Hotade djur och växter

Hotade djur, växter och svampar kan skyddas i naturreservat eller genom fridlysning. Vissa arter är så hotade att det skyddet inte räcker, och för dessa arter finns speciella åtgärdsprogram.

Ungefär tio procent av Sveriges djur, växter och svampar är hotade. Det innebär att över 2000 arter riskerar att försvinna. Många arter skyddas i naturreservat eller genom fridlysning. För flera arter räcker inte det för att de ska kunna leva vidare. Dessa hotade arter behöver speciella åtgärder för att överleva. Därför har Länsstyrelsen olika program med åtgärder för att hjälpa de hotade arterna. Åtgärdsprogrammen tas fram nationellt av Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten.

Åtgärdsprogram för hotade arter i Värmland

Värmland berörs idag av cirka 40 åtgärdsprogram som innehåller sammanlagt över 60 arter. Länsstyrelsen Värmland har under de senaste åren haft nationellt koordineringsansvar för åtgärdsprogrammen för sandödla, skalbaggar på äldre död tallved, strandsandjägare, flodkräfta, fågelfotsmossa, ärrlavar och ävjepilört.

Pågående projekt

Under perioden 2018–2020 pågår projektet Restaurering av ängsmarkerna Finntorp och Ekebråten inom Landsbygdsprogrammet. Stödet från landsbygdsprogrammet 2014–2020 finansieras delvis av pengar från europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling.

I projektet restaureras biologiskt värdefulla odlingslandskapsmiljöer vid Ekebråten i Säffle kommun och Finntorp i Årjängs kommun. Syftet med projektet är att öka arealen hävdad artrik ängsmark och öka antalet förekomstlokaler för hotade arter. Inom detta projekt är det framförallt fältgentiana, vildbin och skyddsvärda träd som avses. Vid Ekebråten utförs också åtgärder för att minska utbredning av blomsterlupin.

Åtgärdsprogram som berör Värmland (PDF)PDF

Här presenteras några av de hotade arterna i länet:

Flodkräfta Foto: Jenny Monsén

Flodkräftan är den enda sötvattenslevande storkräfta som förekommer naturligt i Sverige. Under det senaste århundradet har förekomsten av flodkräfta minskat dramatiskt. Beståndet bedöms ha minskat med 95 % och arten är idag rödlistad som "starkt hotad". Det största hotet mot flodkräftan är kräftpest spridd genom illegal utsättning av signalkräfta.

Värmland är ett av de viktigaste länen för flodkräftans framtid i Sverige. Värmland står därför inför stora utmaningar för att skydda och bevara kvarvarande bestånd. Under åren 2000-2014 försvann 215 kända förekomster av flodkräfta, vilken har inneburit en halvering av länets flodkräftbestånd. 2014 fanns 166 säkra och 52 osäkra förekomster med flodkräftor.

Värmlands flodkräftförekomster finns huvudsakligen koncentrerade inom 13 mindre avrinningsområden vilka tillsammans hyser 66 % av bestånden. Dessa ingår i 19 olika fiskevårdsområdesföreningar. Resterande förekomster är utspridda inom länet.

Så länge signalkräftor förekommer i ett vattensystem kommer dessa upprätthålla kräftpestsmittan och därmed förstöra möjligheterna för flodkräftor att återetableras. Signalkräftor får därför inte sättas ut eller förflyttas till vattenområden som har eller ligger i anslutning till områden som har bestånd av flodkräfta.

Flodkräftan förekommer i många olika typer av vatten, från stora sjöar till små bäckar i skogslandskapet. Inplanteringar har gjorts av arten och den har spridit sig till många isolerade dammar och vattenfyllda stenbrott. För att flodkräftan ska kunna etablera sig och för att kunna reproducera sig i ett vattendrag måste temperaturen överstiga 15º C under minst 55 dagar eller 10º C under minst 110 dagar. På grund av detta temperaturberoende begränsas flodkräftans utbredning norr ut och mot högre höjdlägen.

Flodkräftan blir könsmogen vid en ålder av 3-7 år. När en flodkräfta blivit könsmogen parar sig hannarna varje år medan honorna i de flesta fallen reproducerar sig vartannat till vart tredje år. I gynnsamma förhållande kan även honorna reproducera sig varje år. Parningen sker på hösten med fallande vattentemperatur.

