Skåne Sydväst
Områdesbeskrivningar för Sydvästra Skåne som innefattar kommunerna Burlöv, Eslöv, Höör, Kävlinge, Lomma, Lund, Malmö, Skurup, Staffanstorp, Svedala, Trelleborg och Vellinge.
Naturvärdesöversikten presenteras här i webbformat på fyra olika sidor grupperat efter de skånska hörnen. De regionalt särskilt värdefulla områdena är klassade från 1-3. För varje kommun finns ett pdf-dokument med beskrivningar av områdena med klass 1-2. Här finns även en länk till inzoomad kommunkarta i karttjänsten 
Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.Naturvärdesöversikt Skåne Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.. Genom att klicka på ett av områdena i kartan kommer du till aktuell beskrivning i pdf:dokumentet. I samma karttjänst finns även kompletterande områdesinformation kring till exempel riksintressen, grön infrastruktur och eventuella skyddsformer.
Länsstyrelsen tillhandahåller en karttjänst där Naturvärdesöversikten, Grön infrastruktur och skyddade områden visas. Naturvärdesöversikten finns även för nedladdning i Länsstyrelsernas Geodatakatalog. Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.
Allmän beskrivning
Burlövs kommun är en av landets minsta kommuner och dessutom en av de mest exploaterade kommunerna med mycket lite natur kvar. Landskapet utgörs av lundaslätten som tidigare var en fullåkersbygd. De få variationer som finns i topografin utgörs av Segeådalens knappt urskiljbara dalgång samt av den höjdrygg som finns vid Kronetorps mölla.
Berggrunden består av dankalksten och de lösa jordlagren utgörs huvudsakligen av kalkrik och blockfattig lerjord av högsta brukningsvärde. Närmast kusten dominerar sandiga jordarter.
Som en rest av det äldre odlingslandskapets struktur förekommer ännu en del alléer och trädrader längs vägar och ägogränser. Högst naturvärden finns i den korta kuststräckan vilken fortsätter i Lomma kommun och beskrivs närmare där samt på Bernstorps mosse som idag ligger insprängt i ett handels- och industriområde.
Beskrivning av Burlövs värdefulla områden (pdf)
Pdf, 250.3 kB, öppnas i nytt fönster.
Allmän beskrivning
Eslövs kommun ligger i övergången mellan västra Skånes slättlandskap och de inre mellanbygderna. Kommunen begränsas i söder av Kävlingeån som rinner i Vombsänkans norra del. Sluttningarna ner mot Kävlingeån och dalgångarna runt Bråån och Rönneå präglar mycket av omgivningarna, men landskapet är i övrigt svagt böljande med ganska små höjdskillnader. De lösa jordlagren utgörs till övervägande del av skiffer-urbergsmorän, där moränlera är den vanligaste jordarten. Större delen av kommunen är starkt präglat av det moderna jordbruket, inte minst på grund av de många storgods som ligger här och som tidigt införde moderna brukningsmetoder på stora arealer. Dock finns en hel del ädellövdungar, gamla slottsparker och liknande, som har fått stå kvar och inte har nyttjats ekonomiskt. I mellanbygden finns en del naturbetesmarker, främst öppna hagmarker med hagtornsbuskar och enstaka träd. Norra delen av kommunen är delvis präglad av barrskogsplanteringar, men här förekommer fortfarande mindre fäladsmarker och en hel del lövskog.
Större delen av kommunen tillhörde i början av 1700-talet risbygden, så kallad för att skottskogar, betesmarker och ängar dominerade landskapet. Godsen med sin djuruppfödning bidrog starkt till detta. Genom intensifierat bete och nyodling övergick risbygden så småningom till ett åkerlandskap med början i södra delen av kommunen. I början av 1900-talet fanns naturliga fodermarker kvar bara längs de stora åarna och i anslutning till godsen. Idag har nästan alla dessa marker odlats upp eller gödslats till betesvall. Västra delen av kommunen har alltid räknats till slättbygden och har sedan länge präglats av öppen mark med åker och äng. Kommunens nordligaste del tillhörde skogsbygden och ännu i början av 1800-talet var det lövskog och våtmarker som dominerade landskapet i denna del.
Kommunen är sjöfattig och endast de västra delarna av Västra Ringsjön och Vombsjön ingår i kommunen. De större åarna Rönne å i norr, Kävlingeån med biflödet Bråån i söder och Saxån i västra delen rinner i ungefärlig västlig riktning. Stora delar av vattensystemen och våtmarkerna har dikats ut och mindre biflöden lagts i kulvert för att vinna brukbara åkermarker.
