Låt oss minnas tillsammans

Låt oss prata fred

Det är 80 år sedan Tyskland kapitulerade vilket innebar slutet på andra världskriget och markerade slutet för den tyska nazistregimen. Mycket har hänt sedan dess och vi lever återigen i en säker tid där trygghet, fred och frihet inte kan tas för givet.

En stor del av mitt arbete fokuserar på utmaningar i det dramatiskt försämrade världsläget. Sverige ställs inför såväl interna som externa hot och vi måste kraftsamla för att värna, och stärka, det robusta och motståndskraftiga samhället. När vi nu firar livet och freden behöver vi arbeta med beredskap som bygger på omsorg om varandra och våra gemensamma värden. Det bygger vi genom att öka vår kunskap och vår förmåga att samverka. Vi tar ett stort ansvar i uppbyggandet av ett robust totalförsvar och vi arbetar hårt och kreativt för att vara en del av lösningen så att vi kan bevara det viktigaste av allt. Freden och friheten, att få fira livet och demokratin!

En viktig del är att öka tryggheten i samhället. Länsstyrelsen Värmland arbetar vidare med det brottsförebyggande arbetet och har varit med och lagt grunden för ett systematiskt arbetssätt för att bryta rekryteringen av barn och unga in i gängkriminalitet. Sverige är ett fantastiskt land att växa upp i, men inte för alla. Med barnen som rättighetsbärare är vi skyldighetsbärare. Beslutsfattare, tjänstepersoner i förvaltningar, pedagoger, vuxna i allmänhet - det är vårt ansvar att skapa förutsättningarna! Barns, ungdomars och unga vuxnas psykiska hälsa är en ödesfråga, vi behöver vara kreativa för att nå hela vägen till var och en. Alla har rätt att känna tillhörighet, att veta att man är behövd och efterfrågad.

Som landshövding så har jag fått förmånen att möta många människor som har berört mig och vars ord jag alltid kommer att bära med mig. Som när Marcus Wandt delade med sig av sina erfarenheter och reflektioner efter knappt tre veckor i rymden. I en tid som präglas av konflikter så är det oerhört utmanande att höra honom beskriva sin vördnad över vår sköra planet där helhet snarare än landgränser är det som framträder när man betraktar jorden på håll. Med kunskap och ödmjukhet som utgångspunkt, och med nytänkande och beslutsamhet som drivkraft har vi alla möjligheter att ta hand om planeten och varandra.

Jag minns samtalet med artonåriga Natasja från Husby som inte använder sitt riktiga namn med risk för att utsättas för hot och våld. Hon har varit med och lett arbetet med barn och unga som är i riskzon eller offer för kriminalitet. På ett tydligt och övertygande sätt beskriver hon utmaningar med skolan, fritids och familjen. Men det bränner till när hon svarar på min fråga, ”Vilka är ni och vad behövs?” Hon svarar ”Vi är starka, vi är överlevare. Vi känner gemenskap. Ni kan fortsätta att hantera de ”små” problemen med skolan och kommunen men om ni inte hanterar det stora problemet kommer vi ingenstans, det vill säga VI och DOM. Räkna med oss! Lyssna på oss!”

Jag bär med mig starka budskap om hur barn direkt påverkas och traumatiseras av kriminalitet och krig, men också om beslutsamhet och hopp. Tack för alla fina samtal med delande av erfarenheter, om kraften i att lära av historien och titta framåt, om betydelsen av att ta svåra samtal med barn och unga och kanske viktigast av allt, att fira livet! Tillsammans ska vi fortsätta att lyfta och lyssna till viktiga små som stora röster för så länge som samtalen inte tystnar så kan vi fortsätta att fira.

Slutligen vill Länsstyrelsen Värmland även framföra ett stort tack till de som valt att vara med och uppmärksamma denna dag.

Landshövding Georg Andrén

Viktigare än på länge, eller?! – om mänskliga rättigheter då och nu

När andra världskriget tog slut 1945 låg världen i ruiner – inte bara fysiskt, utan också moraliskt. De fruktansvärda brott som begåtts, särskilt Förintelsen, visade med all tydlighet vad som kan hända när mänskliga rättigheter ignoreras. Det blev startskottet för ett globalt arbete för att skydda individens frihet och värdighet.

1948 antogs FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna – ett banbrytande dokument som slog fast att alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. Under decennierna som följde skapades fler konventioner, institutioner och domstolar för att skydda dessa rättigheter, såsom Europakonventionen och Internationella brottmålsdomstolen med säte i Haag.

