Invasiva främmande arter

Invasiva främmande arter räknas som ett av de absolut största hoten mot biologisk mångfald. De kan också orsaka stora negativa effekter på jord- och skogsbruk samt människors och djurs hälsa.

Problemet ökar i takt med att vi blir fler och fler människor och att vi reser mer och mer. Vi har också en ökad världshandel där vi både medvetet och omedvetet flyttar arter mellan ekosystem. I Sveriges natur finns idag över 2000 främmande arter och drygt 400 av dessa räknas som invasiva. Många av dessa, till exempel spansk skogssnigel, jätteloka, parkslide och vresros orsakar redan nu stora skador och kostnader i form av årlig bekämpning.

Begreppen – nya, främmande och invasiva främmande arter

Varje år upptäcks flera nya arter i Sverige. Det är arter som sprider sig och naturligt kommer in i landet. Det kan även vara arter som levt här länge men som först nu har upptäckts. Gemensamt för dessa nya arter är att de tagit sig till Sverige av egen kraft. Exempel på en ny art är brandkronad kungsfågel.

Utöver de arter som etablerar sig på egen hand i Sverige dyker det också upp nya främmande arter. Det är arter som fått medveten eller omedveten hjälp av människan att ta sig till Sverige. Majs och vete är exempel på främmande arter.

Några främmande arter trivs för bra i sin nya miljö. De kan öka kraftigt och på så sätt påverka den biologiska mångfalden i den nya miljön. Sådana arter brukar kallas invasiva främmande arter eller invasiva arter. De kan till exempel skada ekosystemet eller ha negativa effekter på jord- och skogsbruk. Invasiva främmande arter kan även orsaka ekonomisk skada eller påverka hälsan hos djur och människor negativt.

Jätteloka och spansk skogssnigel är exempel på invasiva främmande arter. Den spanska skogssnigeln kom in i landet som en passiv fripassagerare bland importerade växter.

EU:s förordning om invasiva främmande arter

Problemet kring invasiva främmande arter har uppmärksammats av Europeiska unionen, EU. För att skydda miljön och samhället mot utbredningen och skadorna av invasiva främmande arter finns en EU-förordning. Enligt den är det förbjudet att importera, sälja, odla, föda upp, transportera, använda, byta, släppa ut i naturen eller hålla levande exemplar av de arter som finns upptagna på den så kallade unionsförteckningen över invasiva främmande arter.

Regler i miljöbalken

Som ett tillägg till EU-förordningen behövs svenska regler. De nya reglerna finns i miljöbalken. De innebär bland annat att:

  • Regeringen eller den myndighet som regeringen utser får tillåtelse att meddela hur enskilda invasiva främmande arter ska hanteras utifrån EU-förordningen.
  • Det som är förbjudet enligt EU-förordningen, nu också är straffbart. Den som bryter mot reglerna genom att exempelvis föra in eller sprida en sådan art i Sverige, kommer kunna dömas till böter eller fängelse i upp till två år.
  • Ansvariga myndigheter får tillträde till fastigheter, byggnader med mera för att där kunna utföra utrotningsåtgärder eller andra åtgärder som behövs för att förhindra att invasiva främmande arter sprids.

Utöver reglerna i Miljöbalken kommer en svensk förordning om invasiva främmande arter. Den tar bland annat upp vilka myndigheter som får ansvaret för att arbeta med området och i vilka roller. Hur reglerna ska tillämpas i praktiken blir klart först efter att ansvariga myndigheter har utsetts.

Antalet främmande arter som finns i Sverige ökar för varje år. Cirka 2000 främmande arter har lyckats etablera sig i Sverige - på land och i vatten. En fjärdedel av dessa skapar problem för naturen och människan och kallas därför ”invasiva främmande arter”.

Främmande arter kan ge stora problem

Främmande växter och djur kan vara ett hot mot den inhemska floran och faunan på flera olika sätt. Det finns många exempel världen över på att införda arter kan bli ett stort problem för inhemska grödor och den biologiska mångfalden. Introducerade arter kan också bära på ”invasiva” sjukdomar som de själva är någorlunda resistenta mot, men som kan vara förödande för närbesläktade arter. Ett exempel på detta är almsjukan som infördes med smittat almvirke på 1950-talet och som har slagit ut en stor del av de svenska almarna.  

De ekonomiska konsekvenserna kan också bli omfattande när nya oönskade växter skall bekämpas. En väl etablerad invasiv art är oftast omöjlig att utrota vilket innebär att bekämpningen måste upprepas årligen med stora, återkommande kostnader som följd.  

Här beskrivs några av de vanligaste i Uppland:

Blomsterlupin

(Lupinus polyphyllus) Lupiner sprider sig längs vägrenarna där de gör tillvaron svår för många ängsarter. Lupinen gör jordmånen mer kväverik. Många ängsblommor trivs på vägrenar eftersom jordmånen är mager och de slås regelbundet. Lupinerna är vackra, men extremt invasiva och bör betraktas som en växternas mördarsnigel.

Jättebalsamin

(Impatiens glandulifera) Jättebalsaminen blir ungefär en och en halv meter hög och  är en ettårig ört (blomma). Den är därför lättare att bekämpa och kan dras upp med rötterna. Däremot har den en mycket effektiv fröspridning eftersom frukterna skjuter iväg kaskader av frön i små explosioner.
Läs mer i tidskriften Biodiverselänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster

Kanadensiskt gullris

(Solidago canadensis) Kanadensiskt gullris är en odlad växt som ofta uppträder i stor mängd på skräpmark (trädgårdar, vägkanter och industrimark). Den sprider sig lätt, kanske mycket för att folk tröttnar på den i sin trädgård, där den tar över och man då istället slänger ut den i skogen.           

Jätteloka

(Heracleum mantegazzianum) Jättelokans saft orsakar en brännskada då den reagerar med  solljuset. Blomställningarna har tusentals frön som sprider sig och de stora bladen skuggar allting runtomkring. Vid bekämpning av jätteloka är det nödvändigt att använda skyddskläder.
Läs mer på Jordbruksverkets webblänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster

Spansk skogssnigel

(Arion vulgaris) Den spanska skogssnigeln eller mördarsnigeln som den kallas i folkmun upptäcktes i Sverige 1975. Den sprider sig naturligt och orsakar skador i natur och trädgårdar, då den äter allt i sin väg.
Läs mer på Jordbruksverkets webblänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster

Mink

(Mustela vison) Arten infördes från Nordamerika till Europa och Sverige på 1920-talet. På 70-talet exploderade de svenska kustpopulationerna efter upprepade större rymningar och utsläppningar. Minken har stor effekt på förekomsten av de flesta djurgrupper och påverkar därför hela ekosystem. 

Kanadagås

(Branta canadensis)

Kanadagåsen är en nordamerikansk art, som infördes till Sverige i början av 1930-talet. Arten har spridit sig över landet och finns nu långt upp i norra Sverige som häckfågel. Antalet gäss ökar fortfarande. Gässen gynnas av det moderna jordbruket med stora fält och riklig tillgång på mat, något som inte uppskattas av bönderna, eftersom flockarna med gäss kan äta upp mycket av grödorna. Nedbajsade badstränder är vi nog många som har fått uppleva. Kanadagässen i Sverige jagas, men de ökar lika fullt.

Kontakt