Flodkräftan lever i grunda och strandnära områden, där det finns gott om skyddsmöjligheter. Miljöer som är lämpliga för flodkräftan är områden med stort inslag av sten av lämplig storlek eller hårda bottnar, där flodkräftan kan gräva hålor och gömma sig i. Dessa miljöer finns oftast i näringsfattiga sjöar och rinnande vatten. Tillväxten hos flodkräftan sker genom skal ömsning. Skalömsningen avtar med ökad storlek, där könsmogna flodkräftor ömsar 1-2 gånger under en sommar, yngel kan ömsa upp till 7 gånger under första sommaren. Liksom alla andra kräftarter äter flodkräftan så väl djur och växter där även delvis nedbrutet organiskt material ingår i födan.

Åtgärdsprogram för flodkräfta (PDF)länk till annan webbplats

Biotopvårdsmanual för flodkräfta (PDF)PDF

Fågelfotsmossa. Foto Henrik Weibull

Fågelfotsmossan växer på block och klippor i äldre löv- eller blandskog med förhållandevis hög temperatur och luftfuktighet. Arten är idag känd från 25 lokaler i sydvästra Sverige från Halland till Värmland och bedöms ha minskat kraftigt under 1900-talet som en följd av främst försurande luftföroreningar och avverkning av lämpliga trädbestånd, men även av igenväxning eller igenplantering med gran.

Även om drygt hälften av lokalerna ligger inom skyddade naturområden kan arten lätt försvinna från lokaler av naturliga störningar, så som att mossan skavs bort av djur eller när träd faller omkull, men också av enstaka uppväxande granar genom deras beskuggning, slitage av grenar eller läckage av försurande ämnen.

I det här åtgärdsprogrammet, är målet att öka antalet lokaler och delpopulationer med fågelfotsmossa. Det ska ske genom olika åtgärder, bland annat: skydd av lokaler, ringbarkning eller avverkning av granar som orsakar igenväxning, samt försök med transplantation av skott för att förstärka utsatta populationer.

Åtgärdsprogram för fågelfotsmossa 2014–2019 (PDF)länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster

Sandödla, foto Mikael Solebris

Sandödlan är en hotad art (i Sverige rödlistad som Sårbar, VU) som också är strikt skyddad inom EU (ingår i EU:s Art- och habitatdirektiv). Arten är föremål för ett åtgärdsprogram i dels Sverige, dels hela nordvästra Europa, eftersom den har minskat kraftigt under senare decennier. Sandödlorna har svarat mycket positivt på de storskaliga åtgärderna i Värmland och ökat snabbt i antal efter några år.

I Värmland har Länsstyrelsen och Skogsstyrelsen i samarbete med markägarna Bergvik Skog och Karlstads Stift bildat 13 naturvårdsavtal inom naturvårdsområdet Brattforsheden, i syfte att restaurera eller nyskapa igenväxta livsmiljöer åt sandödlorna. Med hjälp av anpassade avverkningar av täta, yngre tallbestånd och framskrapning av nya öppna sandytor i sydslänter med hjälp av grävmaskin, har arealen av lämplig livsmiljö mångdubblats (från ca 5 till 150 hektar).

Sandödlorna har svarat mycket positivt på de storskaliga åtgärderna i Värmland och ökat snabbt i antal efter några år. Två lokala populationer som studerats alltsedan 1988 har ökat från i snitt mindre än tio könsmogna honor (då endast småskaliga restaureringsåtgärder gjordes) till omkring 50-60 könsmogna honor per population (se diagram). Detta innebär betydligt mindre risk för utdöende på kort sikt.

Ökningarna i populationsstorlek har också inneburit att en del av de ägg som lagts på de nya sandytorna, har kunnat förflyttas (translokeras) till nyskapade, "tomma" lokaler som ligger strax utanför de befintliga populationernas spridningsräckvidd inom överskådlig framtid. Flera av de ungar som kläckts ur dessa ägg har nu blivit könsmogna och i sin tur lagt ägg på de nya lokalerna, vilket indikerar att långsiktigt livskraftiga nätverk av lokala populationer nu håller på att byggas upp.

Därtill har konstaterats att en rad andra ovanliga och hotade arter, främst olika insekter som t.ex. bibagge, myrlejon, silversandbi och stäppvägstekel, men också fåglar så som trädlärka och nattskärra har koloniserat och ökat inom de åtgärdade lokalerna för sandödlan.

Sandödlan har under senare år inventerats i alla län med gamla fynd från Skåne till Dalarna. Även om åtskilliga nya lokaler har hittats, tycks arten ha minskat totalt sett med ca 20-40 % de senaste decennierna. De nordligaste populationerna finns i stora sandiga tallskogar i Värmland och Dalarna och dessa bedöms vara kvarlevor (relikter) från en varmare tidsperiod efter den senaste istiden. De har överlevt tack vare att en mosaik av lämpligt öppna miljöer historiskt sett skapades efter ofta återkommande naturliga skogsbränder, men sedan bränderna effektivt började släckas har igenväxningen varit snabb med följd att sandödlorna nästan dog ut.

