Publiceringsdatum: 2 maj 2018

Vad är rätt och fel om stugan vid Stenträsket?

Bild 1. Stugan vid Stenträsket.

Bild 1. Stugan vid Stenträsket.

Den senaste tiden har det varit ett stort medialt fokus kring borttagandet av en stuga vid Stenträsket i Storumans kommun. I uppskruvat tonläge har hanteringen be­skrivits som djupt felaktig där staten misskrediterar delar av den svenska befolkningen. Andra har nämnt förstörelse av samiska kulturmiljöer eller allmänt maktmissbruk.

I denna artikel vill vi beskriva vad denna fråga egentligen handlar om, och på vilket sätt den i grunden handlar om vem som har respektive inte har vissa rättigheter enligt Rennäringslagen. 

År 2011 inkom en anonym anmälan till Länsstyrelsen om en olovligt uppförd byggnad vid Stenträsket. Vid en första besiktning på plats konstaterade Länsstyrelsen att det var en nyuppförd byggnad, och att det inte fanns rester kvar av någon äldre byggnad. Det visade sig också att det inte fanns några tillstånd för den uppförda byggnaden liksom att den saknade nöd­vändigt markarrende. 

Stugan är uppförd mitt inne i ett naturreservat, alldeles intill en sjö, varför det krävs två olika tillstånd enligt Miljöbalken, dels en dispens enligt reservatsbestämmelserna, dels en dispens enligt strandskyddsbestämmelserna. Skulle dessa tillstånd medges krävs därutöver ett markarrende som prövas enligt rennäringslagen, något som bara med­ges om byggnaden inte orsakar olägenheter för renskötseln.  

Länsstyrelsen beslutade att stugan skulle tas bort eftersom den var olovligt uppförd och tillstånd till nybyggnation inte medges i naturreservatet. Detta beslut över­klag­ades till Mark- och miljödomstolen och därefter till Mark- och miljööver­dom­stolen. I båda instanserna fastställdes Länsstyrelsens beslut. Ärendet har alltså utöver Läns­styrelsens bedömning även bedömts av två olika domstolar som kommit fram till samma beslut som Länsstyrelsen. 

Ärendet har under hela tiden hanterats i en dialog med ägaren. En av anledningarna till tidsutdräkten är överklagningar samt begäran från ägaren till förlängd tid för att ta bort byggnaden, vilket länsstyrelsen också beviljat ett flertal gånger.

Funnits där sedan 1890?

I media framställs det som att det är en kåta som funnits på platsen sedan 1890 – vilket är helt fel. Vid uppförandet av stugan fanns inga rester kvar av någon ursprunglig kåta. Det handlar således inte om en restaurering av någon äldre byggnad eller kåta utan om en helt ny stuga (bild 1). Denna stuga valde ägaren under det sista året innan borttagandet att ändra utseende på genom att "klä in" den i en kåtaliknande kon­struk­tion med stänger, hönsnät och torv, fast med den ursprungliga stugan kvar in­vändigt (bild 2). 

Här handlar det inte om att "ord står mot ord". Det finns odiskutabla fakta som visar att det är en helt ny byggnad som uppförts.

Vad är det då som upprör?

Ja, självklart finns det känslor i frågan. En person tvingas ta bort en byggnad från ett område som denne varit på många gånger under sitt liv, dock i en annan befintlig stuga i området. 

Men prövningen enligt miljöbalken och beslutet i sig är inte konstigt. Det finns i Norr­lands inland och fjälltrakter hundratals platser där det en gång i tiden stått en kåta, koja eller stuga. Dessa har under delar av vår historia använts för olika verksamheter som jakt, fiske, renskötsel, skogsbruk, kol-/tjärtillverkning etc. av den befolkning som funnits där – såväl av samer som av annan lokalbefolkning. För de allra flesta torde det vara självklart att om man vill uppföra nya byggnader på sådana platser behövs det någon form av tillståndsprövning. 

Så, vad handlar kojan i Stenträsket egentligen om?

Flera personer som framträtt i media har slarvigt uttryckt sig om att "lagstiftningen borde ändras". Detta har hörts från såväl statsråd, sametingspolitiker och enskilda. Vilken lagstiftning menar man då? Är det Miljöbalken, den lag som stug­an prövats enligt? Nej, knappast. Det handlar naturligtvis om Rennäringslagen. Där finns bestämmelser som ger samebymedlemmar och renskötare rätt att upp­föra byggnader för renskötselns utövande. Även detta ska dock prövas i annan lagstiftning, men där renskötselbehovet väger tungt och oftast ges företräde. Här ligger mycket av den tvist vi nu ser. Den rätt som med­lemmar i samebyar tillerkänns gäller inte andra personer, vare sig de är icke renskötande samer, övriga ortsbor eller andra. 

Om man anser att rennäringslagen behöver ändras för att exempelvis utvidga kretsen av personer som ska få uppföra nya byggnader för olika ändamål, utöver renskötare, så ska detta inte ske genom att svenska myndigheter avstår från att följa svensk lag. Det måste i så fall hanteras av våra demokratiskt valda politiker i en politisk process. Det ska inte läggas på myndigheteter i deras myndighetsarbete – det är som alla nog borde förstå själv­klart! Det står förstås varje statsråd som så önskar fritt att försöka övertyga sina kollegor i regeringen att tillsätta en utredning för att se över rennäringslagen och genomföra de ändringar man så önskar. 

Med detta vill Länsstyrelsen tydliggöra att myndigheten utför det arbete som den har att göra, utgående från bland annat gällande lagstiftning och allas lika värde.

När det gäller politiken så får andra hantera detta.

Magdalena Andersson, Landshövding
Lars Lustig, Länsråd
Björn Jonsson, Naturvårdsdirektör

Bild 2. Vybild Stugan vid Stenträsket inklädd. 

Bild 2. Stugan vid Stenträsket inklädd.

Kontakt