Beskrivning av Eslövs värdefulla områden (pdf) Pdf, 2.7 MB, öppnas i nytt fönster.
Allmän beskrivning
Höörs kommun ligger mitt i Skåne och kan delas upp i två helt olikartade landskapstyper. Söder om Ringsjön finns en delvis flack, delvis kuperad gammal mellanbygd som idag till större delen är uppodlad. Norr om Ringsjön höjer sig marken och blir starkt kuperad och stenbunden. Här finns rikligt med småsjöar och skog. Största delen av kommunens berggrund utgörs av urberg med många basaltförekomster. I kommunens mellersta del finns dock ett bälte med Jura- och rätlager (huvudsakligen sandsten) och längst i söder består berggrunden av skiffer. Jordarna består i huvudsak av sandiga och siltiga moräner norr om Ringsjöarna och leriga moräner söder därom. Dessutom förekommer några områden med grus och sand, samt torv.
Den bästa jordbruksmarken återfinns i kommunens södra delar. I söder är värdefulla naturområden främst knutna till ådalar och sjöstränder medan de i norr är mer spridda och beroende av topografin. I kommunen finns ett flertal ädellövskogar med höga naturvärden, bland annat i anslutning till de vulkanrester som finns i mellersta Skåne och kring Ringsjöarna. Här finns också flera mycket välbevarade naturbetesmarker med mosaikartade miljöer. I norra delen av kommunen finns även några större myrmarker.
Beskrivning av Höörs värdefulla områden (pdf) Pdf, 4.5 MB, öppnas i nytt fönster.
Allmän beskrivning
Kävlinge kommun ligger i västra Skåne och består av ett svagt kuperat slättlandskap. Kävlingeåns och Saxåns dalgångar utgör markerade sänkor i landskapet. Kävlingeåns nedre del heter Lödde å, namnbytet sker i höjd med Kävlinge tätort. I den norra delen av kommunen finns ett höjdstråk med branta kullar vid Dagstorps och Västra Karaby backar. Kommunen har inga sjöar utöver de anlagda Saxtorpssjöarna.
Berggrunden utgörs av dankalksten (Tertiär) i väster och Kågerödslager (Trias) i öster. De dominerande jordarterna i kommunens västra del är sandjordar. Det finns också en del flygsandfält med barrträdsplanteringar. Längs de större åarna finns sandiga, fläckvis kalkrika, avlagringar. I kommunens södra del, samt väster och nordost om Kävlinge, finns huvudsakligen stenfattig moränlera. Ett mer eller mindre sammanhängande stråk med torvjord förekommer också i kommunen. På 1600- och 1700-talen hade uppodlingen gått så långt att problem med bland annat sandflykt uppstod. Först under senare delen av 1800-talet avhjälptes denna genom skyddsplanteringar. Samtidigt påbörjades förvandlingen av landskapet till en fullåkersbygd. Torvbrytning har skett sedan lång tid tillbaka, bland annat i Hofterups mosse där torvgravarna är synliga än idag.
De marina miljöerna i kommunen karaktäriseras av de flacka stränderna och grundområden med sandbottnar. Längs mer eller mindre hela kuststräckan finns lämpliga miljöer för ålgräs och bitvis förekommer vidsträckta ålgräsängar. Det ger bra förutsättningar för många fiskar som reproducerar sig i grunda miljöer. Strandängarna vid Salviken, Löddeåns mynning och Järavallen har ett stort värde för fågellivet med både häckande och rastande arter.
Beskrivning av Kävlinges värdefulla områden (pdf) Pdf, 1.4 MB, öppnas i nytt fönster.
Allmän beskrivning
Lomma kommun ligger i västra Skåne intill Öresundskusten och den flacka marken höjer sig mot öster till en höjd av ca 25 meter över havet. Hela 40% av kommunens yta består av hav och det är framför allt här och längs kusten som de kvarvarande naturområden finns. Berggrunden utgörs i sin helhet av dankalksten. Jordarna i kommunens nordöstra och sydöstra delar är bördig, ler- och kalkrik morän, medan kustremsans jordar är sandiga. Områden med styv sjölera förekommer.
