Pågående och kommande arbete med förorenade områden

Avfallet kom från Stockholms Superfosfat Fabriks AB:s tillverkning av polyvinylklorid (PVC) vid Stockviksverken. Tillverkningen av PVC startade 1945 och som råvara för att framställa PVC behövdes vinylkloridmonomer. Det framställdes genom en metod som kallas kvicksilvermetoden och gav upphov till avfall i form av kvicksilverhaltig katalysatormassa. Fram till 1951 grävdes avfallet ner i marken inom Stockviks industriområde. Saneringar har delvis genomförts.

Att gräva ner avfallet ansågs, av bolaget, inte tillfredsställande utan de började se sig om efter andra möjligheter att göra sig av med avfallet. Därför började tunnor dumpas i havet istället. Vid den tiden var dumpningar av industriavfall i havet utanför den dåtida territorialvattengränsen tillåtet. Det innebär dock inte att verksamhetsutövare är befriade från ansvar för föroreningsskadan enligt miljöbalken.

Tunnorna innehåller avfall i form av använd katalysatormassa och katalysatormassan innehåller kvicksilver. Katalysatormassan är ingjuten i betong i 80-liters plåttunnor. Varje tunna innehåller cirka 10 kg katalysatormassa, 110 kg betong och 5 kg stål. Utifrån tillgänglig dokumentation dumpades 9 920 tunnor innehållandes 300–500 g kvicksilver per tunna mellan åren 1953 och 1960. Efter det dumpades 13 200 tunnor innehållandes 200–300 g kvicksilver mellan åren 1961–1964. De 23 000 tunnorna innebär totalt sett någonstans mellan 5,6 och 8,9 ton kvicksilver.

När tunnorna började dumpas i havet var tanken först att dumpa dem på internationellt vatten. Tunnorna transporterades som returlast med pråmen som tog kalk från bolagets kalkbrott på Furillen utanför Gotland. Från början av 1950-talet och fram till 1958 dumpades cirka 5 100 tunnor på internationellt vatten, dock oklart var. Mellan 1959 och 1960 ändrades detta eftersom pråmen inte kom ut på internationellt vatten förrän vid överfarten till Gotland. Då genomfördes en ändring som innebar att tunnorna kunde dumpas efter att pråmen passerat Brämösund söder om Sundsvall. Cirka 4 600 tunnor ska ha dumpats efter det att pråmarna passerat Brämösundet. Vid en undersökning genomförd av SGU 2006 hittades dock inga tunnor i det området.

Fiskare fick upp tunnor vid strömningstrålning utanför Brämösundet. Första gången det hände var 1960. Det finns uppgifter om att tunnor fastnade i redskap vid ett tiotal tillfällen. 1961 gjordes därför en överenskommelse med Medelpads Kustfiskareförbund om att dumpningen skulle ske på ett avgränsat område på 80–90 meters djup åtta kilometer sydost om Åstön, det så kallade dumpningsområdet. Det finns uppgifter om att 13 200 tunnor dumpades i det utpekade dumpningsområdet mellan åren 1961–1964.

Under år 2008 genomförde länsstyrelsen en MIFO fas 2 undersökning inom ramen för inventeringen (finansierad av statliga medel). Undersökningen omfattade översiktliga undersökningar av bottensediment och vatten. Enligt undersökningen gav de halter som uppmättes i sediment och vatten inga indikationer på att utgöra någon fara för allmänheten i Sundsvallsbukten. Kvicksilverhalterna var låga i sedimenten i det utpekade dumpningsområdet (motsvarade ingen eller liten påverkan av punktkälla enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder). Bottensediment provtogs i transekter in mot Sundsvall och halterna i de inre delarna av Sundsvallsbukten är cirka fyra gånger så höga som i dumpningsområdet. Miljökonsulten, Kemakta konsult AB, bedömde att de högre halterna i de inre delarna av Sundsvallsbukten främst kom från andra utsläppskällor. Tunnorna med kvicksilverhaltigt avfall har placerats i riskklass 1 enligt MIFO, bland annat med anledning av mängden kvicksilver som de sammantaget innehåller.

Endast mycket begränsad information och data finns i dagsläget tillgänglig rörande egenskaperna hos de cementingjutna materialen i tunnorna. Många uppskattningar och möjliga scenarier har tagits fram med hjälp av den information som finns idag.

