Förutsättningar för arbetet

Arbetet med förorenade områden anpassas efter regionala förutsättningar. Flera faktorer påverkar förutsättningarna som till exempel geologi, befolkningstäthet och industrihistoria. Även organisatoriska faktorer som till exempel tillgängliga resurser och samordning av arbetet påverkar.

Yttre förutsättningar

Till de yttre förutsättningarna för arbetet med förorenade områden räknas till exempel geografiska förutsättningar som berggrund, jordmån, vattendrag och grundvattennivåer. Även demografi, exploatering och industristruktur räknas till de yttre förutsättningarna.

Berggrunden i Södermanland består nästan uteslutande av urberg, och då framför allt gnejser och graniter (80 % av berggrunden). Utmärkande för dessa bergarter är att de är svårvittrade och ger kalkfattiga och försurningskänsliga jordarter.

I anslutning till gnejserna förekommer stråk av malmförande leptitformationer inom vilken malm brutits. Ett exempel på dessa områden är Tunaberg, norr om Bråviken, där brytning av koppar och kobolt pågick från medeltiden fram till 1900-talets början. Gruvbrytning skapar som regel föroreningsproblem i form av läckage av metaller från varphögar. I anslutning till gruvorna har smältverk, hyttor och andra typer av bearbetningsanläggningar funnits.

Järnmalm har brutits på flera platser i Södermanland som t.ex. Förola norr om Nyköping, i Sköldingeområdet (Katrineholm) och Åkers bergslag (Strängnäs). I Nyköpingsområdet bröts järnmalm i relativt stor omfattning från 1600-talet fram till år 1960.

Södermanlands län har i dagsläget inga miljöriskområden och andra restriktioner till följd av föroreningar enligt 7 kap 28 § miljöbalken. Flera fastigheter har dock belagts med restriktioner avseende markanvändningen. Dessa har skrivits in i fastighetsregistret.

Berggrunden i Södermanland utgörs av en utjämnad urbergsyta som delats upp i block och bergribbor som förskjutits i förhållande till varandra. Genom dessa blockrörelser har det sörmländska landskapet fått en förhållandevis bruten topografi. Södermanland som helhet är dock ett låglandsområde där endast mindre partier når över 100 m över havet. En kuriositet är kanske att landskapet, trots sin korta kuststräcka om 6 mil, näst Öland och Gotland är landets mest vattenomflutna landskap.

Hela länet ligger under Högsta Kustlinjen, det vill säga under denna nivå nådde havet som högst under eller efter den senaste istiden. Detta innebär att moränen alltid är svallad, vilket är särskilt markant i höjdlägen. Moränen i länet är till stor del urbergdominerad och kalkfattig, jordlagren är ofta tunna och berg i höglänt terräng är ofta renspolade. Jordmäktigheten i större delen av länet är liten (1–5 m), vilket skapar förutsättningar för spridning av föroreningar via grundvattnet.

Moränfattiga områden finns främst i länets södra och sydöstra delar, särskilt skärgårds- och kustområden men även Kolmården och Mälarmården är fattiga på morän. Finkorniga jordarter som silt och lera dominerar i de lägre partierna i landskapet. Leran i Södermanland är kalkfattig.

De största sjöarna i länet är Mälaren och Hjälmaren men dessa sjöar går även in i angränsande län. Den största sjön som helt och hållet ligger i länet är Båven.

Avrinningsområdena till de större vattendragen som t.ex. Eskilstuna-, Nyköpings- och Trosaån spänner över stora landområden, vilket kan medföra långväga transporter av föroreningar. I tätorterna som vuxit fram i anslutning till den industri som använt vattendragen finns idag en stor andel av länets förorenade områden koncentrerade. Med närheten till vattendragen är spridningsförutsättningarna till ytvatten stora, vilket möjliggör en omfattande spridning till nedströms liggande områden.

Flera av landets större rullstensåsar har sin början i Södermanland. I rullstensåsarnas stora sand- och grusavlagringar finns grundvattentillgångar av regional betydelse. Sådana återfinns i exempelvis Enköpings-, Badelunda-, Katrineholms- och Köpingsåsen. I anslutning till den mellansvenska israndszonen förekommer också en del större sandfält (malmer) med god vattenföring.

Berggrunden i länet är dock överlag relativt tät och sprickfattig vilket ger sämre förutsättningar för stora grundvattenuttag i länets urberg. För att tillgodose behovet av dricksvatten sker en förstärkning av grundvattentillgången i form av infiltration av ytvatten i Nyköping/Oxelösund, Eskilstuna och Katrineholm.

Av länets befolkning bor ca 80 % i tätorterna där många av de idag kända förorenade områdena återfinns, på eller i närheten av de sand- och grusavlagringar som idag utgör de större tätorternas vattentäkter. Närheten till vattenförande områden och de stora vattendragen innebär stora spridningsrisker av föroreningar till både grund- och ytvatten.

Den dominerande orsaken till försurning av mark och vatten är nedfall av luftföroreningar, men även bieffekter av skogsbruk. Södermanland tillhör inte de län som är hårdast drabbade av försurning. I länets södra och norra skogsbygder är dock problemen med försurning påtagliga. Ett lägre pH-värde i nederbörd och ytjord leder till ökad urlakning och mobilisering av metaller i mark- och grundvatten.

Geokemiska undersökningar har gjorts i hela länet i form av SGU:s bäckvattenväxtkartering under 1990-talet. Förhöjda halter av koppar, zink och bly visar på tydlig förekomst av metaller vid bland annat Tunabergs malmtrakter. Detta speglar i viss mån berggrunden i sig men visar också tydligt det antropogena tillskottet från gruvdriften i länet.