Den odlingshistoriska utvecklingen i kommunen följer det typiska mönstret för skånska slättbygder. Området har varit bebott sedan stenåldern och åkerbruket utvecklades tidigt på grund av de goda odlingsbetingelserna. Under 1900-talet har utvecklingen fortsatt mot ett allt storskaligare och rationellare jordbruk. Lerförekomsterna gav förutsättningar för flera tegelbruk. Spåren av denna verksamhet är idag flera vattenfyllda lertag. Det kulturlandskap som idag är förhärskande i kommunen kännetecknas av stora öppna åkerytor, spridd gårdsbebyggelse omgärdad av höga träd, alléer längs vägar och pilevallar längs ägogränser, täckta diken och rätade vattendrag. Tätorterna i området har expanderat kraftigt under andra halvan av 1900-talet och mycket odlingsbar mark har tagits i anspråk.
Några tidigare utdikade våtmarker och dammar har återskapats och berikat landskapets biologiska värden under senare decennier. Kävlingeån och Höje å avvattnar kommunen och mynnar ut i Lommabukten. Sjöar saknas helt. De marina miljöerna i kommunen karaktäriseras av de flacka stränderna och grundområden med sandbotten. Längs mer eller mindre hela kuststräckan finns lämpliga miljöer för ålgräs och bitvis förekommer vidsträckta ålgräsängar. Det ger bra förutsättningar för många fiskar som reproducerar sig i grunda miljöer och för fågelarter som söker föda. Flera statliga och kommunala naturreservat har inrättats i området.
Beskrivning av Lommas värdefulla områden (pdf) Pdf, 593.3 kB, öppnas i nytt fönster.
Allmän beskrivning
Lunds kommun ligger i sydvästra Skånes inland. Kommunens västra del utgörs av ett öppet odlingslandskap och större sammanhängande skogsområden finns i de sydöstra delarna av kommunen, på Romeleåsen och i Häckebergaområdet. Romeleåsen sträcker sig diagonalt genom kommunen i nordväst-sydostlig riktning, och skiljer den sydvästra delen, som tillhör Sydvästslätten, från den sandiga Vombsänkan i nordost som består av ett mycket flackt jordbruks-, betes- och sjölandskap. I sydligaste delen av kommunen övergår landskapet i det sydvästskånska sjö- och backlandskapet. Kävlingeån och Höje å rinner båda i sydvästlig riktning utmed Lunds norra respektive södra kommungräns. Med undantag för några större biflöden är det intensiva jordbrukslandskapet i övrigt kraftigt utdikad, våtmarker har torrlagts och mindre tillrinnande biflöden har lagts i kulvertar.
Romeleåsens högsta topp i kommunen, Romeleklint, ligger 175 meter över havet. Romeleåsen är en urbergsås (horst) som lyfts upp mellan förkastningssprickor, så att alla yngre lager ovanpå sedan har eroderats bort. I urberget finns talrika diabasgångar. Omkring åsen har en berggrund av skiffer och Kågeröds- samt Jura- och rätbildningar exponerats. Utanför dem, i kommunens nordöstra och sydvästra delar, finns också yngre kalkstensberggrund kvar ovanpå. På Romeleåsen består de lösa jordlagren av relativt mager och blockrik morän, som avsatts av nordostisen. I kommunens västra delar (Lundaslätten) finns näringsrika, blockfattiga lerjordar som kan vara landets bästa åkermark. Torvområden och isälvsavlagringar finns också inom kommunen, speciellt i Häckebergaområdets sjö- och backlandskap. I Vombsänkan dominerar magra, sandiga och grusiga sjö- och åsediment, liksom i området runt Genarp.
Bebyggelsen ligger ännu delvis kvar i de gamla byarnas lägen. Inom kommunen finns det också många stora adels- och kyrkoägda gods som genom tiderna har påverkat kulturlandskapets utformning. Medan de bördiga odlingsmarkerna under det senaste seklet har utvecklats till en fullåkersbygd, har den tidigare relativt öppna och fäladsdominerade Romeleåsen tagits över av skogsplanteringar. En speciell form av markanvändning har det vidsträckta Revingefältet, ett militärt övningsområde, som etablerades under 1960-talet med utgångspunkt från den gamla exercisplatsen vid Revingehed.
