961 gjordes en överenskommelse mellan bolaget och Medelpads Kustfiskareförbund om att dumpningen skulle ske på ett avgränsat område på 80–90 meters djup åtta kilometer sydost om Åstön i det så kallade dumpningsområdet.

Under sommaren 2006 genomförde Sveriges Geologiska Undersökning (SGU) maringeologiska undersökningar längs kusten i Västernorrlands län. I samband med undersökningarna hittades ett 30-tal tunnor innehållande katalysatormassa ingjutet i betong. På uppdrag av länsstyrelsen genomförde SGU ytterligare undersökningar och 3 606 tunnor kunde lokaliseras.

Tunnorna innehåller avfall i form av använd katalysatormassa och katalysatormassan innehåller kvicksilver. Katalysatormassan är ingjuten i betong i 80-liters plåttunnor. Varje tunna innehåller cirka 10 kg katalysatormassa, 110 kg betong och 5 kg stål. Utifrån tillgänglig dokumentation så dumpades 9 920 tunnor innehållandes 300–500 g kvicksilver per tunna mellan åren 1953 och 1960. Efter det dumpades 13 200 tunnor innehållandes 200–300 g kvicksilver mellan åren 1961–1964. De 23 000 tunnorna innebär totalt sett någonstans mellan 5,6 och 8,9 ton kvicksilver varav de 13 200 tunnorna som enligt uppgift ska ha dumpats inom dumpningsområdet utgör en mängd av 2,6–4,0 ton kvicksilver.

Under år 2008 genomförde länsstyrelsen en MIFO fas 2 undersökning inom ramen för inventeringen (finansierad av statliga medel). Undersökningen omfattade översiktliga undersökningar av bottensediment och vatten. Enligt undersökningen gav de halter som uppmättes i sediment och vatten inga indikationer på att utgöra någon fara för allmänheten i Sundsvallsbukten. Kvicksilverhalterna var låga i sedimenten i det utpekade dumpningsområdet (motsvarade ingen eller liten påverkan av punktkälla enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder). Sediment provtogs i transekter in mot Sundsvall och halterna i de inre delarna av Sundsvallsbukten är cirka fyra gånger så höga som i dumpningsområdet. Miljökonsulten, Kemakta konsult AB, bedömde att de högre halterna i de inre delarna av Sundsvallsbukten främst kom från andra utsläppskällor. Förutom tunnorna finns det flera andra historiska utsläppskällor till kvicksilver i Sundsvallsbukten. Det finns uppgifter om att 45–130 ton kvicksilver har släppts ut till Sundsvallsbukten via avloppsrör från olika källor, i huvudsak innan miljölagstiftningen fanns.

Endast mycket begränsad information och data finns i dagsläget tillgänglig rörande egenskaperna hos de cementingjutna materialen i tunnorna. Många uppskattningar och möjliga scenarier har tagits fram med hjälp av den information som finns idag. Länsstyrelsen anser att ytterligare undersökningar behöver genomföras för att kunna göra en bedömning av föroreningssituationen och risk för läckage på kort och lång sikt. Först därefter kan det bedömas om åtgärder ska vidtas och i förekommande fall vilka åtgärder som kan och bör vidtas.

Kvicksilver och de flesta föreningar där kvicksilver ingår är giftiga för människa och miljö. Hur stora mängder av olika miljögifter som behövs för att de ska utgöra en risk eller innebära en påverkan på människors hälsa eller miljön behöver utredas och bedömas från fall till fall. För riskbedömningar på land finns det vedertagen metodik och vägledningar finns på Naturvårdsverkets webbplats.

Riskbedömning av förorenade områden (Naturvårdsverkets webbplats) Länk till annan webbplats.