Men utvecklingen har inte varit linjär. Mänskliga rättigheter ifrågasätts idag i många delar av världen – även i demokratier. Hat, kränkningar och diskriminering ökar, ofta i skuggan av kriser, krig och auktoritära strömningar. Ojämlikheten ökar även i vårt land, och klyftorna växer på nästan alla sätt som vi kan mäta dem. Och när krisen eller kriget kommer så befinner vi oss möjligen i samma storm, men vi befinner oss definitivt inte i samma båt. En del åker på en stor färja, någon har en kanot och ytterligare andra kanske inte ens har en flytväst…

Därför är det viktigare än på mycket länge att minnas varför dessa rättigheter finns. De handlar inte bara om historia, utan om vår samtid och framtid. Att stå upp för mänskliga rättigheter, jämställdhet och icke-diskriminering är att stå upp för medmänsklighet, frihet och rättvisa – oavsett vem det gäller.

80 år efter krigets slut påminns vi: det som en gång hände, kan hända igen – om vi inte vakar över det som skyddar oss.

Anna-Karin Larson, uvecklingsstrateg mänskliga rättigheter och barnrätt på Länsstyrelsen Värmland

För en stark demokrati behöver vi lära tillsammans

Efter andra världskrigets slut i maj 1945, ett krig som då pågått i fem år och åtta månader, fortsatte Sverige att bygga ett samhälle där den fria tanken, inkludering och samverkan skulle leda oss framåt. Vi lovade varandra att berätta om det som hänt i Europa under 1930- och 1940-talen för de som kom efter och vi sa; aldrig igen. Trots det verkar det som att vi kämpar med att minnas vad som krävs för att ”aldrig igen” ska fortsätta vara vår verklighet.

Hörnstenen i en stark demokrati är gemenskap. Ett samhälle där vi arbetar tillsammans och genom det fostras i demokratiska värderingar. En del i den här gemenskapen är bildning. Den handlar i grund och botten om att förstå samhället genom att sätta sig in i olika sammanhang och kunna reflektera över vilka konsekvenser våra handlingar får. Även det här lär vi oss bäst i samverkan med andra människor. Men bildning handlar också om att vara nyfiken på människor och kulturer vi möter i gemenskapen oavsett om de tycker som oss eller inte. Det är i det mötet vi inser att var och en strävar efter ett så gott liv som möjligt och att det väldigt sällan sker på bekostnad av någon annan. Där och då slutar vi vara rädda.

På samma sätt som fascismen tystade de man ansåg som icke önskvärda i Tyskland på 30-talet, tystar krafter runt om i världen människor nu. Demokratin är på tillbakagång och det går snabbt. För att en demokrati ska frodas behövs fria tankar och platser för människor med olika bakgrund att mötas för att inte skapa ett vi och ett dem. Det som utgör kärnan i bildningstanken saknar samhället i stort idag och det gör det enklare för totalitära krafter och populism att återigen breda ut sig. För när vi upplever hot kryper vi ännu längre ut i våra hörn och ser endast om vårt eget hus.

Sverker Sörlin, en av bildningens främsta försvarare, brukar betona vikten av folkbildning för samhället. Han beskriver hur bildningens uppgift är att skapa förutsättningar för människor att fungera som förkämpar för just demokratin. En viktig del av detta är att vi har förmågan att kunna genomskåda konspirationsteorier och vara utrustade med kritiskt tänkande. Och för att klara av det behöver vi ett ganska stort mått av bildning.

Ett bildat folk låter inte antidemokratiska krafter komma till makten. Det förstår att demokrati är det bästa statsskicket eftersom vi då har framtiden i egna händer. Men de vet också att det är precis det som gör demokratin svag eftersom vi kan rösta bort vår rätt att välja.

Demokratin måste erövras varje dag, den kan aldrig tas för given. All bildningsverksamhet som studieförbunden genomför, oavsett ämne, ger deltagarna träning i att samverka, fatta beslut tillsammans och att föra fram sin ståndpunkt. Färdigheter som är viktiga för att en demokrati ska fungera. Det är så vi skapar en gemensam berättelse vi kan vara stolta över och med det en motståndskraftig demokrati.

Erika Bergkvist, verksamhetsledare på ABF Värmland

En resa i förintelsens spår

80 år sedan andra världskrigets slut. 80 år sedan förintelsen ägde rum, i skuggan av kriget. Förintelsen – ett av världens största brott mot mänskligheten då cirka 13 miljoner människor varav drygt 6 miljoner judar mördades.

Sedan 2009 har Svenska kyrkan i Karlstad varje år rest med cirka 50 ungdomar i förintelsens spår som en del av konfirmandundervisningen. Att resa i förintelsens spår sätter spår. I ungdomarna. Resan blir ett minne för livet och visar tydligt vad som kan hända när vi inte slår vakt om mänskliga rättigheter. Vår önskan med resorna är just detta, och att ungdomarna ska få brottas med frågor som handlar om ont och gott, om allas lika värde och om sin egen roll i samhället och tillvaron. Vi hoppas att de ska bli mer uppmärksamma på när orättvisor och felaktigheter sker och stå upp för medmänskligheten. Att de väljer att stå på det godas sida och vågar sätta ner foten när de ser orättvisor i sin vardag och närhet.