I andra delar av Sverige har sandödlan i hög grad överlevt i sand- och grustäkter. Tack vare att länsstyrelserna under senare år rekommenderat naturvårdsanpassade efterbehandlingar när täkterna har avslutats har sandödlan kunnat överleva i bland annat dessa miljöer.

Åtgärdsprogram för sandödla 2014-2017 (PDF)PDF

Vitryggig hackspett är en av Sveriges mest hotade arter och det finns idag endast drygt 25 bofasta individer kvar i landet. Den kräver stora arealer lövrika skogar med en stor andel död ved, miljöer som också hyser många andra rödlistade arter. I takt med att modernt skogsbruk införts och viktiga störningsfaktorer som skogsbränder och översvämningar i stort sett upphört har dess ursprungliga livsmiljöer nästan helt försvunnit. Istället har det igenväxande kulturlandskapet blivit allt viktigare för arten. Åtgärder behövs akut för att rädda kvar vitryggig hackspett i Sverige. I de få större landskap i landet där det finns förutsättningar för en häckande population behövs skydd av lämpliga miljöer samt restaurering och skötsel för att behålla skogar med ett stort lövinslag. Utsättningar av ungar uppfödda i fångenskap minskar risken att den försvinner från landet innan åtgärderna har fått effekt.

Åtgärdsprogram för vitryggig hackspett 2017 – 2021 (PDF)länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster

Fältgentiana vid Strand i Sunne kommun.

Fältgentiana eller ”Svart Johannes” som den kallas lokalt i västra Värmlands finnbygder är i Sverige en av de gräsmarksväxter som minskat mest sedan mitten av 1900-talet. Miljön där den växer utgörs av ogödslade gräsmarker med ofta långvarig tradition av slåtter och bete. Dessa marker tillhör våra mest artrika miljöer, men sedan mitten av 1900-talet har de minskat kraftigt i hela landet.

Tre typer av åtgärder föreslås inom åtgärdsprogrammet: (1) återupptagen hävd på ohävdade lokaler, (2) förbättrad hävd anpassad till olika underarter och varieteter, samt (3) åter- eller nyetablering av fältgentiana genom fröspridning på lämpliga lokaler. Andra viktiga åtgärder är information, rådgivning och ekonomiskt stöd till särskilda åtgärder.

Åtgärdsprogram för fältgentiana 2015 - 2019 (PDF)länk till annan webbplats

Slåtterbladet nr 1 2014 - temanummer om finngårdar och fältgentiana (PDF)PDF

På kartan visas kända fynd av fältgentiana i Värmland från cirka 1850 till 2018. Den aktuella utbredningen stämmer i stort med kartan, men antalet punkter (lokaler) har minskat kraftigt. Vi känner idag till cirka 40 lokaler med fältgentiana i länet och på flera av dessa växer så få fältgentianor att risken är stor att de försvinner inom kort.

Häggvikseken i Grums kommun. När den mättes 2007 var omkretsen 821 cm.

Gamla grova träd är levande kulturminnen vars liv sträcker sig över flera sekler. De gamla trädens betydelse för den biologiska mångfalden är enorm.

Under åren 2005-2011 inventerade Länsstyrelsen tillsammans med Skogsstyrelsen skyddsvärda träd i Värmland. Syftet med inventeringen var att få kunskap om hur många skyddsvärda träd det finns i länet, hur de mår och var de finns. De inventerade träden finns registrerade i trädportalen.

Trädportalen, SLU (öppnas i nytt fönster)länk till annan webbplats

Tillsammans med markägare har vi under åren 2012–2015 arbetat med att genomföra åtgärder för att hjälpa de skyddsvärda träden.

Exempel på dessa åtgärder är att:

  • röja kring grova träd
  • röja fram ersättarträd (träd som kan ersätta de äldre träden när dessa dör)
  • beskära gårdsträd
  • sätta upp kronstabilisering. Kronstabilisering ger stöd åt trädens kronor, vilket förlänger trädets livslängd.

Länsstyrelsens rapport 2011:15 Skyddsvärda träd i Värmland (PDF)PDF

Åtgärdsprogram för skyddsvärda träd (PDF)länk till annan webbplats

Säbyeken i Kristinehamns kommun är länets grövsta ek. När den mättes 2005 var omkretsen 824 cm.

Trumgräshoppan är en kraftigt byggd gräshoppa med en kroppslängd på cirka 25 mm för hanen och upp till 40 mm för honan. Kroppen är mörk och flygvingarna vallmoröda vilket framträder tydligt när hanarna spelflyger.