För att göra motsvarade bedömningar för tunnor i vattenmiljö finns emellertid inte någon vedertagen metodik. De hittills uppmätta nivåerna av kvicksilver i dumpningsområdet är inte speciellt förhöjda. Om det sker ett upptag i exempelvis fisk och omgivande miljö och finns det en påverkan av föroreningarna från tunnorna. Det är detta som behöver utredas grundligt. En undersökningsplan som ett berört bolag har tagit fram, ger förslag på vad som behöver undersökas för att klargöra och kunna bedöma riskerna för människa och miljön. Länsstyrelsen anser att det är prioriterat att få mer kunskap om tunnornas skick, eventuellt läckage, hur eventuell spridning ser ut och vilken risk de utgör. Detta ska utredas av ansvariga bolag. Därför har länsstyrelsen genomfört en ansvarsutredning för att klarlägga ansvaret. Och genom beslut riktat krav mot ett av bolagen. Detta i syfte att få en undersökning genomförd för att därefter bättre kunna bedöma riskerna.

Förutom tunnorna finns det flera andra historiska utsläppskällor till kvicksilver i Sundsvallsbukten. Det finns uppgifter om att mellan 45 och 130 ton kvicksilver historiskt har släppts ut till Sundsvallsbukten via fabrikers avloppsrör. De 23 000 tunnorna innebär totalt sett någonstans mellan 5,6 och 8,9 ton kvicksilver. 

För stora mängder kvicksilver kan skada hjärnan och den känsligaste perioden är i fosterstadiet då hjärnan och nervsystemet utvecklas. Kvicksilver kan föras över från mamma till foster genom moderkaka och bröstmjölk. Hur mycket kvicksilver vi får i oss beror främst på hur mycket fisk vi äter. I mark, vatten och sediment omvandlas oorganiskt kvicksilver till metylkvicksilver som ackumuleras i näringskedjan. Därför innehåller stora rovfiskar ofta mer metylkvicksilver än mindre rovfiskar och växtätande fiskar, men halterna varierar mycket beroende på var fisken är fångad. Mer information och råd finns på Livsmedelverkets webbplats:

Kvicksilver (Livsmedelsverkets webbplats) Länk till annan webbplats.

I länsstyrelsens uppdrag ingår bland annat att arbeta med tillsyn enligt miljöbalken. Det betyder att vi ska se till att miljöbalkens krav följs, att vi ska utreda vem som är ansvarig och sedan också ställa krav på dessa ansvariga i de fall de inte tar det ansvaret självmant. Detta framgår bland annat av 10 kapitlet miljöbalken. Huvudregeln är att det är den som förorenat som ansvarar för att genomföra eller bekosta undersökningar och åtgärder. Länsstyrelsen har inte några medel för att själva genomföra utredningar och eventuella åtgärder.

Länsstyrelsen arbetar med de prioriterade förorenade områden som vi är tillsynsmyndighet för i länet. Vi arbetar även med förmedling av bidrag till projekt där det inte finns någon ansvarig verksamhetsutövare att ställa till svars.

Tunnorna med kvicksilverhaltigt avfall är ett av de utpekade förorenade områden vi har att arbeta med. Eftersom vi är ett län med lång industrihistoria finns det också många förorenade områden. Totalt har vi pekat ut cirka 2 900 områden som konstaterat eller potentiellt förorenade i länet. För att kunna prioritera vilka områden vi ska arbeta med följer vi de nationella riktlinjer som finns för prioritering. Listan över prioriterade områden är ett arbetsverktyg för oss och kommunerna för att kunna prioritera och arbeta med de förorenade områden som utgör störst risk. Vi har valt att ha en separat lista som omfattar förorenade sediment och tunnorna finns med i den listan. Listan för förorenade sediment är ordnad efter riskklass; 1A, 1B, 1C, 1 och 2 utan inbördes ordning.

Länsstyrelsen Västernorrlands prioriteringslista 2022 för förorenade sediment (PDF) Pdf, 151 kB.

Det är viktigt för oss att arbeta vidare med de förorenade områden som vi är tillsynsmyndighet för och där tunnorna i Sundsvallsbukten är ett av dem. Vi kan i det arbetet använda de verktyg vi har enligt lagstiftningen.