Under resan skriver ungdomarna dagbok, som vi sammanställer när vi kommer hem. Dagboken hjälper oss att minnas. För minnas behöver vi. Vid ingången till ett av blocken i Auschwitz finns ett citat av den spanske filosofen George Santayana. Det står ”Those who do not remember the past are condemned to repeat it”.

Här är några korta delar av dagboken från årets resa:

”Jag blev arg när vi tittade på gravarna. Jag kan inte ens föreställa rädslan som alla barn kände när de såg en grop och en soldat med gevär. Att tänka sig att ett sjuårigt barn sitter hemma och leker för att i nästa stund bli stormad av soldater, den tanken gör mig arg. När man hört vad som hänt under förintelsen så känns det overkligt, men nu när vi varit på Zbylitowska Gora under regn och fågelkvitter behövde jag nypa mig själv i armen för att veta ifall jag drömde. Jag hoppades att det var en dröm, men tyvärr inte, det här har faktiskt hänt på riktigt.”

”Efter lunchen åkte vi till Birkenau, Auschwitz 2. Det var det största lägret och när vi gick runt där så kändes det som att området var hur stort som helst. Det tog aldrig stopp. Det var en tuff dag, men det är även svårt att ta in. Jag tar med mig allt vi varit med om och upplevt och jag ska föra berättelsen vidare, eftersom det är viktigt att vi aldrig glömmer detta.”

”Jag har lärt mig otroligt mycket men jag kan fortfarande inte begripa att jag gått på samma mark som de gick på. Att jag gått samma väg de gick. Den enda skillnaden är att jag kom därifrån. De gjorde inte det. Deras aska är utspridd över marken vi gått på. Jag kan inte förstå hur folk kan neka eller inte respektera allt som har hänt. Jag blir arg. Må alla vila i frid och att deras historia kan bli återberättad.”

Beata Strandlund, församlingspedagog på Norrstrands församling, Barnens katedral

Frihet och demokrati är inte en självklarhet

Den 7 maj 1945 var en glädjens dag, äntligen efter sex års krig kapitulerade Tyskland och andra världskriget var över i Europa. Glädjen från fredsslutet grumlades snabbt av misstro mellan segrarmakterna och det som kom att benämnas kalla kriget startade. Sverige valde att förbli alliansfritt, ett starkt militärt försvar byggdes upp för att kunna försvara vår frihet och demokrati.

Kalla kriget kantades av konflikter men freden i Europa bestod. I slutet av 1980-talet tog Sovjetunionen små steg mot ett öppnare och mer demokratiskt samhälle. Resultatet blev något av en tsunami, unionen föll samman och flera stater återfick sin frihet, bland andra de baltiska länderna.

Ryssland hade nu möjlighet att utvecklas till något som skulle kunna liknas vid en demokrati, men valde en annan väg. Under Vladimir Putins ledarskap föds tanken på att återskapa det forna Sovjetimperiet. Alla försök till demokratisk utveckling i Ryssland slås brutalt ned. Oliktänkande och Putins politiska konkurrenter fängslas och elimineras på olika sätt.

Den 24 februari 2022 visade Ryssland sina verkliga avsikter och anfaller Ukraina med full kraft. Putin och hans generaler missbedömde Ukrainas förmåga att försvara sin frihet och kriget är nu inne på sitt fjärde krigsår. Rysslands oprovocerade anfall på Ukraina fick Sverige att göra ett nytt säkerhetspolitiskt vägval. Efter tvåhundra år av alliansfrihet valde vi att ansluta oss till försvarsalliansen NATO och en kraftig upprustning av vårt eget försvar pågår.

Fredsdagen den 8 maj 80 år efter andra världskrigets slut ska vi minnas med glädje även om mörka moln återigen hoppat sig över Europa. Besök gärna Brigadmuseum under fredsveckan 6–11 maj, se program på brigadmuseum.se. Länk till annan webbplats.

Björn Tomtlund, ordförande Brigadmuseum

Krigets rovfåglar

Beredskapstiden 1940–45 är en epok som för alltid satt sina spår i svensk historia. Speciellt i gränstrakterna mot Norge. I Värmland finns därför många militärhistoriska lämningar som bevarats till våra dagar. Lämningarna finns kvar i landskapet som fysiska manifest, en påminnelse om ofredsår, men också om längtan efter fred och frihet! En sådan lämning finns i Blomskog i Årjängs kommun.

