Spånadslin – slitstark fiber redo för revansch

I en tid då allt fler konsumenter tänker på klimatet och vad de kan göra för att leva hållbart samtidigt som medvetna lantbrukare ställer om till nya grödor och produktionsmetoder för att tära så lite som möjligt på jordens resurser, hur kommer det sig då att det är mer eller mindre omöjligt att hitta textilier gjorda av svenskodlade växtfibrer? Borde det inte det vara hög tid för en comeback för närproducerat och hållbart även där? Smart landsbygd tittade närmare på spånadslinet och ställde frågan om det kan gå en ny framtid till mötes.

Text: Ulrika Petersén, Uptext AB Foto: Nils Bergendal

– Det finns spånadslin och det finns oljelin, berättar Britt-Marie Persson, kassör och sekreterare för Glimmebodagården, som ägs av Albo Härads Hembygdsförening. Oljelinet har många och stora frökapslar, för där är det ju fröet som är det viktigaste. Spånadslin däremot har mindre frökapslar, men ett långt, rakt strå med långa fibrer, som ju är det viktiga vid tillverkningen av lingarn.

Konsten att bereda lin har behärskats av människan i årtusenden; det äldsta fyndet av berett lin kommer från Egypten och dateras till 5 000 f.Kr. Riktigt lika länge har vi inte odlat lin i Sverige, men åtminstone cirka 2 000 års erfarenhet av linodling och linberedning kan vi skryta med. Linet var under lång tid en oerhört viktig växt och mer eller mindre varje gård hade sin egen linodling, som gårdens kläder, sänglinnen, handdukar med mera tillverkades. Men under slutet av 1800-talet hände något – bomullen gjorde sitt intåg på marknaden.

– I takt med att bomullen blev billigare än linet, minskade odlingen av svenskt lin avsevärt, säger Per Dahlqvist som driver företaget Vävaren i Båstad. Och sen, i mitten av 1900-talet när syntetmaterialen slog igenom, var det inte längre någon som ville betala för linet. Idag däremot, när vi vet vilken enorm påverkan som både syntetfiber och bomull har på miljön och klimatet, tror jag att tiden är kommen för svenskt lin igen. Jag vet i varje fall att jag hade varit beredd att köpa in sådant lin till vårt väveri. Om kvaliteten är god vill säga och det finns tillräckliga kvantiteter. Det räcker inte med småpartier, åtminstone några ton per år behövs bara i vår verksamhet.

Lång process från strå till garn

– Jag tycker det är mycket spännande att höra att det finns någon som kan tänka sig att köpa svenskt spånadslin, säger Albin Gunnarson, agronom på Sveriges Frö- & Oljeväxtodlare. Den nationella efterfrågan på oljelin är stor, men spånadslin har det varit tyst kring länge – jag har faktiskt aldrig fått en enda fråga om det. Men eftersom det inte är någon större skillnad på vilket lin man odlar, ser jag inte att det skulle vara några problem att få igång en svensk produktion av spånadslin också. En kvalificerad gissning är det skulle gå att producera 1-2 ton spånadslin, obehandlad, per hektar. Så om det finns lantbrukare som vill börja odla har vi definitivt kompetens att hjälpa till härifrån.

Idag kommer Vävaren i Båstads lin från Holland, Belgien och Frankrike. Fast det bara odlas där, beredning och spinning sker i Italien, Ungern och Polen, bland annat. I Sverige lades det sista industriella linberedningsverket ner på 1960-talet och den lilla andel lin som framställs i landet idag, bereds och spinns enligt gamla hanverksmetoder. Glimmebodagården utanför Brösarp är en av entusiasterna som håller traditionen vid liv.

– Linet sås i början av maj och blommar runt midsommar, berättar Britt-Marie. 30-40 dagar efter blomning är det dags för skörd. Vi skördar linet för hand och det är viktigt att rycka upp det så att rötterna kommer med. Därefter torkas linet och frökapslarna repas av. Sen rötas linet, vilket gör att det blir möjligt att skilja fibrerna från strået. Rötningen sker antingen genom att linet läggs i vatten eller breds ut på marken. Men det gäller att inte överröta, för då kan fibrerna förstöras!