Lunds kommun har en stor andel högt klassade områden som främst består av det stora militära övningsområdet Revingefältet på sandig mark samt angränsande Krankesjön, Vombsjön, Klingavälsån och Vombs fure som alla har höga värden. Unika naturmiljöer finns även i den stora slåttermarken vid Kungsmarken och i de äldre ädellövskogarna kring Häckeberga och Dalby Söderskog. En förhållandevis stor andel av områdena är skyddade som naturreservat och Natura 2000-områden.
Beskrivning av Lunds värdefulla områden (pdf) Pdf, 5.2 MB, öppnas i nytt fönster.
Allmän beskrivning
Malmö kommun består till större delen av odlingslandskap och tätort men har tack vare kusten och havet flera områden med höga naturvärden. Topografin är flack till svagt böljande och flera tidigare gruskullar har försvunnit genom grustäkter. Kusten norr om Lernacken samt Klagshamnsudden består av omfattande utfyllnadsmassor i havet. Söder om Lernacken finns fortfarande omfattande strandängar som fortsätter in i Vellinge kommun.
Ute i Öresund finns grunda havsområden med stor betydelse för det marina livet och rastande och övervintrande fåglar samt havslevande däggdjur. Särskilt betydelsefulla är ålgräsängarna och musselbankarna. Den så kallade Limhamnströskeln utgör en tydlig gräns mellan det saltare vattnet i Kattegatt och det sötare i Östersjön. Omfattande båttrafik, flygtrafik från Kastrup, ljusföroreningar samt utsläpp från tätorter och industrier påverkar naturmiljön negativt.
Jorden är kalk- och näringsrik vilket resulterat i omfattande åkerbruk. Berggrunden består av kalksten och ligger på några meters till tiotals meters djup. Vid Kvarnby och Klagshamn har kritfyndigheterna brutits och det finns flera dammar och sjöar i dagbrotten där kalkrikt material ligger på stränderna. Små rester av ängs- och betesmarker finns i östra delen på gränsen mot Svedala kommun. Äldre gårdsmiljöer, parker och naturmiljöer som har integrerats i stadens grönstruktur hyser biologiska värden som främst är av kommunal och lokal betydelse. Det enda större vattendraget i Malmö kommun är Sege å, som rinner i delar av kommungränserna mot Svedala, Staffanstorp och Burlövs kommuner (se dessa kommuner för mer information) och vidare ut i havet söder om Spillepengen.
Beskrivning av Malmös värdefulla områden (pdf) Pdf, 841 kB, öppnas i nytt fönster.
Allmän beskrivning
Skurups kommun ligger i södra Skåne. Kommunen har en skiftande karaktär alltifrån de gamla centralbygderna i det flacka kustlandet över ett kuperat backlandskap upp mot Romeleåsens relativt sent koloniserade sydsluttningar på omkring 170 m ö h.
Kustzonen präglas av sandiga jordar och innanför denna utbreder sig ett svagt böljande landskap, uppbyggt av baltiska moräner som är kalkrika och stenfria. Slätten övergår efterhand i ett varierat backlandskap med kuperade terrängformer och ett betydande antal småsjöar. Genom torvtäkt eller utgrävning av märgel i större eller mindre dödisgropar har ett stort antal märgelhål eller småvatten uppkommit, något som är karakteristiskt för stora delar av kommunen. På Romeleåsens sydsluttningar dominerar mer näringsfattiga skiffer-urbergsmoräner.
De goda markförhållandena har medfört att stora delar av kommunen idag är en utpräglad jordbruksbygd. Arealen skogsmark och naturbetesmark är därför liten i kommunen och huvudsakligen lokaliserad till de norra delarna. Särskilt värdefulla naturmiljöer finns längs kusten och vid godsen i backlandskapet intill Romeleåsen.
Skurups kommun har ungefär en mil lång kustlinje mot Östersjön. Stranden är flack och det kustnära havsområdet grunt. Bottensedimenten består till största delen av sand och grus med inslag av sten. Salthalten vid kusten är låg, cirka 7–9 promille, och relativt stabil. Havsområdena med sina grunda vikar är av betydelse som uppväxt- och födosöksområde för många fiskar inklusive horngädda, plattfisk, ål och öring. Andra arter som kan påträffas vid sydkusten är sandstubb och piggvar.
Beskrivning av Skurups värdefulla områden (pdf) Pdf, 1.7 MB, öppnas i nytt fönster.