Kör man söder ut längs med väg 172 så kommer man snart till den lilla byn Blomskog som ligger vackert utmed sjön Västra Silen. Det är där man finner minnesstenen Krigets rovfåglar, rest över 91. Luftbevakningskompaniet vid Borgberget (Borgåsberget). Minnesmärket är inhugget i ett stort stenblock. Motivet föreställer en beredskapssoldat som höjer sin arm mot skyn och med knuten näve hytter mot krigets rovfåglar som hotar familjelyckan. På stenblocket finns också namn och initialer inhuggna, där ibland Ivan Nordmark, Ernst Andersson och bokstäverna ASON.

Motivet ger ett starkt intryck av de stämningar och känslor som rådde inom gränsbevakningen under krigsåren. Stenen ska ha rests år 1940, samma år som Tyskland invaderat Norge.

Under andra världskriget fanns tre luftbevakningskompanier i Värmland, nummer 90–92. De bestod sammanlagt av 36 luftbevakningsstationer som höll uppsikt över flygplan. 91. Bevakningskompaniet ansvarade för Arvikaområdet, där även Årjäng ingick. En av kompaniets 13 bevakningsstationer var förlagd till toppen av Borgåsberget. Alla luftbevakningsstationer i Värmland rapporterade in till luftbevakningscentralen på Kvarnberget i Karlstad.

Fram till för ett par år sedan var det okänt vem upphovsmannen bakom minnesstenen var, men då en ortsbo hörde av sig till Länsstyrelsen i samband med ett informationsarbete kring kommunens forn- och kulturlämningar framkom spännande uppgifter och gåtan fick sin lösning!

Från Bohuslän till Blomskog kom soldat ”1518 ASON” där han blev luftbevakningschef. Lennart Ason var stenhuggare och besatt en konstnärlig- och pedagogisk ådra. Enligt uppgiftslämnaren var det ASON som lät uppföra minnesstenen och ledde det konstnärliga arbetet på plats. Han lärde också byborna hur man hugger i sten och den då 16 årige Ernst Andersson var en av adepterna. ASON hyste stort missnöje med att behöva lämna sitt hem och sin familj och kanske längtade han mer efter att få utvecklas konstnärligt än som militär?

Bara ett par år efter andra världskrigets slut började Lennart studera vid Valands konstskola i Göteborg. Ason blev en del av den så kallade ”generation 47–55”, en grupp konstnärer som senare kom att spela en viktig roll i svensk efterkrigskonst. Idag finns Ason inte bara representerad i Blomskog, hans verk finns också på Nordiska museet, Nationalmuseum, Göteborgs konstmuseum och Helsingfors konstmuseum med flera.

Men kan det finnas fler konstverk i Blomskog än vi känner till efter Lennart Ason? Uppe på Borgåsberget står en över tre meter hög stenstaty, den så kallade Borgåsgubben. Enligt tradition ska statyn rests på den tiden då Sverige låg i krig med Norge. Norrmännen skulle luras att svensken var ovanligt välväxt och drivas på flykt. Tänk om statyn, mot bakgrund av vad vi nu vet, uppfördes av militärer ur bevakningskompaniet på uppdrag av ASON? På berget finns också flera ristningar som består av initialer och figurer liknande hjulkors och kompassrosor. Ingen vet med säkerhet Borgåsgubbens hemlighet, men genom att bevara lämningar från beredskapstiden och tala om deras historia tar vi ansvar för att det otänkbara aldrig ska inträffa igen, 80 år efter fredsförklaringen den 8 maj 1945.

Ulrika Jörnmark, antikvarie på Länsstyrelsen Värmland

Det som hände den 8 maj 1945 på Krigsflygfält 16 Brattforsheden

Nyheten den 8 maj 1945 om Tysklands kapitulation mottogs säkert hos bevakningsstyrkan på Fält 16 Brattforsheden med tillfredställelse. Kunde man nu skönja slutet på alla inkallelser och all beredskapstjänstgöring?

Men osäkerhet rådde om de tyska trupperna i Norge skulle lägga ner vapnen eller fortsätta kampen efter ett militärt sammanbrott i Tyskland. Ett svenskt militärt ingripande, ”Operation RN” (Rädda Norge) var planerad och kunde bli aktuell. Operationen avsåg i första hand att avväpna tyska förband och säkerställa allmän ordning tills norska myndigheter kunde ta över. Då man kunde befara motstånd var ingripandet dock planerat som en militär operation. Men tidigt på förmiddagen den 8 maj, sedan läget i Norge klarnat och de tyska stridskrafterna inställt allt motstånd, kunde Sveriges överbefälhavare beordra inställande av fortsatt planläggning för ”Operation RN”.