Mer information att läsa om efterbehandlingsarbetet:

Förorenade områden (Naturvårdsverkets webbplats) Länk till annan webbplats.

Vem gör vad - förorenade områden (Naturvårdsverkets webbplats) Länk till annan webbplats.

Västernorrlands län har en omfattande industrihistoria och därmed också många förorenade områden. Totalt har vi pekat ut cirka 2 900 områden som konstaterat eller potentiellt förorenade i länet. För att kunna prioritera vilka områden vi ska arbeta med följer vi de nationella riktlinjer som finns för prioritering. Det innebär i praktiken att det är flera förorenade områden som är högre prioriterade än tunnorna. På sidan Mål, strategi och prioritering kan du läsa mer om hur prioriteringen görs och de två listorna som uppdateras årligen, en för förorenade områden på land och en för förorenade sediment.

Mål, strategi och prioritering

Totalt finns cirka 200 områden med riskklass 1 (mycket stor risk) och 2 (stor risk) kvar att arbeta med i länet. Av de cirka 200 prioriterade områdena har länsstyrelsen tillsyn enligt miljöbalken över cirka 50 områden. Ett av dessa områden räknar vi som tunnorna med kvicksilverhaltigt avfall. Länsstyrelsen har utrett det miljörättsliga ansvaret och ställt krav på ansvariga verksamhetsutövare att undersöka risken med tunnorna.

Ett annat exempel som länsstyrelsen har tillsyn över är Östrands massafabrik. Inom industriområdet har de senaste åren omfattade saneringar genomförts och 2,4 ton kvicksilver har sanerats från området. Länsstyrelsen har arbetat aktivt genom tillsyn över detta. På sidan Genomfört arbete finns mer information om de förorenade områden som hittills sanerats och genomförda projekt inom området.

Genomfört arbete

Genom åren har det förekommit omfattade utsläpp av bland annat kvicksilver till miljön och Sundsvallsbukten. Länsstyrelsen och staten har arbetat med förorenade områden och bland annat kvicksilverproblematiken under många år. Arbetet syftar till att nå en Giftfri miljö, men som går att läsa i miljömålsuppföljningar har Sverige en lång bit kvar innan målet är uppnått.

Giftfri miljö (webbplatsen Sveriges miljömål) Länk till annan webbplats.

Vidare när det gäller kvicksilverutsläpp i Sundsvall finns uppgifter om att mellan 45 och 130 ton kvicksilver historiskt har släppts ut till Sundsvallsbukten via fabrikers avloppsrör. Detta innan det fanns någon miljölagstiftning som reglerade utsläppen. En del av detta har ansamlats i så kallade fiberbankar och fiberrika sediment. Länsstyrelsen har jobbat med projekt kring fiberbankarna och bland annat kartlagt dem tillsammans med SGU (Sveriges Geologiska Undersökning) samt riskklassat dem. Totalt omfattar fiberbankarna 14 km2 och skulle kunna fylla 23 Globen.

Riksklassning av fiberhaltiga sediment Länk till annan webbplats.

Information om några pågående projekt i Sundsvalls kommun:

Kommunens saneringsarbeten (Sundsvalls kommuns webbplats) Länk till annan webbplats.

Det finns med andra ord många andra källor och förorenade områden med miljögifter och tunnorna är en del i detta. Vi anser att det är viktigt att ha det perspektivet med sig.

Det har saknats vedertagen metodik för hur man kan undersöka tunnor som dumpats i havet. Länsstyrelsens beslut behöver bland annat vara tydliga och möjliga att följa. Det har därför inte varit möjligt att besluta om att genomföra undersökningar utan att ha en plan och ett underlag för detta.

Länsstyrelsens första steg har varit att ta reda på hur undersökningar och miljöriskbedömning av tunnor på havsbotten kan genomföras. Numera har länsstyrelsen ett förslag till undersökningsplan som ett berört bolag har tagit fram.