Efter rötningen torkas linet igen innan det bråkas med en linbråka, vilket innebär att strået krossas så fibrerna kan skiljas från stråets vedartade innerdel. Sedan skäktas linet genom att en skäktkniv av trä dras över stråna så fibrerna friläggs. Slutligen häcklas linet, det vill säga ”kammas” genom en bräda med piggar av metall, så de sista stråresterna rensas bort från fibrerna. Först därefter är det klart att spinnas.

Att bereda lin är alltså en lång och komplicerad process när den görs för hand, något enklare om den sköts maskinellt. Om det nu bara hade funnits några linberedningsverk…

Ingenting är omöjligt

– I Sverige är vi väldigt duktiga på att odla, men kompetensen kring beredning och spinning måste byggas upp på nytt, menar Per. Men det är väl inte omöjligt, kunskapen finns ju kvar i andra länder så med lite hjälp hade det säkert gått att få igång något även här, sett på lite längre sikt. Ett första steg kunde vara att odla linet i Sverige och skicka det utomlands för beredning och spinning, men drömmen är såklart att hela processen kan ske inom landet.

– Lin är en väldigt anspråkslös gröda, berättar Albin. Den har lågt växtnäringsbehov och den gillar att ha det lite kallt och blött. En typisk svensk sommar är alltså ett perfekt väder för lin. Den största nackdelen med lin är att ogräs lätt tar över, så ogräsbekämpningen är viktig. Dessutom krävs, som för så mycket annat, en bra växtföljd för att undvika sjukdomar, men i det stora hela är lin lättodlat. Odlingsmässigt ser jag alltså inga hinder för att spånadslin kan komma tillbaka igen. Vi kunde och gjorde det ju förr, så möjligheten att göra det igen finns absolut.

Kunskapen kring odlingen har vi, kompetensen kring beredningen kan byggas upp. Men efterfrågan från kunderna finns den?

– Jag tror definitivt att kunderna är beredda att betala om de vet att linet är närodlat och helst också ekologiskt, säger Per. Inte alla kunder såklart, men förmodligen en hel del. Och frågan är om vi har något annat val? Klimatförändringarna märks redan och att då fortsätta använda bomull, som kräver enorma mängder konstbevattning och besprutning, eller syntetfibrer, som tillverkas av olja, är inte hållbart. Framtiden ger oss inget annat val än att hitta andra lösningar. Så ja, jag tror på linet.

Linkuriosa

Att linet både var viktigt och dyrbart för gårdarna förr, visar sig i de många skrönor som finns kring växten. Till historierna hör att linfröna skulle sås på en dag med kvinnonamn, helst så långt som möjligt och att sådden skulle skötas av kvinnor klädda i vita kläder, men inga underkläder, som tog långa kliv – allt för att skörden skulle bli god och stråna långa. Idag går sådden till på ett mer konventionellt sätt och linet växer minst lika bra, om inte bättre, ändå.

Även beredningen har förfinats. Förr lät man drängarna sova i det nyvävda sänglinnet och först efter tio tvättar fick lakanen komma in i husbondens sovrum. Anledningen var att linnet till en början var väldigt styvt och förmodligen även innehöll en del strårester som inte var så sköna att ligga på. Numera finns linne i många olika kvaliteter, även mjuka, och att ha drängar som sover in lakanen är inte längre nödvändigt!

Lin är en av våra starkaste naturfibrer. Det har hög vattenabsorberande förmåga vilket gör att kläder av linnetyg upplevs som svala sommartid och varma vintertid. Linne innehåller även pektin, som ger tyget vacker glans om det manglas. Men, enligt Per Dahlqvist på Vävaren i Båstad, det där med mangling är ett typiskt nordiskt fenomen. Så om du inte vill eller orkar stå vid mangeln, ta efter fransmännen och låt linneduken hänga lång och skrynklig ända ner till golvet! Modernt så det förslår.

Artikeln publicerades i Smart landsbygd nr 1 2020