Bevakning av Fält 16 fortsatte dock ännu några dagar, fram till den 15 maj klockan 12:00. Sedan fick en postering kvarligga med uppgift att bevaka förråden vid Hebacka samt min- och ammunitionsförråd.

Vad hade hänt om det som inte hände hade hänt?

I korthet skulle svenska armén ha marscherat in över gränsen på bred front, tagit viktiga broar över Glomma och fortsatt med huvudriktning mot Oslo. Flygvapnets roll i ”Operation RN” hade varit att försvåra tysk flygverksamhet från baser i södra Norge och samverka med armén i försvar av Värmland och i framryckning mot Oslo.

På Fält 16 skulle funnits jaktflyg från Skånska flygflottiljen F 10. En basbataljon hade varit på plats med uppgift att tanka och beväpna mellanlandade flygförband ur 1. flygeskadern.

I Molkom hade staben för 1. flygeskaderns varit på plats och i Karlstad hade flygvapenledningen med flygvapenchefen i spetsen befunnit sig. På Karlstads civila flygplats hade jaktflyg från Bråvalla flygflottilj F 13 baserats och Fält 11 Ölme hade varit utgångspunkt för spaningsflyg.

Men inget av detta hände. Den sedan länge efterlängtade freden hade kommit!

Torsten Lindberg, Stiftelsen Krigsflygfält 16 Brattforsheden

Om Krigsflygfält 16 Brattforsheden

I början av 1940-talet byggdes ett fyrtiotal krigsflygfält runt om i hela Sverige. I Värmland anlades två, fält 11 Ölme och fält 16 Brattforsheden. Fält 16 Brattforsheden, mellan Karlstad och Filipstad, är idag det enda krigsflygfält med bevarade byggnader och ursprunglig flygfältsyta från beredskapstiden.

Under beredskapsåren 1939–1945 tjänstgjorde cirka 4 000 personer på Brattforsheden. Flygvapnets stab var placerad i det värmländska samhället Molkom. Det var här mitt i de värmländska skogarna som flygvapenchefen beordrade utförande av flyguppdrag mot den norska gränsen när tyska styrkor hade invaderat Norge den 9 april 1940.

Efter andra världskriget moderniserades eller avvecklades krigsflygfälten. Utvecklingsplaner fanns även för Krigsflygfält 16, men inga åtgärder vidtogs och därför är fältet idag landets bäst ursprungligt bevarade krigsflygfält från den svenska beredskapstiden. För att långsiktigt bevara Krigsflygfält 16 som en del av det militärhistoriska kulturarvet beslutade Länsstyrelsen Värmland år 2003 att förklara området som kulturreservat. Syftet med kulturreservatet är att bevara ett värdefullt kulturlandskap som präglats av den militära mobiliseringen under andra världskriget.

Regeringen beslutade i december år 2007 att Krigsflygfält 16 var en av de anläggningar som skulle ingå i Sveriges militärhistoriska arv och bevaras i sitt ursprungliga skick. Genom särskilda bestämmelser, föreskrifter och en fortlöpande skötsel kan en väsentlig del av vår 1900-talshistoria bevaras och göras tillgänglig. Länsstyrelsen i Värmland är reservatsförvaltare.

Vardag vid gränsen

Ingrid ville aldrig tala om krigsåren. Då när de bodde i Grunnerud med de tre första barnen, hon och hennes man Harald, då när kriget pågick. De flyttade till Grunnerud för att hennes man skulle jobba som tullridare. Han är tredje generationen tullridare på Grunnerud, hon är inflyttad. Tullstationen ligger intill en sjö som heter Stora Le ibland och Foxen ibland. Tullstationerna ligger tätt längs gränsen och tullarna har tät kontakt och umgås, även de norska tullarna kommer över ibland och dricker öl. De bevakar samma gräns men för en annan nations räkning. Men när det står mellan liv och död spelar det där med nationalitet inte så stor roll. Man hjälper den som är i nöd. En gång räddade Harald en flykting som fallit i vattnet när han försökt korsa gränsen på en timmerstock.

När fartygen närmar sig signalerar de med ångvisslan. Då måste Harald genast ner till sjön.

Sedan kriget började är militärerna en del av vardagen. Sju stycken ska Ingrid laga mat åt varje dag, det kommer ersättning från försvaret. Maten är ransonerad och dyr. Ingrid är bra på att laga mat. Det vet även svärmor Dagny som haft restaurang i Lennartsfors. Dagny var också gift med en tullridare en gång i tiden och fick se honom skynda ner mot sjön så snart signalerna hördes.

