Invasiva främmande arter

Invasiva främmande arter räknas som ett av de absolut största hoten mot biologisk mångfald. De kan också orsaka stora negativa effekter på jord- och skogsbruk samt människors och djurs hälsa.

Problemet ökar i takt med att vi blir fler och fler människor och att vi reser mer och mer. Vi har också en ökad världshandel där vi både medvetet och omedvetet flyttar arter mellan ekosystem. I Sveriges natur finns idag över 2000 främmande arter och drygt 400 av dessa räknas som invasiva. Många av dessa, till exempel spansk skogssnigel, jätteloka, parkslide och vresros orsakar redan nu stora skador och kostnader i form av årlig bekämpning.

En invasiv främmande art är en växt eller ett djur som med hjälp av människan har introducerats till områden utanför sitt ursprungliga utbredningsområde och har egenskaper som gör att de sprider sig snabbt i den nya miljön och leder till negativa konsekvenser för den biologiska mångfalden eller för människan.

Arter på EU:s förteckning över invasiva främmande arter

Det finns just nu 49 arter på EU-förteckningen över invasiva främmande arter, vilka inte får introduceras eller spridas i naturen eller gynnas att bli fler. Det är också förbjudet att sälja, byta och importera dessa arter. Elva av de listade arterna finns i svensk natur.

EU:s lista över alla invasiva främmande arter som inte får säljas eller överlåtas (PDF)PDF

Främmande arter i Värmland

Det finns ett antal för Sverige främmande arter som är helt eller delvis etablerade i och i anslutning till svenska sjöar och vattendrag. En del av dessa är så kallade invasiva arter vilket betyder att de kan tränga undan inhemska arter. När förekomsten av en främmande art utgör ett hinder för att uppnå god ekologisk status bedöms förekomsten av främmande arten vara ett miljöproblem.

Signalkräftan

Ett exempel är förekomst av signalkräfta om den kan sprida sig upp till områden med flodkräfta och där konkurrera ut flodkräftan och/eller sprida kräftpest så att de svaga flodkräftbestånden minskar eller slås ut. Signalkräfta kan även påverka ekologisk status genom att den äter både fiskrom och små/unga individer av de hotade flodpärlmusslorna vilket kan medföra att föryngringen försvåras för fisk och musslor.

EU:s förordning om invasiva främmande arter

Problemet kring invasiva främmande arter har uppmärksammats av Europeiska unionen, EU. För att skydda miljön och samhället mot utbredningen och skadorna av invasiva främmande arter finns en EU-förordning. Enligt den är det förbjudet att importera, sälja, odla, föda upp, transportera, använda, byta, släppa ut i naturen eller hålla levande exemplar av de arter som finns upptagna på den så kallade unionsförteckningen över invasiva främmande arter.

Regler i miljöbalken

Som ett tillägg till EU-förordningen behövs svenska regler. De nya reglerna finns i miljöbalken. De innebär bland annat att:

  • Regeringen eller den myndighet som regeringen utser får tillåtelse att meddela hur enskilda invasiva främmande arter ska hanteras utifrån EU-förordningen.
  • Det som är förbjudet enligt EU-förordningen, nu också är straffbart. Den som bryter mot reglerna genom att exempelvis föra in eller sprida en sådan art i Sverige, kommer kunna dömas till böter eller fängelse i upp till två år.
  • Ansvariga myndigheter får tillträde till fastigheter, byggnader med mera för att där kunna utföra utrotningsåtgärder eller andra åtgärder som behövs för att förhindra att invasiva främmande arter sprids.

Utöver reglerna i Miljöbalken kommer en svensk förordning om invasiva främmande arter. Den tar bland annat upp vilka myndigheter som får ansvaret för att arbeta med området och i vilka roller. Hur reglerna ska tillämpas i praktiken blir klart först efter att ansvariga myndigheter har utsetts.

Kontakt