Länsstyrelsen anser att ytterligare undersökningar behöver genomföras för att kunna göra en bedömning av föroreningssituationen och risk för läckage på kort och lång sikt. Först därefter kan det bedömas om åtgärder ska vidtas och i förekommande fall vilka åtgärder som kan och bör vidtas.

Länsstyrelsens första steg har varit att ta reda på hur undersökningar och miljöriskbedömning av tunnor på havsbotten kan genomföras. Numera har länsstyrelsen ett förslag till undersökningsplan som ett berört bolag har tagit fram. Underlaget behövs eftersom det hittills inte har funnits några vedertagna metoder eller liknande för en sådan undersökning.

Länsstyrelsen har i olika omgångar arbetat med att utreda det miljörättsliga ansvaret. Länsstyrelsen har även, i olika omfattning och intensitet, fört en dialog med berörda bolag under processen. Det är en komplicerad historik där det har varit många verksamhetsutövare och många bolagsändringar; bolag har fusionerats, hela eller delar av bolag har sålts, ett av de utpekade bolagen har likviderats. Likvidationen har numera återupptagits efter regresskrav från ett av de berörda bolagen. Den första ansvarsutredningen fastställdes år 2016 och låg som grund för att rikta krav mot ansvariga bolag gällande framtagande av förslag till ovan nämnda undersökningsplan.

Inför nästa steg, att undersöka föroreningssituationen, har en uppdatering av ansvarsutredningen genomförts. Den uppdaterade ansvarsutredningen kommunicerades med berörda bolag i augusti 2021 och Länsstyrelsen Västernorrland har haft samråd med bolagen den 4 oktober 2021.

De tre bolagen som länsstyrelsen bedömt ansvariga för att genomföra undersökningar, har frånsagt sig ansvar. Länsstyrelsen har därför i januari 2022 tagit beslut om att förelägga ett av de ansvariga bolagen att genomföra undersökningar av tunnor och dumpningsområdet. Syftet med undersökningarna är att de ska klarlägga omfattning och grad av förorening, möjliggöra bedömning av omfattningen av läckaget från de dumpade tunnorna, samt göra en så säker riskbedömning att det blir möjligt att därefter fortsätta med en åtgärdsutredning. Bolaget har överklagat föreläggandet och ärendet är överlämnat till Mark- och miljödomstolen.

Fiskare fick upp tunnor i fiskeredskapen på 1960-talet. 1961 gjordes en överenskommelse mellan bolaget och Medelpads Kustfiskareförbund om att dumpningen skulle ske på ett avgränsat område på 80–90 meters djup åtta kilometer sydost om Åstön i det så kallade dumpningsområdet.

Under sommaren 2006 genomförde Sveriges Geologiska Undersökning (SGU) maringeologiska undersökningar längs kusten i Västernorrlands län. I samband med undersökningarna hittades ett 30-tal tunnor innehållande katalysatormassa ingjutet i betong. På uppdrag av länsstyrelsen genomförde SGU ytterligare undersökningar och 3 606 tunnor kunde lokaliseras.

Tunnorna innehåller avfall i form av använd katalysatormassa och katalysatormassan innehåller kvicksilver. Katalysatormassan är ingjuten i betong i 80-liters plåttunnor. Varje tunna innehåller cirka 10 kg katalysatormassa, 110 kg betong och 5 kg stål. Utifrån tillgänglig dokumentation så dumpades 9 920 tunnor innehållandes 300–500 g kvicksilver per tunna mellan åren 1953 och 1960. Efter det dumpades 13 200 tunnor innehållandes 200–300 g kvicksilver mellan åren 1961–1964. De 23 000 tunnorna innebär totalt sett någonstans mellan 5,6 och 8,9 ton kvicksilver varav de 13 200 tunnorna som enligt uppgift ska ha dumpats inom dumpningsområdet utgör en mängd av 2,6–4,0 ton kvicksilver.

Under år 2008 genomförde länsstyrelsen en MIFO fas 2 undersökning inom ramen för inventeringen (finansierad av statliga medel). Undersökningen omfattade översiktliga undersökningar av bottensediment och vatten. Enligt undersökningen gav de halter som uppmättes i sediment och vatten inga indikationer på att utgöra någon fara för allmänheten i Sundsvallsbukten. Kvicksilverhalterna var låga i sedimenten i det utpekade dumpningsområdet (motsvarade ingen eller liten påverkan av punktkälla enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder). Sediment provtogs i transekter in mot Sundsvall och halterna i de inre delarna av Sundsvallsbukten är cirka fyra gånger så höga som i dumpningsområdet. Miljökonsulten, Kemakta konsult AB, bedömde att de högre halterna i de inre delarna av Sundsvallsbukten främst kom från andra utsläppskällor. Förutom tunnorna finns det flera andra historiska utsläppskällor till kvicksilver i Sundsvallsbukten. Det finns uppgifter om att 45–130 ton kvicksilver har släppts ut till Sundsvallsbukten via avloppsrör från olika källor, i huvudsak innan miljölagstiftningen fanns.

