Kulturmiljöprogram: Vellinge kommun

Topografi och jordarter

Det område, som idag ingår i Vellinge sentida kommunbildning, torde i alla tider ha verkat attraherande för mänsklig bosättning och odling. Till sin största del faller kommunområdet inom Söderslätt, som allmänt måste betecknas som en central odlingsbygd, i sitt slag närmast unik i ett svenskt perspektiv. Förklaringen till denna särprägel har man att söka i områdets topografi, jordartsinnehåll och bonitetsförhållanden. Bortsett från strandvallar och flygsandsdyner är Falsterbohalvön närmast helt plan, och nivån överstiger inte 5 m ö h. Det flacka kustområdet kännetecknas av marskartade terrängformer från Hammarsnäs och norrut längs västkusten. Innanför kustlandet vidtar det öppna, svagt undulerade slättområdet, som långsamt höjer sig för att nå upp i nivåer kring 40 m ö h i anslutning till landsvägen Malmö-Ystad (väg 101).
 
Det egentliga Söderslätt består enligt hävd av området söder och väster om denna landsväg, som inte bara förbinder två städer med högmedeltida ursprung utan i själva verket även markerar en kulturell skiljelinje beträffande fornlämningsbestånd, äldre tiders odlings-, hägnads- och bebyggelseförhållanden, och så vidare. Söderslätt uppvisar ovanligt jämna ytformer med begränsade nivåskillnader. Här saknas större sammanhängande odlingsimpediment i form av partier med berg i dagen, dominerande rullstensåsar, större sankmarker, sjöar och så vidare. Den böljande topografin bör för äldre tiders markutnyttjande ha medfört, att stora odlingsytor blev naturligt väldränerade genom långa, sanka partier i vågdalarna. Mellan Ö Grevie och Arrie vidtar öster om landsvägen (101) en landskapstyp med en annan topografisk struktur. Detta område utgör en del av det sydvästskånska backlandskapet och präglas av kuperade terrängformer och en mångfald av småsjöar (så kallad dödisgropar).

Dominerande jordart på Söderslätt är den så kallad sydvästmoränen, en kalkrik moränlera med måttlig eller låg block- och stenhalt. Den topografiska gränsen mellan slätt och backlandskap markerar i själva verket även en gräns mellan olika moräntyper. Längs kusterna och på hela Falsterbohalvön är sand och grovmo de vanligaste jordarterna. Det finns ett påtagligt samband mellan ett områdes jordarter och dess bonitetsförhållanden och därmed också dess attraktionsförmåga för bosättning. Intressant är i det sammanhanget den gradering av den svenska åkerjordens avkastningsförmåga ur växtodlingssynpunkt, som gjordes för den fysiska riksplaneringen i början av 1970-talet. Det visar sig att mer än 80 % av den svenska åkerarealen i en tiogradig skala har hänförts till klasserna 1-5. Jordar med klass 10 förekommer endast i sydvästra Skåne, i ett bälte från Ven över Lundaslätten och Söderslätt. Vellinge kommunområde domineras starkt av jordar i klasserna 9 och 10, medan klass 8 präglar backlandskapspartierna i öster. En lägre bördighet tillkommer Falsterbohalvön och områdena i dess närhet, som till stor del utgörs av näringsfattig sand.

Ett områdes eller vissa jordarters avkastning kan naturligtvis växla övertid, beroende på bland annat klimatförändringar, växlande brukningsmetoder och varierande intensitet i markutnyttjandet. För Söderslätt gäller sålunda att jordarna allmänt sett erbjuder mycket gynnsamma förutsättningar för odling av spannmål och andra grödor. Under förhistorisk tid har man visserligen länge saknat tekniska möjligheter för en mera intensiv odling av spannmål och till stor del baserat ekonomin på boskapsskötsel, men söderslättsjorden tycks då liksom senare under historisk tid ha bildat underlag för en relativt tät och rik bygd. Därom vittnar områdets fornlämningar från skilda förhistoriska perioder.

