Från jord till bord på ett hållbart sätt – hur når vi dit?

En stark och stabil livsmedelsproduktion är nödvändig om vi ska ha mat på bordet och kunna stå stadiga genom kriser. Samtidigt har dagens jordbruk en betydande inverkan på miljö och klimat, vilket skapar problem i sig. Så hur ska jordbruket bli hållbart? Vad är problemet med vårt nuvarande jordbruk och vilka mål ska vi nå? Göran Bergkvist, professor vid institutionen för växtproduktionsekologi i Uppsala, berättar mer.

TEXT: Ulrika Petersén

För att börja med grundfrågan – hållbarhet, vad är det?

Begreppet hållbarhet kan definieras på olika sätt, men enkelt förklarat handlar hållbarhet om att inte förstöra det kapital vi har. Kapitalet kan i sin tur delas upp i tre delar: naturkapital, socialt kapital och mänskligt kapital.

När det gäller jordbruk är naturkapitalet de naturtillgångar och ekosystemtjänster som jordbruket behöver för att existera: vatten, mark, pollinering och så vidare. Socialt kapital är samhällets nätverk och strukturer som gör att jordbruket kan fungera effektivt, och mänskligt kapital är den kunskap och erfarenhet som finns om jordbruk. Det mänskliga kapitalet kräver att jordbruket är lönsamt för att utvecklas.

Det jordbruk som kan anses mest hållbart är det som sammantaget har störst positiv påverkan på kapitalet. Alla hållbarhetsaspekter behöver inte nödvändigtvis förbättras samtidigt, men över tid behöver alla delar av kapitalet utvecklas i positiv riktning.

Vad är problemet med vårt nuvarande jordbruk?

Det är flera. Jordkapital förbrukas, till exempel genom erosion och exploatering av jordbruksmark. Markens bördighet upprätthålls genom att tillföra mineralgödsel och näring flödar till stor del linjärt genom systemet, från gruvor och fabriker till världshaven. Dessutom skapar den stora användningen av kemiska växtskyddsmedel problem både för jordbruket, genom att dessa medel förlorar sin verkan, och för miljön omkring oss.

Men ligger inte svenskt jordbruk i framkant när det gäller hållbarhet?

I våra nuvarande odlingssystem finns stora problem och det är viktigt att inse. Om vi fortsätter hävda och tro att ”Sverige är bäst” kommer vi snabbt att hamna på efterkälken i utvecklingen. Jag tycker det är slående att många lantbrukare inte ser att det finns problem. Först när de själv drabbas, till exempel när ogräsen blir resistenta mot växtskyddsmedel, inser de att något behöver göras. Alla, även de som tycker att allting funkar, måste börja agera på de övergripande utmaningar som finns.

EU har antagit en ”Farm to Table”-strategi (”Från jord till bord”) som sätter fokus på ett hållbart jordbruk. Bland annat ska användningen av kemiska bekämpningsmedel halveras, gödselmedelsanvändningen minskas med 20 procent och förlusten av näringsämnen minskas med 50 procent. Detta till 2030 och utan att markbördigheten försämras. Hur ska det gå till?

Det finns inte bara en lösning och ett svar, utan det är många saker som måste göras samtidigt. En bra växtföljd är grunden, då har ogräs och skadedjur svårare att få fäste. I Skåne är jordarna ofta ganska tåliga och det har gjort att man ”kommit undan” med en sämre växtföljd, men det är inte långsiktigt hållbart. Vi behöver odla flerårig vall i mycket större utsträckning än vad vi gör idag. För att lyckas med det måste det finnas lönsamhet i vallodlingen, till exempel genom att vallgrödor används för framställning av biogas och rötresterna nyttjas som gödsel. Eller att proteinet i vallen utvinns och omvandlas till djurfoder genom så kallad biofraktionering eller bioraffinering.

Att utveckla odlingssystem och odlingstekniker, till exempel att hålla marken bevuxen året om, är också viktigt. Liksom att ersätta en del av den kemiska ogräskontrollen med mekanisk. Tack vare att Sverige under många år satsat på ekologiskt jordbruk, har det utvecklats flera typer av maskiner för ogräskontroll som även det konventionella jordbruket kan dra nytta av.

Viktigt är också att använda djuren bättre. Idag är djurproduktionen koncentrerad till vissa områden medan växtproduktionen finns på andra ställen, det försvårar cirkulationen av växtnäring och gör växtföljderna ensidiga. Stallgödsel behöver fördelas bättre, och betande djur behövs för att öka biodiversiteten. Med ökad biodiversitet och annan variation i odlingen och landskapet, minskar behovet av kemiska bekämpningsmedel.

Dessutom måste vi bli mycket bättre på att recirkulera näring mellan stad och land. Näringen som går till staden i form av livsmedel måste tillbaka till jordbruket, vilket betyder att vi behöver bygga kretslopp som inte finns idag. Det är viktigt att trycka på att det är ett samhällsansvar att växtnäringen kan återföras till jordbruket på ett säkert och resurseffektivt sätt.

Finns det saker att lära av hur vi gjorde förr, för att bli hållbara idag?

Absolut, mycket av det jag räknat upp ingick i dåtidens jordbruk. Vallodling, bra växtföljd med kvävefixerande grödor, betesmarker, mindre åkrar, blommande kantzoner och så vidare – det kan vi implementera även i dagens odlingssystem. Men vägen framåt är inte att gå tillbaka. Vi kan lära av det som varit och ta med oss det som var bra, men vi måste ta till oss nya innovationer. Till exempel möjligheterna i det som kallas den fjärde industriella revolutionen; digital teknik med artificiell intelligens (AI) och automatisering. Här finns det helt nya möjligheter för det hållbara jordbruket som gör att vi i framtiden förmodligen kan diversifiera jordbruket utan att förlora skalfördelar i samma utsträckning som idag.

Något mer du vill tillägga?

Ja, och det är att frågan om hållbarhet inte bara är lantbrukarnas problem, det är hela samhällets. Vi kan inte lägga allt ansvar på böndernas axlar utan den här omställningen måste vi göra tillsammans: politiker, jordbruk, livsmedelsindustri och konsumenter. Annars kommer det inte att gå.