Dagny blev änka tidigt. Det kommer Ingrid också att bli. Men det vet hon inte när hon kokar havregryn i köttbuljong, skär den fasta gröten i tunna skivor, steker och serverar med ägg. De fyra barnen tycker det är gott. Äggen hämtar lilla Staffan i hönshuset. Han har hemsydda byxor med stora fickor. Han fyller fickorna med äggen och går över tunet. All mat som går att framställa själv hjälper hushållskassan när det mesta är ransonerat. Fisk fångar Harald nere i sjön och Ingrid serverar den som middag till barnen. Lena tycker inte om fisk och Berit älskar fisk. Det enda som Berit inte gillar är benen, de kunde väl finnas i potatisen istället. Hustrun Ingrid lagar mat åt familjen, städar, tvättar och ser till att vardagen går på som den ska. Maken Harald patrullerar gränsen och inspekterar transporter. När båtarna signalerar med ångvisslan kör han ner till sjön. Oavsett vilken dag det är eller tid på dygnet. De stekta äggen hinner kallna på tallriken när plikten kallar.

De har får också. Mjölk hämtar man hos grannen. När Lena är på väg hem från skolan i Lennartsfors tar hon först skolbussen, sista biten går hon. När hon passerar Hulda på berget går hon in en stund. Där får man en kaka och sitter och pratar med Hulda i köket. Lena och Hulda är båda förtjusta i kakor, men inte i fisk.

I ett annat av grannhuset bor en annan tullare. Emil som blev änkling ungefär samtidigt som Dagny blev änka. De umgås oftare sedan deras äkta hälfter gått bort. De åker till Visby, dit är det långt att ta sig via vägarna. Lättare är det om man ska till Ed och fotografera sig eller Töcksfors eller Rönningen. Då tar man båten. Vattenvägen är kort och snabb. Landvägen lång och backig. Spark kan man ju ta på vintern men att skjuta den uppför med barnen sittandes på är tungt och halt. Dagny och Emil får några år tillsammans. Sedan dör Dagny. Emil förlorar också en dotter. Vivi som är i samma ålder som Ingrid. Ingen vet vem som var pappan till barnet Vivi bar men visst undrar många. En militär eller någon härifrån? När Vivi ska ta bort barnet skadas hon så illa att hon själv dör. Ingrid har svårt att glömma det. Det går inte att prata om. Lägger tunga moln över sinnet i perioder.

När kriget är slut och barnen ska börja realskolan går det inte längre att bo så långt från centralorten. Ingrid och Harald flyttar till Årjäng med alla barn. Några år efter flytten dör Harald i en bilolycka. Barnen växer upp och får egna barn. Ingrid fortsätter att laga mat när de kommer och hälsar på. Hon vet hur man hushåller med enkla råvaror och får det att kännas ovanligt gott. Att gå på restaurang är ingen idé, Ingrid är inte nöjd oavsett vad kockarna serverar.

Ingrid överlever Harald med femtio år och hon pratar aldrig om krigsåren.

Fiffi Myrström, konstintendent på Värmlands Museum

Fotografierna "Sommar och biltur med Ingrid och Harald Sundling" i bildspelet tillhör en bildsamling som visar hur vardagen såg ut för en familj på en tullstation under åren 1939 till 1945, mitt i ett brinnande världskrig, med ransonering, flyktingar och inackorderad militär. Bilderna visar livet i det värmländska gränsområdet mellan Sverige och Norge, familjens arbete, vardag och nöjen.

Se hela bildsamlingen på digitalt museum.se Länk till annan webbplats.

Hemligt uppdrag bland djupa sjöar och mörka skogar

I början av februari 1942, är ett fyrmotorigt transportflygplan i skydd av mörkret på väg mot Sverige över Nordsjön. Det hade tidigare lämnat en flygbas någonstans i Skottland. Termometern vid väderstationen i Göteborg visar under 10 minusgrader. Himlen är stjärnklar. Planet vänder norrut, tar vägen över Värmlandsnäs och sedan med riktning mot Sälsjön i Gräsmark. När man närmar sig Brunskog ser piloten lyktan som tänts i kyrktornet som vägledning.

Några dagar tidigare hade folk i trakten hjälpts åt att dra ihop torrgranar på Sälsjöns is. Dessa brann nu för att markera vart det brittiska planet skulle släppa sin last. Planet gick in lågt och släppte lasten bestående av uniformer, vapen och annat som behövdes för det planerade uppdraget i Norge.

Delar av regeringen Hansson III, även kallad samlingsregeringen, och Försvarsstaben såg ett behov av att skapa en särskild grupp för underrättelseinhämtning vid sidan av den nyligen inrättade C-byrån. Gruppen vid Sälsjön bestod av handplockade personer som under några veckor hade tränats för ett uppdrag i Norge. Efter materielsläppet över sjön bytte de ut sina svenska uniformer och utrustning mot utländsk materiel, och begav sig mot gränsen och sjön Nordre Billingen. Uppdraget var ytterst hemligt, det gick stick i stäv med Sveriges neutralitet.