Södermanland är rikt på små vattendrag i den kuperade terrängen vilket också varit en förutsättning för den omfattande bergshanteringen. Vattenkraften användes för nästan all industriell verksamhet innan elektricitetens intåg under 1800-talets andra hälft.

Bergshantering fanns på två platser i Södermanland redan under medeltiden. Under 1600-talet expanderade all industri i länet och då speciellt berghanteringen, för att två sekel senare drabbas av den stora järnbruksdöden då många av länets bruk lades ner. Idag finns tre verksamma järnbruk i länet, Oxelösund som är en 1900-talsskapelse och Nyby utanför Torshälla, samt Åkers styckebruk i Strängnäs kommun.

Bruken, liksom gruvorna har haft en stor geografisk spridning över hela länet. Under järnbrukens storhetstid i mitten av 1700-talet fanns inte mindre än 50 aktiva bruk i länet. Eskilstuna har alltid varit centrum för metallhanteringen i länet, från Radermacher och Lohefamiljen på 1600-talet fram till fristaden under 1800-talet. Även under 1900-talet befäste Eskilstuna sin ställning med företag som Bolinder, Munktell och Assa Stenman.

En stor expansionsvåg inom industrin kom i och med järnvägsetableringen under 1800-talets andra hälft och framåt, och en rad små industrisamhällen etablerades. Verksamheterna i de många småsamhällena omfattade en lång rad småskalig industri som till exempel sågar, kvarnar, snickerier och tegelbruk.

Från 1500-talet och framåt fanns ett stort antal mindre sågar spridda över hela Södermanland. Sågarna drevs av vattenkraft och produktionen var låg fram till mitten av 1890-talet då de effektivare ångsågarna blev allt vanligare. De största sågarna år 1930 fanns i Sparreholm, Katrineholm, Forsa i Åker och Buskhyttan. På Forssjö Såg i Katrineholm bedrivs betydande verksamhet än idag.

Vid mitten av 1800-talet fanns fyra pappersbruk i Södermanland, varav två i Nyköping. Textilindustrin i länet var koncentrerad till Vingåker och Nyköping.

Organisatoriska förutsättningar

Till de organisatoriska förutsättningarna för arbetet med förorenade områden räknas till exempel tillgängliga resurser och samverkan med kommuner, myndigheter och andra aktörer.

Organisation och samverkan

Länsstyrelsen i Södermanland är uppdelad i fem avdelningar med flera enheter under sig. Inom avdelningen för Natur och Miljö (NMA) finns Miljöskyddsenheten i vilket arbetsgruppen för förorenade områden (EBH-gruppen) är positionerad. Det är inom den arbetsgruppen som arbete med tillsyn, tillsynsvägledning och bidragsförmedling görs.

Läs om vår organisation

Naturvårdsverket har en samordnande- och vägledande roll för det nationella arbetet med förorenade områden. Myndigheten fördelar årligen ut statliga bidragsmedel för detta arbete.
Nedan beskrivs hur arbetet med förorenade områden fördelas mellan olika tillsynsmyndigheter, hur samverkan sker och hur information om förorenade områden sprids i länet.

Ansvaret för tillsynen av länets tillsynsobjekt inom förorenade områden, som faller inom kap 10 miljöbalken, kan vara kommunen, länsstyrelsen eller försvarsinspektören för hälsa och miljö. Utgångspunkten i lagstiftningen är att länsstyrelsen har tillsynsansvar för tillståndspliktiga B-verksamheter och kommunerna för anmälningspliktiga C-verksamheter enligt miljöprövningsförordningen (2013:251).

Arbetet med förorenade områden vid länsstyrelsen i Södermanlands län delas in i fyra huvudsakliga arbetsområden:

  • Tillsyn
  • Tillsynsvägledning
  • Arbete med bidragsobjekt
  • Yttrande i detaljplaner

I Södermanlands län finns nio kommuner; Eskilstuna, Nyköping, Strängnäs, Katrineholm, Flen, Trosa, Oxelösund, Vingåker och Gnesta. Flera kommuner arbetar aktivt med tillsyn av förorenade områden och har flerårsplaner för sitt arbete.

Kommunerna är tillsynsmyndighet för många av objekten i Södermanlands län. En del kommuner har övertagit tillsynsansvar även för B-verksamheter (utöver C-verksamheter).

Många av Södermanlands läns kommuner har sökt statligt bidrag för utredningar eller avhjälpandeåtgärder. Kommunen har två roller inom detta arbete. Kommunens huvudman söker och projekterar bidragsarbetet medan miljökontoren är tillsynsmyndighet.

Mälarlänssamverkan

Länsstyrelsen i Södermanlands län ingår i en samverkansgrupp med länsstyrelserna i Mälarlänen (Södermanland, Västmanland, Örebro, Stockholm, Uppsala, Dalarna och Gotland).
Tillsammans ordnas utbildningar för kommunerna samt träffar för länsstyrelsehandläggare som arbetar med förorenade områden.

Intern samverkan inom Länsstyrelsen i Södermanlands län

Natur- och miljöavdelningens arbete med förorenade områden samordnas med länsstyrelsens andra arbetsområden. De områden där samordning sker frekvent är vattenförvaltning, miljömål, miljöövervakning, tillsyn av pågående miljöfarlig verksamhet, kalkning och lokala vattenvårdsprojekt (LOVA).

Miljösamverkan Sverige

Länsstyrelserna samverkar kring handläggarstöd inom bland annat förorenade områden genom miljösamverkan Sverige. År 2022 bedrivs ett projekt för att ta fram ett handläggarstöd för handlingsplaner vid pågående verksamheter som har förorenade områden. Mer information finns på projektets hemsida.

Miljösamverkan Sverige, Handlingsplaner som verktyg vid tillsyn av förorenade områden Länk till annan webbplats.

Kontakt