Endast mycket begränsad information och data finns i dagsläget tillgänglig rörande egenskaperna hos de cementingjutna materialen i tunnorna. Många uppskattningar och möjliga scenarier har tagits fram med hjälp av den information som finns idag. Länsstyrelsen anser att ytterligare undersökningar behöver genomföras för att kunna göra en bedömning av föroreningssituationen och risk för läckage på kort och lång sikt. Först därefter kan det bedömas om åtgärder ska vidtas och i förekommande fall vilka åtgärder som kan och bör vidtas.

Kvicksilver och de flesta föreningar där kvicksilver ingår är giftiga för människa och miljö. Hur stora mängder av olika miljögifter som behövs för att de ska utgöra en risk eller innebära en påverkan på människors hälsa eller miljön behöver utredas och bedömas från fall till fall. För riskbedömningar på land finns det vedertagen metodik och vägledningar finns på Naturvårdsverkets webbplats.

Riskbedömning av förorenade områden, Naturvårdsverket Länk till annan webbplats.

För att göra motsvarade bedömningar för tunnor i vattenmiljö finns emellertid inte någon vedertagen metodik. De hittills uppmätta nivåerna av kvicksilver i dumpningsområdet är inte speciellt förhöjda. Om det sker ett upptag i exempelvis fisk och omgivande miljö och finns det en påverkan av föroreningarna från tunnorna. Det är detta som behöver utredas grundligt. En undersökningsplan som ett berört bolag har tagit fram, ger förslag på vad som behöver undersökas för att klargöra och kunna bedöma riskerna för människa och miljön. Länsstyrelsen anser att det är prioriterat att få mer kunskap om tunnornas skick, eventuellt läckage, hur eventuell spridning ser ut och vilken risk de utgör. Detta ska utredas av ansvariga bolag. Därför har länsstyrelsen genomfört en ansvarsutredning för att klarlägga ansvaret. Och genom beslut riktat krav mot ett av bolagen. Detta i syfte att få en undersökning genomförd för att därefter bättre kunna bedöma riskerna.

Förutom tunnorna finns det flera andra historiska utsläppskällor till kvicksilver i Sundsvallsbukten. Det finns uppgifter om att mellan 45 och 130 ton kvicksilver historiskt har släppts ut till Sundsvallsbukten via fabrikers avloppsrör. De 23 000 tunnorna innebär totalt sett någonstans mellan 5,6 och 8,9 ton kvicksilver. 

För stora mängder kvicksilver kan skada hjärnan och den känsligaste perioden är i fosterstadiet då hjärnan och nervsystemet utvecklas. Kvicksilver kan föras över från mamma till foster genom moderkaka och bröstmjölk. Hur mycket kvicksilver vi får i oss beror främst på hur mycket fisk vi äter. I mark, vatten och sediment omvandlas oorganiskt kvicksilver till metylkvicksilver som ackumuleras i näringskedjan. Därför innehåller stora rovfiskar ofta mer metylkvicksilver än mindre rovfiskar och växtätande fiskar, men halterna varierar mycket beroende på var fisken är fångad. Mer information och råd finns på Livsmedelverkets webbplats:

Kvicksilver, Livsmedelsverket Länk till annan webbplats.

I länsstyrelsens uppdrag ingår bland annat att arbeta med tillsyn enligt miljöbalken. Det betyder att vi ska se till att miljöbalkens krav följs, att vi ska utreda vem som är ansvarig och sedan också ställa krav på dessa ansvariga i de fall de inte tar det ansvaret självmant. Detta framgår bland annat av 10 kapitlet miljöbalken. Huvudregeln är att det är den som förorenat som ansvarar för att genomföra eller bekosta undersökningar och åtgärder. Länsstyrelsen har inte några medel för att själva genomföra utredningar och eventuella åtgärder.