Allmän beskrivning
Staffanstorps kommun ligger i sydvästra Skåne och landskapet är öppet och starkt präglat av det rationella jordbruket. Backlandskapet i det sydvästra hörnet av kommunen ger i norr och öster efter för den flacka Lundaslätten. De enda topografiska variationerna med betydande utbredning som uppträder där, är de flacka dalgångarna där Sege å och Höje å flyter fram, samt höjdsträckningen vid Stora Uppåkra by (ca 35 meter över havet). Trädvegetationen är i huvudsak knuten till gårdar och byar.
Berggrunden består av dankalksten. De lösa jordlagren utgörs huvudsakligen av lerjordar. Jordarna på slätten tillhör de i särklass bästa i landet och är helt stenfria. Inom kommunens gränser finns endast ett par större våtmarker. Precis vid kommungränsen söder om samhället finns ett torvmarksområde i Torreberga ängar och ett annat direkt norr om tätorten i Gullåkra och Vesums mossar.
Före skiftena var bebyggelsen väl samlad och det fanns bara ett par ensamgårdar i hela den nuvarande kommunen. Kommunens slättbygdskaraktär har styrt dess historia och utveckling – det är en gammal centralbygd, vilket bland annat enastående kulturlager vid Uppåkra vittnar om.
De viktigaste naturområdena i kommunen är Torreberga ängar, Gullåkra och Vesums mossar samt delar av Höje å.
Beskrivning av Staffanstorps värdefulla områden (pdf) Pdf, 431.5 kB, öppnas i nytt fönster.
Allmän beskrivning
Svedala kommun ligger i sydvästra Skånes inland och karaktäriseras av det böljande backlandskapet med omväxlande öppna odlingsmarker och skogsmarker med ädellövskog kring godsen och sjöarna. Berggrunden består helt och hållet av dankalksten. Jordlagren bildades vid inlandsisens avsmältning. Det fanns under denna tid många dödisblock i trakten, kring vilka olika typer av sediment avsattes och därför växlar jordarterna kraftigt inom små områden i kommunen. Allt från styv lera till grus förekommer.
Adelns storgodsbruk har präglat landskapet i hög utsträckning. På 1600-talet låg i Svedala-trakten en större andel mark i adelns ägo än i de flesta andra skånska områden vid samma tid och än idag är slotts- och herrgårdslandskapet utmärkande för Svedala kommun. 1838 införde Skabersjö gods den första moderna skogsbruksplanen i Skåne, vilket satte fart på skogens återkolonisation av de gamla utmarkerna. Efter skiftena skedde, som på så många andra ställen i Skåne, uppodling av tidigare ej odlad mark och 1912 hade åkermarken sin största utbredning. Strävan efter mer odlingsmark resulterade i att många våtmarker dikades ut och sjöarnas sänktes. Åkermarken har därefter åter minskat till förmån för ökade skogsarealer.
Idag har kommunen bland annat stora värden knutna till ädellövskog och gamla bokar och ekar. Kommunen hyser trots sin begränsade storlek en mycket stor andel av Skånes riktigt grova ekar. Det finns också en del välbevarade ängs- och betesmarker med rik flora. De många småvattnen, våtmarkerna och sjöarna ger förutsättningar för en rik groddjursfauna och ett rikt fågelliv.
Beskrivning av Svedalas värdefulla områden (pdf) Pdf, 2.3 MB, öppnas i nytt fönster.
Allmän beskrivning
Trelleborgs kommun, som är den sydligaste kommunen i Sverige, karaktäriseras i de södra delarna av Söderslätt som är en utpräglad, tämligen flack jordbruksbygd med landets i särklass bästa åkerjordar. I de norra delarna övergår slätten i ett svagt böljande landskap som genomkorsas av mer eller mindre tydliga dalgångar. Norr om Landsvägen (väg 101 mellan Malmö och Ystad) utbreder sig det skånska backlandskapet med en varierad topografi. Stora och små kullar och platåer omväxlande med sänkor eller små dalgångar.
De lösa jordlagren utgörs i stora delar av kommunen till övervägande del av lerjordar, där moränlera är den vanligaste jordarten. Såväl lerhalt som kalkhalt varierar, men den är i allmänhet hög. Jordlagrens mäktighet är avsevärd.
Hela kommunen är starkt präglad av det moderna jordbruket. Endast längs kusten och vid sjöarna längst i norr finns restområden som har tillhört det gamla odlingslandskapet och som inte har odlats upp. Större sammanhängande skogsområden saknas förutom i den nordöstra delen där värdefulla men begränsade arealer bokskog förekommer. Trädvegetationen inskränker sig i övrigt nästan enbart till byarnas tomter, till slottsparker eller till enskilda gårdar.