Det förhistoriska kulturlandskapet

Att Vellinge kommunområde utgjort en del av en central odlingsbygd under lång tid har emellertid också medfört, att bilden av den förhistoriska bygden kan tecknas mindre skarp än vad fallet är för många andra delar av Skåne. Redan i mitten av 1800-talet torde nämligen stora delar av beståndet av fasta fornlämningar ha bortodlats. Den intensifierade, nära nog fullständiga uppodlingen under de senaste årtiondena har skett med moderna, djupgående plogar, som i ännu flera fall har haft en förödande inverkan på till exempel gravfält och boplatsspår, medan enbart de mera monumentala fornlämningarna av typen stenkammargravar visat större motståndskraft. Endast en bråkdel av de förhistoriska boplatserna är kända. Riksantikvarieämbetets fornminnesinventering redovisar ett tiotal boplatser från stenåldern inom kommunens gränser. Av dessa är idag ingenting synligt i landskapet. Några har undersökts och tagits bort i samband med senare tiders vägbyggen och tätortsexpansion i området. Rester av idag okända boplatser kan förväntas bli upptäckta vid framtida markingrepp.
 
De första bönderna verkade inom området från cirka 4000 f Kr, då man röjde åkermark med flintyxor och eld i en tät urskog med framför allt ek, lind, alm, lönn och ask. Man odlade vete och korn på svedjad mark, som snabbt sögs ut, varför boplatserna ofta flyttades. Ett primitivt jordbruk och en begränsad boskapsskötsel kombinerades med flyttningar till kusten för fiske och jakt på säl. Så småningom öppnades landskapet mera och en agrar ekonomi skapades, där boskapsskötseln blev den dominerande näringsgrenen. Den kompletterades av ett vandrande åkersystem för odling av vete, korn, havre eller hirs. Boplatserna fick flyttas med jämna mellanrum inom ett område i vars centrum boplatsens grav- och kultplats låg. Det är möjligt, att den yngre stenålderns stenkammargravar markerar sådana boplatscentra. Inom Vellinge kommuns gränser förtjänar i detta sammanhang området med den så kallad Eskilstorpsdösen jämte två dösar (i högar) i dess närhet speciell uppmärksamhet, liksom området kring gånggriften i Norra Håslöv. I dessa fall domineras miljön även av synliga fornlämningar från en yngre förhistorisk epok, nämligen högar från äldre bronsålder. Liksom underföregående period var klimatet under större delen av bronsåldern betydligt torrare och varmare än i våra dagar.

Ännu under bronsåldern var betesdriften det dominerande näringsfånget, medan åkerbruket bedrevs med årder på åkrar, som utnyttjades en kort tid och därefter länge vilade. Detta system med vandrande åkrar medförde täta flyttningar av boplatserna, kanske vart trettionde år. Efter en serie av flyttningar under något sekel kunde man återkomma till en tidigare övergiven plats. Även för bronsåldern präglas Vellinge kommunområde av det förhållandet, att fornlämningarna i huvudsak ligger under nuvarande markyta. Sålunda är endast ett fåtal boplatser kända. De har påträffats vid Kämpinge och Hötofta, men ingen av dessa är direkt synliga i dagens landskap. Där framträder nu endast mera monumentala anläggningar av bronsåldershögarnas typ. Dessa gravhögar från äldre bronsålder (cirka 1800- 1000 f Kr) markerar emellertid möjligheten av omfattande boplatslämningar under markytan. Högarna ger allmänt en prägel åt det sydvästskånska landskapet, där de ofta förekommer på krönen av höjdryggar, i ett bälte innanför kusten. Många av högarna har helt försvunnit genom utplöjning, medan andra delvis har förstörts genom snäv kringplöjning. Inom kommunområdet förekommer bronsåldershögarna dels i glesa grupper, såsom vid N Håslöv, Månstorp och Bolmers högar, dels i större stråk, såsom i området mellan Backa gård i söder och Hököpinge i norr. Dessa fornlämningar förmedlar en upplevelse av den långa odlingskontinuiteten i omgivningen, och de representerar bland annat av det skälet ett betydande miljövärde. Man räknar med, att en relativt kraftig klimatförsämring med sänkt medeltemperatur och ökad nederbörd gjorde sig märkbar mot bronsålderns slut och vid övergången till järnåldern (400 fKr-1050 e Kr). De långsiktiga effekterna på kulturlandskapets utveckling blev betydande. Tidigare torra jordar blev brukbara, medan många äldre åkerytor fick överges för att efterhand få nya, viktiga funktioner som ängsmark.
 