Länsstyrelsen arbetar med de prioriterade förorenade områden som vi är tillsynsmyndighet för i länet. Vi arbetar även med förmedling av bidrag till projekt där det inte finns någon ansvarig verksamhetsutövare att ställa till svars.

Tunnorna med kvicksilverhaltigt avfall är ett av de utpekade förorenade områden vi har att arbeta med. Eftersom vi är ett län med lång industrihistoria finns det också många förorenade områden. Totalt har vi pekat ut cirka 2 900 områden som konstaterat eller potentiellt förorenade i länet. För att kunna prioritera vilka områden vi ska arbeta med följer vi de nationella riktlinjer som finns för prioritering. Listan över prioriterade områden är ett arbetsverktyg för oss och kommunerna för att kunna prioritera och arbeta med de förorenade områden som utgör störst risk. Vi har valt att ha en separat lista som omfattar förorenade sediment och tunnorna finns med i den listan. Listan för förorenade sediment är ordnad efter riskklass; 1A, 1B, 1C, 1 och 2 utan inbördes ordning.

Länsstyrelsen Västernorrlands prioriteringslista 2023 för förorenade sediment (PDF) Pdf, 179.3 kB.

Det är viktigt för oss att arbeta vidare med de förorenade områden som vi är tillsynsmyndighet för och där tunnorna i Sundsvallsbukten är ett av dem. Vi kan i det arbetet använda de verktyg vi har enligt lagstiftningen.

Mer information att läsa om efterbehandlingsarbetet:

Förorenade områden, Naturvårdsverket Länk till annan webbplats.

Vem gör vad - förorenade områden, Naturvårdsverket Länk till annan webbplats.

Västernorrlands län har en omfattande industrihistoria och därmed också många förorenade områden. Totalt har vi pekat ut cirka 2 900 områden som konstaterat eller potentiellt förorenade i länet. För att kunna prioritera vilka områden vi ska arbeta med följer vi de nationella riktlinjer som finns för prioritering. Det innebär i praktiken att det är flera förorenade områden som är högre prioriterade än tunnorna. På sidan Mål, strategi och prioritering kan du läsa mer om hur prioriteringen görs och de två listorna som uppdateras årligen, en för förorenade områden på land och en för förorenade sediment.

Mål, strategi och prioritering för arbetet med förorenade områden

Totalt finns cirka 200 områden med riskklass 1 (mycket stor risk) och 2 (stor risk) kvar att arbeta med i länet. Av de cirka 200 prioriterade områdena har länsstyrelsen tillsyn enligt miljöbalken över cirka 50 områden. Ett av dessa områden räknar vi som tunnorna med kvicksilverhaltigt avfall. Länsstyrelsen har utrett det miljörättsliga ansvaret och ställt krav på ansvariga verksamhetsutövare att undersöka risken med tunnorna.

Ett annat exempel som länsstyrelsen har tillsyn över är Östrands massafabrik. Inom industriområdet har de senaste åren omfattade saneringar genomförts och 2,4 ton kvicksilver har sanerats från området. Länsstyrelsen har arbetat aktivt genom tillsyn över detta. På sidan Genomfört arbete finns mer information om de förorenade områden som hittills sanerats och genomförda projekt inom området.

Genomfört arbete med förorenade områden

Genom åren har det förekommit omfattade utsläpp av bland annat kvicksilver till miljön och Sundsvallsbukten. Länsstyrelsen och staten har arbetat med förorenade områden och bland annat kvicksilverproblematiken under många år. Arbetet syftar till att nå en Giftfri miljö, men som går att läsa i miljömålsuppföljningar har Sverige en lång bit kvar innan målet är uppnått.

Giftfri miljö, webbplatsen Sveriges miljömål Länk till annan webbplats.

Vidare när det gäller kvicksilverutsläpp i Sundsvall finns uppgifter om att mellan 45 och 130 ton kvicksilver historiskt har släppts ut till Sundsvallsbukten via fabrikers avloppsrör. Detta innan det fanns någon miljölagstiftning som reglerade utsläppen. En del av detta har ansamlats i så kallade fiberbankar och fiberrika sediment. Länsstyrelsen har jobbat med projekt kring fiberbankarna och bland annat kartlagt dem tillsammans med SGU (Sveriges Geologiska Undersökning) samt riskklassat dem. Totalt omfattar fiberbankarna 14 km2 och skulle kunna fylla 23 Globen.

Riksklassning av fiberhaltiga sediment Länk till annan webbplats.