Gruppen skall där ha genomfört en attack mot en tysk konvoj. Underrättelser hade berättat att den skulle medföra information som var av stort intresse för Sveriges säkerhet. På väg tillbaka till Värmland, mötte gruppen tysk trupp och två av männen skall ha avlidit efter att en granat detonerade på isen till Utgårdsjön, precis på gränsen till Sverige. Kort efter krigsslutet återvände gruppen till sjön och ristade in sina döda kamraters namn på en minnessten.

Under 1941 hade relationerna till Tyskland blivit alltmer spända. Man hade observerat förflyttningar av tyskt manskap och utrustning. Spekulationerna om tyska anfallsplaner mot Sverige ökade. Kulmen på spänningarna var den så kallade Februarikrisen 1942 då bland annat runt 300 000 man mobiliserades i en militärövning i Jämtland.

Vad var det som gruppen vid Sälsjön var ute efter? Var det tyska anfallsplaner eller var det något annat?

Texten bygger på forskning angående den verklighetsbakgrund som föreligger i Berndt Anderssons bok ”Hönsen värper små ägg i år”. I vår forskning har vi intervjuat och samtalat med en rad olika människor samt grävt i arkiv. Vår forskning fortsätter...

Jan Löfgren och Jenny Moström, arkivarier på Värmlandsarkiv

Lär dig mer om Värmlands historia

Arkivcentrum Värmland erbjuder en unik möjlighet att få svar på frågor om det värmländska samhällslivet, från medeltid till nutid. Här finns uppgifter från samhällets samtliga sektorer: föreningslivet, näringslivet samt från de statliga och kommunala förvaltningarna.

Lär dig mer om Arkivcentrum Värmland Länk till annan webbplats.

Breven från Norge

Under ett pågående förteckningsarbete av Brandstyrelsens arkiv hittas några brev. De är postade till "Brandpersonalen, Brandstationen, Karlstad" och skickade runt årsskiftet 1944–1945 från Norge under den tyska ockupationen. Var kom de ifrån och varför?

Ett av kuverten vittnar om den tyska ockupationstiden. Brev öppnades, lästes igenom och klistrades sedan ihop innan de skickades. På tejpen står orden Zensurstelle och Geöffnet på tyska, de ville visa tydligt att breven hade öppnats och granskats för eventuell censurering. En ren maktuppvisning.

Ett av breven är skrivet av Peder, far till en liten pojke, den 25 december 1944 i Oslo och börjar så här:

”Vill skrive å takke så mange ganger for den deilige pakken som jeg fikk til min 2 ½ år gamle gutt til jul. Vi hadde ikke nogen håb om att få noget godt til gutten, men så fikk vi beskjed at barn mellen 2 og 7 år skulde få en pakke av Svenska Norgehjelpen. Di kan tro vi blev glade...”.

Svenska Norgehjälpen var en opolitisk folkrörelse som jobbade under ockupationstiden 1940–1945 med att samla in pengar, kläder, mat och mycket annat till människorna i Norge.

Julepakker innehöll ofta vardagliga varor som till exempel tvål, tandborstar, kammar, burkmat, kexchoklad och kola men sågs som lyx då detta var bristvaror i Norge.

Personalen på Brandstationen i Karlstad hade varit med och bidragit med några paket som sedan hamnat på olika platser i Norge.

Tackbreven innehåller inte bara värme och djup tacksamhet för julepakker, de ger också en inblick i vardagen hos några norska familjer under den nazi-tyska ockupationstiden på 1940-talet.

De berättar om ett land i blockad, om ransonering av varor och att det är svårt att få tag på kläder och skor åt barnen.

Ett annat brev är skrivet av Åge, en 17-årig pojke i Hokksund. Han ger en målande beskrivning av känslorna eleverna kände inför julklappsutdelningen i skolan. Han skriver:

”Plutselig en dag kom en av våre larere inn og medelte at det den 21 desember ville bli delt ut pakker på skolen. Hele klassen naturlegvis hoppet av begeistring".

Efter lite letande på sociala medier har vi hittat Peders barnbarn Ruth-Anne. Vi skickade en kopia av brevet till henne vilket hon tyckte var mycket roligt och spännande att få läsa. Hon berättar att hon tyckte mycket om sin farfar och att den två och ett halvt åriga gutten som står omnämnd i brevet är hennes pappa.

Vi hittade även släkt till Åge och skickade en kopia på hans brev. Vad vi fick veta sedan var att brevskrivaren var vid livet och skulle fylla 90 år den 3 december. Släkten tog med sig brevet till Åges födelsedagsfirande där det lästes upp av hans bror.

