Hotade arter

Vissa djur och växter är så hotade att det inte räcker att skydda dem i naturreservat eller genom fridlysning. För dessa arter finns speciella åtgärdsprogram.

Ungefär fem procent av Sveriges djur och växter är hotade. Det innebär att över 2000 arter riskerar att försvinna. För flera arter räcker det inte med att de blir fridlysta eller skyddas i ett naturreservat för att de ska kunna leva vidare. De hotade arterna behöver speciella åtgärder för att överleva. Därför har Länsstyrelsen olika program med åtgärder för att hjälpa de hotade arterna. Åtgärdsprogrammen tas fram nationellt av Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten.

Vårt arbete med åtgärdsprogram

Länsstyrelserna arbetar med ungefär 200 åtgärdsprogram för cirka 340 arter och sju naturtyper. Dessa arter behöver speciella åtgärder som till exempel slåtter eller naturvårdsbränning. Åtgärderna behöver göras på den plats i landskapet där arten eller miljön finns, inte bara inom naturreservat. I varje åtgärdsprogram beskriver vi den hotbild som finns mot arterna och de åtgärder som ska göras för att förbättra för arternas livsmiljöer.

Länsstyrelsen genomför åtgärderna tillsammans med markägare och verksamhetsutövare. Vi samarbetar även med frivilliga organisationer, Trafikverket, Skogsstyrelsen och olika skogsbolag. Utan dessa samarbetspartners och deras ekonomiska bidrag skulle vi aldrig kunna genomföra alla nödvändiga åtgärder. Åtgärderna och samarbetet är alltid frivilligt.

Vissa djur och växter är så hotade att det inte räcker att skydda dem i naturreservat eller genom fridlysning. För dessa arter finns speciella åtgärdsprogram.

Ungefär fem procent av Sveriges djur och växter är hotade. Det innebär att över 2000 arter riskerar att försvinna. För flera arter räcker det inte med att de blir fridlysta eller skyddas i ett naturreservat för att de ska kunna leva vidare. De hotade arterna behöver speciella åtgärder för att överleva. Därför har Länsstyrelsen olika program med åtgärder för att hjälpa de hotade arterna. Åtgärdsprogrammen tas fram nationellt av Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten.

Vårt arbete med åtgärdsprogram

Länsstyrelserna arbetar med ungefär 200 åtgärdsprogram för cirka 340 arter och sju naturtyper. Dessa arter behöver speciella åtgärder som till exempel slåtter eller naturvårdsbränning. Åtgärderna behöver göras på den plats i landskapet där arten eller miljön finns, inte bara inom naturreservat. I varje åtgärdsprogram beskriver vi den hotbild som finns mot arterna och de åtgärder som ska göras för att förbättra för arternas livsmiljöer.

Länsstyrelsen genomför åtgärderna tillsammans med markägare och verksamhetsutövare. Vi samarbetar även med frivilliga organisationer, Trafikverket, Skogsstyrelsen och olika skogsbolag. Utan dessa samarbetspartners och deras ekonomiska bidrag skulle vi aldrig kunna genomföra alla nödvändiga åtgärder. Åtgärderna och samarbetet är alltid frivilligt.

Åtgärdsprogram i Värmland

Värmland berörs idag av cirka 40 åtgärdsprogram som innehåller sammanlagt cirka 60 arter. Länsstyrelsen Värmland har under de senaste åren bland annat haft nationellt koordineringsansvar för åtgärdsprogrammen för sandödla, skalbaggar på äldre död tall, strandsandjägare, flodkräfta, fågelfotsmossa samt kunskapssammanställning av kuddgelélav.

Flodkräftan Astacus astacus är den enda sötvattenslevande storkräfta som förekommer naturligt i Sverige. Under det senaste århundradet har förekomsten av flodkräfta minskat dramatiskt. Beståndet bedöms ha minskat med 95 % och arten är idag rödlistad som "starkt hotad". Det största hotet mot flodkräftan är kräftpest spridd genom illegal utsättning av signalkräfta.

Värmland är ett av de viktigaste länen för flodkräftans framtid i Sverige. Värmland står därför inför stora utmaningar för att skydda och bevara kvarvarande bestånd. Under åren 2000-2014 försvann 215 kända förekomster av flodkräfta, vilken har inneburit en halvering av länets flodkräftbestånd. 2014 fanns 166 säkra och 52 osäkra förekomster med flodkräftor.

Värmlands flodkräftförekomster finns huvudsakligen koncentrerade inom 13 mindre avrinningsområden vilka tillsammans hyser 66 % av bestånden. Dessa ingår i 19 olika fiskevårdsområdesföreningar. Resterande förekomster är utspridda inom länet.