Information om några pågående projekt i Sundsvalls kommun:

Kommunens saneringsarbeten, Sundsvalls kommun Länk till annan webbplats.

Det finns med andra ord många andra källor och förorenade områden med miljögifter och tunnorna är en del i detta. Vi anser att det är viktigt att ha det perspektivet med sig.

Det har saknats vedertagen metodik för hur man kan undersöka tunnor som dumpats i havet. Länsstyrelsens beslut behöver bland annat vara tydliga och möjliga att följa. Det har därför inte varit möjligt att besluta om att genomföra undersökningar utan att ha en plan och ett underlag för detta.

Länsstyrelsens första steg har varit att ta reda på hur undersökningar och miljöriskbedömning av tunnor på havsbotten kan genomföras. Numera har länsstyrelsen ett förslag till undersökningsplan som ett berört bolag har tagit fram.

Länsstyrelsen har i olika omgångar arbetat med att utreda det miljörättsliga ansvaret. Länsstyrelsen har även, i olika omfattning och intensitet, fört en dialog med berörda bolag under processen. Den första ansvarsutredningen fastställdes år 2016 och låg som grund för att rikta krav mot ansvariga bolag gällande framtagande av förslag till ovan nämnda undersökningsplan.

Inför nästa steg, att undersöka föroreningssituationen, har en uppdatering av ansvarsutredningen genomförts. Den uppdaterade ansvarsutredningen kommunicerades med berörda bolag i augusti 2021 och länsstyrelsen har haft samråd med bolagen den 4 oktober 2021. Den 20 januari 2022 har länsstyrelsen ställt krav på ett av de ansvariga bolagen att genomföra de undersökningar som behövs för att vi ska kunna komma fram till vilka åtgärder som behöver vidtas. Bolaget har överklagat föreläggandet och ärendet är överlämnat till Mark- och miljödomstolen.

Målsättningen med undersökningsplanen är att med säkerhet veta hur tunnorna och området kring dem ska undersökas på bästa sätt. Undersökningsplanen ska säkerställa att man får fram data som representerar hela föroreningssituationen för området. Idag vet vi inte om alla tunnor är i samma skick eller om innehållet i samtliga tunnor är likartat. Mäter man direkt, utan en plan först, kan det innebära att vi får resultat som vi inte kan lita på.

Ett av de berörda bolagen har kommit in med underlag till och ett förslag till undersökningsplan. Undersökningsplanen är omfattande och uppdelad i tre steg.

1. En sammanfattande rapport om det aktuella kunskapsläget, vilket är nödvändigt som grund för att ta fram en undersökningsplan.
2. En metodik för miljöriskbedömning av tunnor i havsmiljö. Det finns sedan tidigare inte någon vedertagen metod för detta i Sverige.
3. Undersökningsplanen. Den syftar till att visa hur mätdata kan tas fram för området. Som en förutsättning för detta har även en preliminär bedömning av frisättning av kvicksilver från tunnorna tagits fram.

Det kan innebära en risk för miljön om man tar upp tunnorna direkt. Tunnorna kan gå sönder och risken att man då sprider föroreningar är stor. Det är först efter undersökningar som länsstyrelsen kan bedöma vilka eventuella åtgärder som kan bli aktuella.

Arbetet med förorenade områden sker stegvis och länsstyrelsens bedömning är att undersökningar av föroreningssituationen och en riskbedömning behöver tas fram. Efter det går det att bedöma vilka efterbehandlingsåtgärder som är lämpligast att vidta och därefter hur lång tid bäst lämpade åtgärder beräknas ta. Lokalisering av hittills ej återfunna tunnor kan behöva genomföras. Dessutom spelar det roll om ansvariga verksamhetsutövare utför de åtgärder som krävs eller om de bestrider ansvar och överklagar beslut om förelägganden.

Det kan vi inte sia om i dagsläget.

Länsstyrelsens första steg har varit att ta reda på hur undersökningar och miljöriskbedömning av tunnor på havsbotten kan genomföras. Numera har länsstyrelsen ett förslag till undersökningsplan som ett berört bolag har tagit fram. Underlaget behövs eftersom det hittills inte har funnits några vedertagna metoder eller liknande för en sådan undersökning.