Antalet kända lokaler med trumgräshoppa i Sverige har minskat med 70 % under 1900-talet. Flest lokaler finns idag kvar i Östergötlands och Södermanlands län. Två lokaler med aktuell förekomst av arten är kända i Värmland.

Trumgräshoppan lever på väl solexponerade platser med kortvuxen vegetation. Igenväxning till följd av upphörande hävd utgör det största hotet. Dålig spridningsförmåga i kombination med stora avstånd mellan ytor med lämplig miljö hindrar ofta naturlig spridning till tänkbara nya lokaler.

Inom åtgärdsprogrammet är den viktigaste åtgärden att restaurera områden så att kontakt skapas mellan befintliga lokaler. Därigenom återskapas spridningsmöjligheter och kontakt mellan olika populationer, vilket är nödvändigt för en livskraftig population på lång sikt. Betesdrift, röjning och slåtter utgör de viktigaste skötselåtgärderna för arten.

Åtgärdsprogram för trumgräshoppa (PDF)länk till annan webbplats

Så här låter trumgräshoppan när den spelar (höj volymen och starta filmen)

Ävjepilört har mycket korta (0,2–0,8 mm långa) kanthår på stipelslidan vilket skiljer den mot de snarlika arterna rosenpilört respektive bitterpilört.

Ävjepilört växer på stränder som är översvämmade under stor del av året. Fröna förefaller att gro först när växtplatserna blottlagts från vatten. Ävjepilört har svårt att klara sig i sjöar och vattendrag som fått förändrad vattenregim på grund av vattenkraftsutbyggnad. Igenväxning till följd av minskad kreaturshållning vid stränder och eutrofiering är andra orsaker till artens tillbakagång.

Sverige har troligen över hälften av de kända lokalerna i världen och därmed ett stort ansvar för arten. I Värmland finns idag cirka 15 kända förekomster av ävjepilört. Flertalet av dessa lokaler ligger i Klarälven.

Åtgärder som föreslås är främst bete i strandmiljöer samt miljöanpassade flöden i reglerade vattendrag.

Åtgärdsprogram för ävjepilört (PDF)länk till annan webbplats

Ävjepilört växer tillsammans med flera andra hotade arter i det s.k. ävjebroddsamhället. På värmländska lokaler är följearterna ofta nålsäv, dyveronika, strandranunkel, sylört, rödlånke, slamkrypor, bitterpilört och ävjebrodd. Under år med högt vattenstånd gror inte ävjepilört, vilket gör att antalet plantor på en lokal kan variera kraftigt. 2018 var ett gynnsamt år för ävjepilört. I korvsjön i Knappnäs naturreservat (NV om Likenäs) räknades denna sommar över 5000 plantor.

Fridlysning

Det är Regeringen som beslutar om fridlysning av en art i Sverige. Fridlysningen kan gälla i hela landet, eller i vissa län. Länsstyrelsen prövar ansökningar om dispens från fridlysning. Vi kan också informera om vilka fridlysta växter och djur som förekommer i länet.

På Naturvårdsverkets webbplats finns mer information om fridlysning, och listor över alla fridlysta arter.

Fridlysta arter på Naturvårdsverkets webbplatslänk till annan webbplats

Vårt arbete med åtgärdsprogram

Länsstyrelserna arbetar med runt 150 åtgärdsprogram, för ungefär 300 arter och flera naturtyper. Dessa arter behöver speciella åtgärder, som till exempel slåtter eller naturvårdsbränning. Åtgärderna behöver göras på den plats i landskapet där arten eller miljön finns, inte bara inom naturreservat. I varje åtgärdsprogram beskriver vi den hotbild som finns mot arterna och de åtgärder som ska göras för att förbättra för arternas livsmiljöer. Hur många och vilka program Länsstyrelsen arbetar med skiljer sig åt mellan länen. 

Länsstyrelsen genomför åtgärderna tillsammans med markägare och verksamhetsutövare. Vi samarbetar även med frivilliga organisationer, Trafikverket, Skogsstyrelsen och olika skogsbolag. Utan dessa samarbetspartners och deras ekonomiska bidrag skulle vi aldrig kunna genomföra alla nödvändiga åtgärder. Åtgärderna och samarbetet är alltid frivilligt.

Hjälp till att rapportera arter

Vissa arter är så sällsynta och så dåligt kända att vi behöver inventera för att se var de finns innan vi börjar med åtgärder. Alla fynd Länsstyrelsen hittar registrerar vi i Artportalen. Artportalen är en webbplats för observationer av Sveriges djur, växter och svampar. Du kan hjälpa till med att rapportera sällsynta (och vanliga) arter. Allmänhetens rapporter är mycket viktiga. Här kan du göra en stor insats!

Artportalenlänk till annan webbplats

Kontakt