Barnkolonier

Liksom andra semester- och fritidsverksamheter organiserades barnkolonier som ett sundhetsalternativ till industrialismens hälsovådliga miljöer. Barnkolonierna strävade efter en bättre folkhälsa. När majoriteten av befolkningen fortfarande levde på landsbygden hade barnen tillgång till naturen. Under industrialiseringen flyttade många människor in till städerna och ett behov av barnkolonier uppstod. Utanför städerna uppfördes således barnkolonier som under sommaren tog emot skolbarn, företrädesvis från mindre bemedlade familjer, för att de skulle kunna hämta krafter inför skolstarten. Barnen vägdes vid ankomst till och avfärd från kolonin och en ökning av vikten var tecken på en lyckad vistelse. Det fanns också specialkolonier för barn med särskilda behov. Städernas trånga bostadsförhållanden gav upphov till sanitära olägenheter och barnens vistelse på en sommarkoloni kunde förbättra deras allmäntillstånd.

Rutiner och invägning

Vistelse vid en barnkoloni innebar rutiner och en strukturerad organisation. Tiden var uppdelad i arbetstid och lektid. Under arbetstiden skulle flickorna lära sig hushållsarbeten och pojkarna utomhusarbeten. Enligt statliga direktiv från 1954 skulle dock arbetet tas bort. I slutet av 1800-talet startades Sveriges första skollovskoloniförening. I Malmö bildades 1892 en förening för anordnande av skollovskolonier och därmed lades grunden för dagens koloniverksamhet i Skåne. Från Malmö skickade, förutom Malmö förening för skollovskolonier, även Malmö sagostunder och Malmö förening mot tuberkulos, årligen ett stort antal barn till kolonier.Föreningarna hade koloniverksamhet i bland annat Ottarp, Kämpinge och Hästveda (se vidare under rubriken Barnens by i Hästveda).

Tillsyn

År 1936 publicerade Statens fattigvårds- och barnvårdsinspektion "Råd och anvisningar för anordnande av sommarkolonier" och på 1940-talet blev Socialstyrelsen tillsynsmyndighet för kolonierna och utgav råd för verksamheten. Barnkolonierna finansierades på olika sätt, bland annat av fackliga organisationer. Stiftelsen Solstickan bildades 1936 och hade som syfte att stödja verksamheter för barn, bland annat genom kolonier. Även pengar från försäljning av förstamajblomman gick till kolonier. Från 1948 blev kommunernas barnavårdsnämnder skyldiga att bidra med medel till ferieresor för barn.

I Löderup byggdes en sommarkoloni 1935, och arkitekt var Karl Eriksson. Förstamajblommekommittéerna stod bakom uppförandet. Kolonin bestod av en allrumsbyggnad och två sovrumsflyglar. Sedan 1970-talet drivs verksamheten i Lions regi. Årligen deltar över 2 000 barn i lägervistelse på Löderupskolonin. Läger har på senare år bland annat arrangerats för barn från Polen.
 
Lästips:
Münger, Ann-Charlotte: Stadens barn på landet. Stockholms sommarkolonier och den moderna välfärden (2000). Drameus, Lena och Viveca Ohlsson: Hundra somrar. Malmös skollovskolonier 1892-1992 (1991).

Kontakt