Så länge signalkräftor förekommer i ett vattensystem kommer dessa upprätthålla kräftpestsmittan och därmed förstöra möjligheterna för flodkräftor att återetableras. Signalkräftor får därför inte sättas ut eller förflyttas till vattenområden som har eller ligger i anslutning till områden som har bestånd av flodkräfta.

Flodkräftan förekommer i många olika typer av vatten, från stora sjöar till små bäckar i skogslandskapet. Inplanteringar har gjorts av arten och den har spridit sig till många isolerade dammar och vattenfyllda stenbrott. För att flodkräftan ska kunna etablera sig och för att kunna reproducera sig i ett vattendrag måste temperaturen överstiga 15º C under minst 55 dagar eller 10º C under minst 110 dagar. På grund av detta temperaturberoende begränsas flodkräftans utbredning norr ut och mot högre höjdlägen.

Flodkräftan blir könsmogen vid en ålder av 3-7 år. När en flodkräfta blivit könsmogen parar sig hannarna varje år. Medan honorna i de flesta falla reproducerar sig vartannat var tredje år. I gynnsamma förhållande kan även honorna reproducera sig varje år. Parningen sker på hösten med fallande vattentemperatur.

Flodkräftan lever i grunda och strandnära områden, där det finns gott om skyddsmöjligheter. Miljöer som är lämpliga för flodkräftan är områden med stort inslag av sten av lämplig storlek eller hårda bottnar, där flodkräftan kan gräva hålor och gömma sig i. Dessa miljöer finns oftast i näringsfattiga sjöar och rinnande vatten. Tillväxten hos flodkräftan sker genom skal ömsning. Skalömsningen avtar med ökad storlek, där könsmogna flodkräftor ömsar 1-2 gånger under en sommar, yngel kan ömsa upp till 7 gånger under första sommaren. Liksom alla andra kräftarter äter flodkräftan så väl djur och växter där även delvis nedbrutet organiskt material ingår i födan.

Fågelfotsmossa. Foto Henrik Weibull

Fågelfotsmossan förekommer i Sydvästsverige, från Halland till Värmland, och är rödlistad som Sårbar (VU). Den förekommer idag med sammanlagt omkring 58 delpopulationer, fördelade på 25 lokaler, vilket innebär att den är sällsynt även inom de lokaler där den förekommer.

Även om 13 av lokalerna ligger i formellt skyddade områden, så kan arten lätt försvinna från lokaler genom naturliga störningar så som att mossan skavs bort av djur eller när träd faller omkull.

Bevarande av fågelfotsmossans förekomstlokaler och livsmiljöer är centralt, och därför är information och rådgivning till markägare i och omkring lokalerna betydelsefull.

Åtgärdsprogram för fågelfotsmossa, 2014–2019 (PDF)länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster

Kuddgelélav. Foto Svante Hultengren Naturcentrum

Kuddgelélaven har idag endast kända förekomster i formellt skyddade områden där Länsstyrelsen och Skogsstyrelsen har rådighet över förvaltningen.Kuddgelélav Arctomia fascicularis är en mycket sällsynt och säregen lav som enbart påträffats på ett litet antal lokaler i Sverige. Arten bedöms vara akut hotad (CR) i Sverige. Arten har eftersökts och bedömts vara försvunnen från samtliga äldre lokaler men den har under 1990- och 2000-talet påträffats på två nya lokaler i landskapen Värmland och Lappland.

Framtiden för arten i Sverige är komplicerad och kritisk eftersom den enbart förekommer på två lokaler och 29 träd totalt i hela landet.

Kunskapssammanställning för kuddgelélav (PDF)länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster

Svante Hultengren, Naturcentrum

Sandödla, foto Mikael Solebris

Sandödlan är en hotad art (i Sverige rödlistad som Sårbar, VU) som också är strikt skyddad inom EU (ingår i EU:s Art- och habitatdirektiv). Arten är föremål för ett åtgärdsprogram i dels Sverige, dels hela nordvästra Europa, eftersom den har minskat kraftigt under senare decennier. Sandödlorna har svarat mycket positivt på de storskaliga åtgärderna i Värmland och ökat snabbt i antal efter några år.
Sandödla, hona.

I Värmland har Länsstyrelsen och Skogsstyrelsen i samarbete med markägarna Bergvik Skog och Karlstads Stift bildat 13 naturvårdsavtal inom naturvårdsområdet Brattforsheden, i syfte att restaurera eller nyskapa igenväxta livsmiljöer åt sandödlorna. Med hjälp av anpassade avverkningar av täta, yngre tallbestånd och framskrapning av nya öppna sandytor i sydslänter med hjälp av grävmaskin, har arealen av lämplig livsmiljö mångdubblats (från ca 5 till 150 hektar).