En bit in på det expansiva utvecklingsskedet under romersk järnålder (från vår tideräknings början fram till cirka 400 e Kr) har vi de första beläggen på sydskandinaviska bybildningar med upp mot ett par seklers varaktighet. Även från senare perioder under yngre järnåldern, inte minst under vikingatid, är bybildningar med liknande varaktighet kända. Det är emellertid osäkert, om järnåldersbyarna i nämnvärd utsträckning kan ha levat kvar på samma plats i obruten kontinuitet fram i historisk tid. Många av de från medeltiden och fram till våra dagar kända byarna bär däremot namn, som är kvarlevor från yngre järnålder. Inom Vellinge kommunområde har vi flera exempel på bynamn, som enligt ortnamnsforskningen bör ha bildats under en period från folkvandringstid till vikingatid. Det gäller bebyggelsenamn med efterleden –löv (Håslöv), -inge (Vellinge, Kämpinge), -stad (Ingelstad) och -hög, ofta utvecklat till -ie (Gässie, Arrie). Något yngre anses de så kallad -torpnamnen vara. Dessa kan ha bildats från vikingatiden in i tidig medeltid, men namnbildningsskicket var i bruk även långt fram i nyare tid. Slättens bynamn med efterleden -torp, ofta utvecklat till - arp, (Eskilstorp, Herrestorp, Åkarp, Bröddarp) tillhör vanligen de äldre skikten av -torpnamn.

Ett speciellt intresse tilldrar sig namnet Hököpinge. Förleden utgöres här av en lätt maskerad form av ordet "hög”, något som ännu är lätt att förstå utifrån omgivningens fornlämningsbild. Efterleden -köpinge antyder, att här kan ha funnits en vikingatida eller tidigmedeltida handelsplats av en typ, som är känd genom arkeologiska undersökningar vid Löddeköpinge. Även om bebyggelsenamnen i sig inte omedelbart avslöjar, hur länge en enskild bebyggelse har existerat på samma plats, vittnar namnkontinuiteten vältaligt om att området utnyttjats kontinuerligt för bosättning och odling sedan yngre järnålder. För denna period i sin helhet gäller annars, att vi endast har kännedom om delar av det fornminnesbestånd, som en gång har funnits.

Fornminnesinventeringen har sålunda endast registrerat 6 boplatser inom kommunens gränser från förromersk järnålder till vikingatid. Därtill kommer ett par större gravfält, bland annat ett längst ut på L Hammars näs, där även 140 skelettgravar från romersk järnålder utgrävts. I den mån järnålderns fornlämningar har bevarats, befinner de sig idag under markytan. I dagens landskapsbild återfinns sålunda inga påtagliga anläggningar, som är lätta att känna igen och hänföra till denna period i kulturlandskapsutvecklingen. Möjligheten kvarstår, att några av de från historisk tid kända byarna har en platskontinuitet, som når ner i järnåldern. Mycket tyder emellertid för närvarande på, att den stora bybildningsperioden i området har inträffat under århundradena kring 1000-talet, vid övergången till historisk tid.