Det är den som har förorenat som är ansvarig för att avhjälpa skadan. Det är viktigt att ställa krav på ansvariga förorenare i de fall ansvariga inte själva tar initiativ till detta. Länsstyrelsen har in sin roll som tillsynsmyndighet möjlighet att ställa krav. Kostnader för efterbehandlingsåtgärder är omfattande i de flesta sådana här ärenden och det är viktigt att vi som myndighet riktar krav mot rätt verksamhetsutövare. Detta kräver rättssäkra utredningar om både ansvaret och vad som är miljömässigt motiverat att kräva.

Inför nästa steg, att undersöka föroreningssituationen, har en uppdatering av ansvarsutredningen genomförts. Den uppdaterade ansvarsutredningen kommunicerades med berörda bolag i augusti 2021 och länsstyrelsen har haft samråd med bolagen den 4 oktober 2021. Den 20 januari 2022 har länsstyrelsen ställt krav på ett av de ansvariga bolagen att genomföra de undersökningar som behövs för att vi ska kunna komma fram till vilka åtgärder som behöver vidtas. Bolaget har överklagat föreläggandet och ärendet är överlämnat till Mark- och miljödomstolen.

Bolagen har rätt att överklaga beslutet till mark- och miljödomstolen och därefter till mark- och miljööverdomstolen. En sådan rättsprocess kan ta tid. Under den tiden är det vanligt att efterbehandlingsarbetet står stilla. Om arbetet skulle vara akut, finns möjlighet att vidta rättelse på svarandes bekostnad.

Ansvaret utreds normalt i två steg, ”ansvarsutredning inför utredning” och ”ansvarsutredning inför åtgärd”. Det första steget är för att kunna ställa krav på undersökningar och utredningar och det andra steget behövs då krav på åtgärder är aktuellt.

I steg 1 ”ansvarsutredning inför utredning” fastställs ansvaret för att undersöka och utreda föroreningssituationen. I detta steg bärs i princip alla kostnader för undersökningar och utredningar av verksamhetsutövaren.

I steg 2 ”ansvarsutredning inför åtgärd” är den så kallade skälighetsbedömningen mycket viktig. Det betyder att tillsynsmyndigheten för ett förorenat område inte bara måste bedöma vad som är miljömässigt motiverat att kräva av en verksamhetsutövare, utan också vad som är skäligt att kräva i varje enskilt fall.

Enligt miljöbalken innebär efterbehandlingsansvaret att den ansvarige i skälig omfattning ska utföra eller bekosta de efterbehandlingsåtgärder som på grund av föroreningar behövs för att förebygga, hindra eller motverka att skada eller olägenhet uppstår för människors hälsa eller miljön. När ansvarets omfattning ska bestämmas ska det beaktas hur lång tid som har förflutit sedan föreningarna ägt rum, vilken skyldighet den ansvarige hade att förhindra framtida skadeverkningar och omständigheterna i övrigt.

I praktiken har tidsaspekten varit en avgörande faktor, d.v.s. att lång tid har förflutit sedan föroreningen skedde. Även andra faktorer såsom efterlevnaden av tillståndsvillkor och vad som framkommit vid tillsyn av verksamheten måste tas i beaktande. Ansvaret jämkas sedan till en viss procent av kostnaderna.

I dagsläget har inte något bolag accepterat ett sådant ansvar.

Om det vid ett förorenat område visar sig att det inte finns något ansvar att utkräva enligt miljölagstiftningen finns ett system att söka statliga medel för avhjälpandeåtgärder (sanering). Det behövs en huvudman som söker och driver ett sådant projekt. Huvudman kan till exempel vara kommunen eller Sveriges Geologiska Undersökning, SGU. Hur detta går till, går att läsa hos Naturvårdsverket:

Kvalitetsmanualen - att söka bidrag, Naturvårdsverket Länk till annan webbplats.

Nej, länsstyrelsen har inget ansvar att undersöka tunnorna. Enligt dåtidens bestämmelser var det tillåtet att dumpa avfall på internationellt vatten. Vid tidpunkten för dumpningen, skedde dumpningen på internationellt vatten. Att bolaget genomförde åtgärderna med myndigheternas godkännande innebär heller ingen förmildrande omständighet gällande verksamhetsutövarens miljörättsliga ansvar.

I den undersökningsplan som har tagits fram föreslås en undersökning genomföras i två steg där det första steget beräknas kosta 13–19 miljoner kronor och det andra steget 10–13 miljoner kronor. Uppskattning av kostnader för eventuella åtgärder finns inte framtaget vad länsstyrelsen känner till.