Fräkenkärret

Fräkenkärret är en spännande miljö, med det labyrintlika kärret och skogar som formats av brand. Kanske är det allra trevligast att besöka området en kall vinterdag, när man kan promenera eller åka skridskor på kärrets is.

I Fräkenkärrets naturreservat finns en stor blandning av naturtyper. Här hittar du säregna våtmarker där ovanliga fågelarter har sin hemvist. Här finns också torrare marker med riktigt gammal skog. Mitt i reservatet ligger Fräkenkärret, omgiven av en bård med barrskog. Själva kärret är egentligen en igenväxande damm som tidigare har använts för att driva Torpesta kvarn. Kvarndriften upphörde i början av 1940-talet. Kärret har såväl öppet vatten som gungflyn. Huvuddelen av den mossbevuxna marken är mycket sank och förrädisk att ta sig ut på.

Vissa delar av skogen som omger kärret utgörs av hyggen och ungskogsplanteringar. Men här finns också partier med naturskog där bland annat knärot växer. Det är en art som minskat kraftigt i länet i takt med naturskogarnas tillbakagång. På flera platser har också grön sköldmossa påträffats, även det en ovanlig art som hör hemma i naturskogen. Inom ett mindre område väster om kärret finns det spår efter en tidigare skogsbrand.

Myllrande våtmark

Det är våtmarken som i huvudsak sätter sin prägel på området. Det är också till detta område som de största naturvärdena är knutna. Våtmarksvegetationen domineras av vitmossor och starr. Växtligheten är typiskt för dymosskärr med dyblad, hästsvans och dybläddra. Här finns också en stor förekomst av strängstarren, en art som är sällsynt i Södermanland. Däremot finns det inte gott om fräkenarter i området, reservatsnamnet till trots.

Även fågellivet är rikt i och kring kärret. Sångsvan, tranor och olika änder ses regelbundet och en hel del häckar också i kärret. Sångare och sävsparv trivs i kärrets tjocka vassruggar, och havsörn ses ofta jaga över den öppna våtmarken. Nötkråkan är också en spännande fågel som man kan stöta på i området.

Skog formad av brand

År 2016 genomfördes en naturvårdsbränning på ca 13 hektar i reservatets norra del. Naturvårdsbränningar genomförs för att gynna djur och växter som anpassat sig till den miljö som elden skapar. Det är en grupp av arter som är hotade i dagens skogar, eftersom det brinner betydligt mera sällan med modern brandbekämpning. Branden gynnar tallen, som med sin tjocka bark och höga krona är bättre rustad än granen med tunn bark och grenar ända ner till marken som kan fånga upp elden. När skogar inte brinner får granen därför ett onaturligt övertag, och skogen blir tätare, mörkare och svalare.

Den genomförda bränningen skulle efterlikna en naturlig brand. Man kan se nu efteråt att de gamla tallarna mestadels överlevt, medan en större andel av granarna dött. Bränningen har också gett lövträden en chans, de slår upp i luckor som bildas när granar fallit omkull.

Direkt efter branden grodde svedjenävor i området. Det är en spännande blomma, vars frön ligger och vilar i marken – kanske 50 till 100 år – i väntan på att värmen från en brand ska väcka dem till liv. Först då kan de gro, blomma och sätta nya frön som i sin tur får vänta på nästa brand. Svedjenävan är en av de arter som är specialiserad just på de miljöer som skogsbranden skapar. Det var också gott om hackspettar efter bränningen, som kalasade på insektslarver under barken på de brandskadade träden.