Den medeltida bybygdens framväxt

Kring mitten av 1000-talet upphörde vikingatidens handels- och krigsfärder. Den danska kungamakten hade då etablerat sig som riksöverhuvud och organiserade ett system för förvaltning och uppbörd. Till det sammanhanget hör även uppkomsten av de äldsta stadsbildningarna i Skåne, till exempel Lund. Från vikingatid och framåt till tidig medeltid har av allt att döma en kraftig befolkningstillväxt ägt rum. En genomgripande kulturell förändring på lång sikt skedde genom övergången till kristendomen. Medan vikingatiden på detta sätt övergick i medeltid, hade viktiga agrartekniska nyheter även lett till omfattande förändringar av kulturlandskapet i stora delar av Sydskandinavien.

Utvecklingen är inte i alla sina detaljer känd, men den kan ha haft följande förlopp. Genom att man övergav årdret och övergick till att bearbeta åkerjorden med den tyngre men effektivare hjulplogen, skapades förutsättningar för en mera omfattande spannmålsodling än tidigare. Efterhand infördes i slättområdena ett odlingssystem av tresädestyp. Detta innebar, att man indelade åkerjorden i tre vångar med en treårig rotationsperiod, där två vångar årligen såddes och den tredje låg i träda. För att bland annat reducera den stora hägnadsbördan och bekosta anskaffningen av hjulplog och dragare skapades fastare former för samlad bebyggelse och gemensam odling. Det är mot en sådan bakgrund man kan se den omfattande bybildningsprocessen kring 1000-talet. Därigenom utvidgades den odlade arealen betydligt, samtidigt som en rad nya bebyggelser etablerades med ett odlingssystem, som först nu skapade verkliga förutsättningar for en permanent och stationär bybebyggelse. Resultatet av detta blev den bild av Söderslätt, som är väl känd från medeltiden fram till enskiftesperioden vid 1800-talets början: Stora byar med i genomsnitt 14-15 gårdar (o 1600) i bykärnorna, som låg omgivna av vidsträckta odlingsmarker, organiserade enligt trevångssystemet och med en omfattande ägoblandning och tegindelning av åkern.

Dessa former för bebyggelse och odling anknyter till danska, engelska och kontinentala motsvarigheter, men de framstår närmast som unika i jämförelse med äldre kända agrarlandskapsformer inom nuvarande Sveriges gränser. De från medeltiden kända byarna inom Vellinge kommunområde ger sig ännu i dagens kulturlandskapsbild tillkänna på många sätt. Bykärnornas bebyggelsemönster har visserligen kraftigt förändrats genom att gårdar i samband med enskiftet flyttade ut, men en och annan gård låg kvar i byn och bebyggelsen förtätades åter bland annat genom tillkomsten av ett stort antal gatehus under loppet av 1800-talet. De bylägen, som man därigenom kan identifiera inom kommungränserna, representerar av allt att döma en tusenårig kontinuitet i mänsklig bosättning. Många lämningar från verksamheten på dessa platser från medeltid och framåt ligger idag dolda under markytan. Ovan jord har vi själva bylägena bevarade. I vissa byar kvarstår också medeltida kyrkobyggnader.