Sandödlorna har svarat mycket positivt på de storskaliga åtgärderna i Värmland och ökat snabbt i antal efter några år. Två lokala populationer som studerats alltsedan 1988 har ökat från i snitt mindre än tio könsmogna honor (då endast småskaliga restaureringsåtgärder gjordes) till omkring 50-60 könsmogna honor per population (se diagram). Detta innebär betydligt mindre risk för utdöende på kort sikt.

Ökningarna i populationsstorlek har också inneburit att en del av de ägg som lagts på de nya sandytorna, har kunnat förflyttas (translokeras) till nyskapade, "tomma" lokaler som ligger strax utanför de befintliga populationernas spridningsräckvidd inom överskådlig framtid. Flera av de ungar som kläckts ur dessa ägg har nu blivit könsmogna och i sin tur lagt ägg på de nya lokalerna, vilket indikerar att långsiktigt livskraftiga nätverk av lokala populationer nu håller på att byggas upp.

Därtill har konstaterats att en rad andra ovanliga och hotade arter, främst olika insekter som t.ex. bibagge, myrlejon, silversandbi och stäppvägstekel, men också fåglar så som trädlärka och nattskärra har koloniserat och ökat inom de åtgärdade lokalerna för sandödlan.

Sandödlan har under senare år inventerats i alla län med gamla fynd från Skåne till Dalarna. Även om åtskilliga nya lokaler har hittats, tycks arten ha minskat totalt sett med ca 20-40 % de senaste decennierna. De nordligaste populationerna finns i stora sandiga tallskogar i Värmland och Dalarna och dessa bedöms vara kvarlevor (relikter) från en varmare tidsperiod efter den senaste istiden. De har överlevt tack vare att en mosaik av lämpligt öppna miljöer historiskt sett skapades efter ofta återkommande naturliga skogsbränder, men sedan bränderna effektivt började släckas har igenväxningen varit snabb med följd att sandödlorna nästan dog ut.

I andra delar av Sverige har sandödlan i hög grad överlevt i sand- och grustäkter. Tack vare att länsstyrelserna under senare år rekommenderat naturvårdsanpassade efterbehandlingar när täkterna har avslutats har sandödlan kunnat överleva i bland annat dessa miljöer.

Den vitryggiga hackspetten – en karismatisk art som symboliserar och bidrar till biologisk mångfald i lövskogar.

Så sent som på 1980-talet gick en svensk hackspettart ur tiden, mellanspetten. Trenden för den vitryggiga hackspetten är lik sin släktings och anses i dag vara akut hotad enligt den nationella rödlistan. Sedan mitten på 1900-talet har populationen minskat från drygt 100 par till att i dagsläget endast omfatta häckar nu mycket få par i Mellansverige och utmed norrlandskusten. Läget är allvarigt och omfattande åtgärder behövs på flera håll i landet för att kunna vända den negativa trenden.

Lång tids påverkan och storskaliga förändringar i skoglandskapet har minskat tillgången på skogar med mycket lövträd så väl som skogar med riktigt gamla träd och döda stammar. I det gamla skogslandskapet fanns också mycket mer av översvämningsmarker, sumpskogar och skogar som brunnit. I dessa var både lövträd och döda träd mycket vanligare än i nuvarande brukade skogar.

Åtgärder behövs akut för att rädda kvar vitryggig hackspett i Sverige. I de få större landskap i landet där det finns förutsättningar för en häckande population behövs skydd av lämpliga miljöer samt restaurering och skötsel för att behålla skogar med ett stort lövinslag. Utsättningar av ungar uppfödda i fångenskap minskar risken att den försvinner från landet innan åtgärderna har fått effekt.

Flera aktörer deltar i arbetet med åtgärdsprogrammet för vitryggig hackspett och dess livsmiljöer.

Åtgärdsprogram för vitryggig hackspett, 2017 – 2021 (PDF)länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster

Hjälp till att rapportera arter

Vissa arter är så sällsynta och så dåligt kända att vi behöver inventera för att se var de finns innan vi börjar med åtgärder. Alla fynd Länsstyrelsen hittar registrerar vi i Artportalen. Artportalen är en webbplats för observationer av Sveriges växter, djur och svampar. Du kan hjälpa till med att rapportera sällsynta (och vanliga) arter. Allmänhetens rapporter är mycket viktiga. Här kan du göra en stor insats!

Artportalenlänk till annan webbplats

Kontakt