Länsstyrelsen har i olika omgångar arbetat med att utreda det miljörättsliga ansvaret. Länsstyrelsen har även, i olika omfattning och intensitet, fört en dialog med berörda bolag under processen. Den första ansvarsutredningen fastställdes år 2016 och låg som grund för att rikta krav mot ansvariga bolag gällande framtagande av förslag till ovan nämnda undersökningsplan.

Inför nästa steg, att undersöka föroreningssituationen, har en uppdatering av ansvarsutredningen genomförts. Den uppdaterade ansvarsutredningen kommunicerades med berörda bolag i augusti 2021 och länsstyrelsen har haft samråd med bolagen den 4 oktober 2021. Den 20 januari 2022 har länsstyrelsen ställt krav på ett av de ansvariga bolagen att genomföra de undersökningar som behövs för att vi ska kunna komma fram till vilka åtgärder som behöver vidtas. Bolaget har överklagat föreläggandet och ärendet är överlämnat till Mark- och miljödomstolen.

Målsättningen med undersökningsplanen är att med säkerhet veta hur tunnorna och området kring dem ska undersökas på bästa sätt. Undersökningsplanen ska säkerställa att man får fram data som representerar hela föroreningssituationen för området. Idag vet vi inte om alla tunnor är i samma skick eller om innehållet i samtliga tunnor är likartat. Mäter man direkt, utan en plan först, kan det innebära att vi får resultat som vi inte kan lita på.

Ett av de berörda bolagen har kommit in med underlag till och ett förslag till undersökningsplan. Undersökningsplanen är omfattande och uppdelad i tre steg.

  1. En sammanfattande rapport om det aktuella kunskapsläget, vilket är nödvändigt som grund för att ta fram en undersökningsplan.
  2. En metodik för miljöriskbedömning av tunnor i havsmiljö. Det finns sedan tidigare inte någon vedertagen metod för detta i Sverige.
  3. Undersökningsplanen. Den syftar till att visa hur mätdata kan tas fram för området. Som en förutsättning för detta har även en preliminär bedömning av frisättning av kvicksilver från tunnorna tagits fram.

Det kan innebära en risk för miljön om man tar upp tunnorna direkt. Tunnorna kan gå sönder och risken att man då sprider föroreningar är stor. Det är först efter undersökningar som länsstyrelsen kan bedöma vilka eventuella åtgärder som kan bli aktuella.

Arbetet med förorenade områden sker stegvis och länsstyrelsens bedömning är att undersökningar av föroreningssituationen och en riskbedömning behöver tas fram. Efter det går det att bedöma vilka efterbehandlingsåtgärder som är lämpligast att vidta och därefter hur lång tid bäst lämpade åtgärder beräknas ta. Lokalisering av hittills ej återfunna tunnor kan behöva genomföras. Dessutom spelar det roll om ansvariga verksamhetsutövare utför de åtgärder som krävs eller om de bestrider ansvar och överklagar beslut om förelägganden.

Det kan vi inte sia om i dagsläget.

Länsstyrelsens första steg har varit att ta reda på hur undersökningar och miljöriskbedömning av tunnor på havsbotten kan genomföras. Numera har länsstyrelsen ett förslag till undersökningsplan som ett berört bolag har tagit fram. Underlaget behövs eftersom det hittills inte har funnits några vedertagna metoder eller liknande för en sådan undersökning.

Det är den som har förorenat som är ansvarig för att avhjälpa skadan. Det är viktigt att ställa krav på ansvariga förorenare i de fall ansvariga inte själva tar initiativ till detta. Länsstyrelsen har in sin roll som tillsynsmyndighet möjlighet att ställa krav. Kostnader för efterbehandlingsåtgärder är omfattande i de flesta sådana här ärenden och det är viktigt att vi som myndighet riktar krav mot rätt verksamhetsutövare. Detta kräver rättssäkra utredningar om både ansvaret och vad som är miljömässigt motiverat att kräva.

