Lagerhus

Rödaled silo

För lagring av spannmål anlades stora lagerhus, ofta kombinerat med kvarnverksamhet.De första byggdes i slutet av 1800-talet i samband med att ångkvarnarna togs i drift. Lagerhusen uppfördes särskilt i hamnstäder med spannmålsexport. Det var mäktiga tegelbyggnader, ofta flera våningar höga. Under första världskriget uppstod brist på spannmål och 1916 tillsätts Statens lager- och kylhuskommitté för att utreda försörjningssituationen. Kommittén föreslog att ett antal lagerhus för beredskapslagring av livsmedel skulle byggas.

På kort tid uppfördes nio statliga lagerhus i Sverige, varav fyra i Skåne. Lagerhusen byggdes i trä, då det gick snabbare än att gjuta i betong. För konstruktionen svarade kommitténs ordförande, professor Carl Forssell, medan arkitekten Gunnar Asplund ritade fasader, lanternin, fönster och dörrar med mera. 
  
Lagerhusen anlades i spannmålsproducerande slättbygd några mil från kusten så att de inte skulle kunna nås av fientligt fartygsartilleri. Ytterligare ett kriterium för lokaliseringen var goda järnvägsförbindelser. Efter första världskriget övertogs lagerhusen av Statens lagerhus- och fryshusstyrelse. Sveriges alliansfria politik krävde dock att det fortfarande fanns beredskapslagring. Numera är denna obetydlig, men delvis ersatt av interventionslagring för EU. Omfattningen är dock betydligt lägre än beredskapslagringens höga nivåer. Sedan lagerhuset i Tomelilla revs år 2000 finns i Skåne endast det i Eslöv kvar. Samtidigt med den statliga beredskapslagringen började Skånska Lantmännens Centralförening med lagring av spannmål. 
  
Kring 1930 startade även Lantmännens lokalföreningar och lokala lagerhusföreningar spannmålslagring. Anledningen till att det anlades så många lagerhus var den kris som orsakats av fallande priser och pressade avsättningsförhållanden i slutet av 1920-talet. Genom politiska beslut inrättades 1931 en statlig brödsädesreglering och en spannmålslagerhusfond med syfte att reglera utbudet av brödsäd och skapa bättre lagringsvillkor. Lagerhusfonden avvecklades 1987. Spannmål transporterades med tåg och snart var lagerhus ett karaktäristiskt inslag i många stationssamhällen. Lagerhusen uppfördes i anslutning till järnvägsspåren, så att spannmål via en "avtappningskran" kunde rinna direkt ner i järnvägsvagnar. Bönderna, som tidigare kört till kvarnen för att få malt, körde nu till närmsta stationssamhälle och lämnade spannmål vid lagerhuset. Betonggjutningstekniken hade utvecklats under 1920-talet och det vanliga var att lagerhus från och med denna tid byggdes i glidgjutningsteknik. 
  
Majoriteten lagerhus är byggda i betong och uppförda åren 1930 till 1960. Skånska Lantmännens Centralförening målade sina lagerhus i en ljusgrön färg, annars var de i allmänhet betonggrå. Efterhand har spannmålshanteringen rationaliserats och centraliserats med färre och större lagerhus. Många stora spannmålsodlare har dessutom egna silor på gården. Spannmålstransporterna sker numera på landsväg.

Rapport:

Silor, landskapets landmärkenPDF

 

Kontakt