Åge mindes inte så mycket av brevet men en historia hade han om när hans föräldrar hade fått tyska soldater på besök på deras gård. Soldaterna ville ta djur och hans pappa gömde undan en kviga och bjöd in tyskarna på en "dram" (en sup). Åges pappa Arne hade då sagt "Man skal elske sin fiende". Spriten hade de satt på bordet för att avleda tyskarna från att snoka så mycket på gården.

Anna Melander, arkivarie på kommunarkivet i Karlstads kommun

Läs fler berättelser från det gamla Karlstad

I Karlstads kommunarkiv förvaras flera hyllkilometer med handlingar från kommunens olika verksamheter, ända från 1800-talet och fram till idag. Här gömmer sig stora händelser, livsöden, tidsdokument, jubileum och mycket mer. Om du vill kan du ta del av fler berättelser från Karlstads kommunarkiv via deras webbplats.

Kommunarkivet berättar (karlstad.se) Länk till annan webbplats.

Militärhistoriska lämningar i gränsland

Värmland har som ett gränslandskap utsatts för flera angrepp vilket avsatt ett stort antal skilda militärhistoriska lämningar från olika historiska skeenden. I samband med Tysklands invasion av Norge under andra världskriget anlades tre större befästningslinjer i Värmland där ett eventuellt huvudanfall mot Sverige förväntades ske. Under beredskapsåren byggdes totalt 123 skansar i Värmland och inte mindre än 17 % av Sveriges totala kostnad för befästningsutbyggnad lades på Värmland. Anledning var att ÖB bedömde att om Tyskland skulle anfalla Sverige så skulle detta sannolikt ske via Eda – Arvika – Karlstad för att snabbt nå huvudstaden och uppnå svensk kapitulation. Befästningslinjerna bestod av skyttevärn, löpgravar, täckta värn för tunga vapen, skyddsrum samt pansarhinder. Anläggningarna var placerade i terrängavsnitt där man kunde spärra fiendes framryckning.

Efter Berlinmurens fall förändrades synen på svenskt försvar och befästningar i äldre försvarssystem kom att avvecklas och avyttras. De anläggningar som nyss ingått i försvarsväsenet blev plötsligt kulturhistoriskt intressanta och angelägna att dokumentera och värdera utifrån antikvariska grunder. År 1997 utförde därför Värmlands Museum på uppdrag av Fortifikationsverket en omfattande inventering av skansar i Värmland. Med i arbetet fanns också Länsstyrelsen. Av de 123 skansar som byggdes under kriget pekades 75 skansar ut som tillräckligt intressanta föra att ingå i inventeringen.

Trots en ambitiös kartläggning och beskrivning av respektive skans antikvariska värde kunde ingen av lämningarna fornminnesförklaras enligt kulturmiljölagen. Lämningarna saknar fortfarande juridiskt skydd vilket betyder att lämningarna lättare kan utsättas förstörelse, både medveten och omedveten, utan rättsliga påföljder.

Av denna anledning behövs en diskussion om lämpliga skyddsformer för militärhistoriska lämningar tillkomna efter år 1850. En försvarslinje från tidigt 1900-tal har nyligen fornlämningsförklarats men hur ser det ut bland de yngre militärhistoriska lämningarna? Flertalet av anläggningarna i befästningarna från beredskapstiden uppfyller inte kulturmiljölagens samtliga kriterier för att vara fornlämning. Några av anläggningarna skulle kunna byggnadsminnesförklaras medan andra miljöer kanske kan skyddas som områden med allmänna intressen genom miljöbalken. Det bästa skyddet är dock ett ökat intresse och medvetande om miljöernas betydelse. De inledande bestämmelserna i kulturmiljölagen säger också att det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda kulturmiljön. Ansvaret för kulturmiljön delas av alla. Den som planerar eller utför ett arbete ska se till att skador på kulturmiljön undviks eller begränsas. Det gäller också för militärhistoriska lämningar.

En grundläggande del av ett demokratiskt samhälle är tillgången till historiska fakta. Att ha möjlighet att besöka en försvarsanläggning från andra världskriget ger en djupare känslomässig förståelse än att bara läsa om det som hänt. Lämningarna är en del av vårt gemensamma kulturarv och gör det svårare att förneka, förvränga eller glömma det som hände på gränsen till ett världskrig.

Ulrika Jörnmark, antikvarie på Länsstyrelsen Värmland

Den här texten är en vidarebearbetning av artikeln Militärhistoriska lämningar i gränsland som publicerades i Länsstyrelsernas publikation Kulturmiljö i beredskap 2024.

Läs publikationen Kulturmiljö i beredskap Länk till annan webbplats.