Inför nästa steg, att undersöka föroreningssituationen, har en uppdatering av ansvarsutredningen genomförts. Den uppdaterade ansvarsutredningen kommunicerades med berörda bolag i augusti 2021 och länsstyrelsen har haft samråd med bolagen den 4 oktober 2021. Den 20 januari 2022 har länsstyrelsen ställt krav på ett av de ansvariga bolagen att genomföra de undersökningar som behövs för att vi ska kunna komma fram till vilka åtgärder som behöver vidtas. Bolaget har överklagat föreläggandet och ärendet är överlämnat till Mark- och miljödomstolen.

Bolagen har rätt att överklaga beslutet till mark- och miljödomstolen och därefter till mark- och miljööverdomstolen. En sådan rättsprocess kan ta tid. Under den tiden är det vanligt att efterbehandlingsarbetet står stilla. Om arbetet skulle vara akut, finns möjlighet att vidta rättelse på svarandes bekostnad.

Ansvaret utreds normalt i två steg, ”ansvarsutredning inför utredning” och ”ansvarsutredning inför åtgärd”. Det första steget är för att kunna ställa krav på undersökningar och utredningar och det andra steget behövs då krav på åtgärder är aktuellt.

I steg 1 ”ansvarsutredning inför utredning” fastställs ansvaret för att undersöka och utreda föroreningssituationen. I detta steg bärs i princip alla kostnader för undersökningar och utredningar av verksamhetsutövaren.

I steg 2 ”ansvarsutredning inför åtgärd” är den så kallade skälighetsbedömningen mycket viktig. Det betyder att tillsynsmyndigheten för ett förorenat område inte bara måste bedöma vad som är miljömässigt motiverat att kräva av en verksamhetsutövare, utan också vad som är skäligt att kräva i varje enskilt fall.

Enligt miljöbalken innebär efterbehandlingsansvaret att den ansvarige i skälig omfattning ska utföra eller bekosta de efterbehandlingsåtgärder som på grund av föroreningar behövs för att förebygga, hindra eller motverka att skada eller olägenhet uppstår för människors hälsa eller miljön. När ansvarets omfattning ska bestämmas ska det beaktas hur lång tid som har förflutit sedan föreningarna ägt rum, vilken skyldighet den ansvarige hade att förhindra framtida skadeverkningar och omständigheterna i övrigt.

I praktiken har tidsaspekten varit en avgörande faktor, d.v.s. att lång tid har förflutit sedan föroreningen skedde. Även andra faktorer såsom efterlevnaden av tillståndsvillkor och vad som framkommit vid tillsyn av verksamheten måste tas i beaktande. Ansvaret jämkas sedan till en viss procent av kostnaderna.

I dagsläget har inte något bolag accepterat ett sådant ansvar.

Om det vid ett förorenat område visar sig att det inte finns något ansvar att utkräva enligt miljölagstiftningen finns ett system att söka statliga medel för avhjälpandeåtgärder (sanering). Det behövs en huvudman som söker och driver ett sådant projekt. Huvudman kan till exempel vara kommunen eller Sveriges Geologiska Undersökning, SGU. Hur detta går till, går att läsa hos Naturvårdsverket:

Kvalitetsmanualen - att söka bidrag (Naturvårdsverkets webbplats) Länk till annan webbplats.

Nej, länsstyrelsen har inget ansvar att undersöka tunnorna. Enligt dåtidens bestämmelser var det tillåtet att dumpa avfall på internationellt vatten. Vid tidpunkten för dumpningen, skedde dumpningen på internationellt vatten. Att bolaget genomförde åtgärderna med myndigheternas godkännande innebär heller ingen förmildrande omständighet gällande verksamhetsutövarens miljörättsliga ansvar.

I den undersökningsplan som har tagits fram föreslås en undersökning genomföras i två steg där det första steget beräknas kosta 13–19 miljoner kronor och det andra steget 10–13 miljoner kronor. Uppskattning av kostnader för eventuella åtgärder finns inte framtaget vad länsstyrelsen känner till.

Kontakt

Enheten för miljötillsyn

Telefon växel 0611-34 90 00