Större delen av Trelleborgs kommun tillhörde i början av 1700-talet slättbygden, där en mosaik av åkermark, öppna betesmarker och ängar dominerade landskapet. De kvarvarande ekologiskt särskilt värdefulla områdena ligger samlade längst i norr i backlandskapet och längst i söder längs kusten.
De marina miljöerna längs Trelleborgs kust karaktäriseras av den flacka stranden och de grunda kustnära havsområdena med bräckt vatten. Ålgräs förekommer med några få undantag glest i området. Ett större område med utsjövatten utgör Natura 2000-område (Sydvästskånes utsjövatten SE0430187), med syfte att bl.a. skydda tumlare, gråsäl och knubbsäl. I detta område finns även en hel del blåmusslor och mjukbottnar djupare än 25 meter som domineras av sandmask.
Beskrivning av Trelleborgs värdefulla områden (pdf) Pdf, 1.3 MB, öppnas i nytt fönster.
Allmän beskrivning
Vellinge kommun ligger i Skånes sydvästra hörn och domineras av ett flackt odlingslandskap som möter havet med långgrunda stränder och Falsterbohalvön som sticker ut i havet. Berggrunden utgörs av dankalksten. De bästa odlingsjordarna ligger i kommunens centrala delar (Söderslätt), där också den flacka topografin är mest gynnsam för åkerbruk. Åkermarken består av lerjordar och är mycket bördig. I nordöstra hörnet övergår landskapet i ett backlandskap som är rikt på småsjöar. På Falsterbohalvön och längs Öresundskusten är marken inte uppodlad. Jordarna här består huvudsakligen av mäktiga sandlager med låg näringshalt. På de långgrunda stränderna från Foteviken och norrut, samt på öarna utanför, överlagras sanden av så kallad marsktorv. Från Västra Klagstorp i Malmö kommun och ner mot Maglarp i Trelleborgs kommun, på ett avstånd från stranden av cirka 1–2 kilometer, sträcker sig ett stråk av åsar och backar, vilka består av isälvsavlagringar med morän och sandiga sediment. De har troligen aldrig varit uppodlade.
Bosättningskontinuiteten är mycket lång och redan tidigt fanns här viktiga handelsplatser. Ett tydligt vittnesbörd om detta är bland annat de många bronsåldershögar som finns i kommunen, dels i större stråk, till exempel mellan Backa gård och Hököpinge, dels som mindre grupper, bland annat vid Norra Håslöv, Månstorp och Bolmers högar. Under tidig medeltid växte flera handelsstäder fram i sydvästra Skåne som viktiga centra för Nordens handelsutbyte med Europa, bland annat Skanör och Falsterbo.
Vellinge kommun är idag, med undantag för Falsterbohalvön och en smal remsa närmast kusten längs Foteviken, en fullåkersbygd. Sandstränderna på Falsterbohalvön tillhör några av landets mest populära badstränder och här uppstod tidigt en badkultur som de många fritidshusen och badhytterna ännu vittnar om.
De marina miljöerna i kommunen karaktäriseras av de flacka stränderna och grundområden med sandbotten. I skyddade vikar förekommer mjuk lerbotten. Längs stora delar av kuststräckan finns lämpliga miljöer för bland annat olika natearter samt ålgräs och bitvis förekommer vidsträckta ålgräsängar. Vattenområdet i kommunen når sällan djup över 10 meter. Salthalten i havsområdet varierar mellan 10 och 13 ‰ vilket innebär att vattnet klassas som bräckt. Längs kommunens kust pågår en omfattande sandflyttning och kustlinjen ändrar ständigt form.
Mellan Skanör-Falsterbo och Ljunghusen ligger Skanörs ljung som är en av Europas största fukthedar. I Vellinge kommun finns många rödlistade arter knutna till salta strandängar, sandmiljöer och grunda havsbottnar. Falsterbohalvön med omgivande havsområde är av internationell betydelse för fågellivet och utgör rast-, häcknings-, och övervintringslokal för ett stort antal fåglar av många olika arter. Det rika fågellivet under framför allt flyttningen lockar en stor mängd fågelskådare till Falsterbo.
Beskrivning av Vellinges värdefulla områden (pdf) Pdf, 664.2 kB, öppnas i nytt fönster.