Kyrkor, socknar och härader

Till följd av den kristna missionsverksamheten började träkyrkor uppföras i Skåne under 1000-talet. Kyrkan blev efterhand väl etablerad, inte minst efter upprättandet av Nordens ärkesäte i Lund (1103) och införandet av böndernas tiondeplikt gentemot kyrkan. Mot den bakgrunden började man i stor skala anlägga romanska stenkyrkor i landskapet. Det skedde företrädesvis under senare hälften av 1100-talet med den nyuppförda Lunds domkyrka som en väsentlig arkitektonisk impuls. Man kan räkna med att den i senare tid kända sockenorganisationen vid den tiden hade tagit relativt fasta former. De medeltida sockenbildningar, som nu återfinns inom Vellinge sentida kommungränser, har tidigare under sekler i hade världsligt och kyrkligt avseende hänförts till skilda administrations- och jurisdiktionsområden, härader. Till Oxie härad har följande socknar i kommunens norra del hört: Gässie, Eskilstorp, Hököpinge, Södra Åkarp, Arrie, Västra Ingelstad, Mellan-Grevie och Östra Grevie. Till Skytts härad har man räknat Vellinge, Håslov, Räng och Stora Hammars socknar, vartill kommer den år 1632 nedlagda Kämpinge socken och Skanör med Falsterbo. I Lilla Hammar har det funnits ett kapell, som omtalas som öde på 1580-talet och som i våra dagar inte uppvisar synbara lämningar. Det är ovisst, om denna kyrkobyggnad någonsin har fungerat som sockencentrum.

Av dagens kyrkobyggnader i området har endast ett fåtal väl bevarat sin medeltida prägel. Det gäller kyrkorna i Skanör och Falsterbo samt Stora Hammars gamla kyrka. Andra har kvar medeltida partier men har i övrigt kraftigt omgestaltats, till exempel kyrkorna i Eskilstorp, Västra Ingelstad, Vellinge och Rang. I många fall representeras gamla sockencentra av kyrkobyggnader från 1800-talets slut i byar, där medeltidskyrkorna raserats. Så är fallet i Gässie, Hököpinge, Mellan-Grevie, Östra Grevie och Håslöv. Uppförandet av sockenkyrkorna baserades framför allt på delar av överskottsproduktionen från gårdarna i området. De tätt liggande kyrkorna på Söderslätt förstärker intrycket av en central odlingsbygd. Till den bilden hör även de speciella möjligheter man hade i området att tidigt anknyta en överskottsproduktion till ett marknadssystem.

Handelscentra och stadsbildningar

Vi har tidigare berört den möjligheten, att Hököpinge kan ha fungerat som ett vikingatida-tidigmedeltida handelscentrum. I det sammanhanget kan möjligen traditionerna kring en annan äldre handelsort förtjäna att nämnas, nämligen Halör, som preliminärt och på osäkra grunder har lokaliserats till området vid L Hammars näs. Med större säkerhet vet vi, att Skanör och något senare även Falsterbo under 1200-talet växer fram som marknadscentra av betydelse, även långt utanför det lokala planet. I anslutning till dessa speciella medeltida stadsbildningar utbildades i hägnet av kungliga borganläggningar ett centrum för Nordens handelsutbyte med Europa. Utgångspunkten var den rikliga tillgången på den begärliga råvaran sill, men den så kallad Skåne-marknaden utvecklades under senmedeltiden till en mera allmän varumarknad, där även jordbruksprodukter spelade en stor roll. Med Söderslätt som omlandsområde uppstod vid 1200-talets mitt ytterligare två kuststäder, Malmö och Trelleborg.

Jordägare i äldre tid

Vid 1500-talets slut ägdes endast 5 av gårdarna i Skytts och Oxie härader av självägande bönder. Resten var arrendegårdar under till exempel kronan och adeln. Under medeltiden hade de stora kyrkliga institutionerna, ärkesätet, domkapitlet och klostren dominerat ägarförhållandena i många av områdets byar. Även om adliga huvudgårdar sannolikt funnits i en del av slättbyarna under medeltiden, levde endast Månstorp i kommunens backlandsbetonade östra delar kvar som adelsgods. Månstorp är känt från skriftliga källor från 1400-talet. Under 1500-talet genomgick godset en tidstypisk expansionsfas, som bland annat manifesterades i anläggandet av en slottsbyggnad i renässansstil. Slottet förstördes till stora delar under skånska kriget på 1670-talet, men ännu kvarstår kraftiga ruiner (Månstorps gavlar). Under 1500- och 1600-talen uppvisar kulturlandskapets grundstrukturer i allt väsentligt en påfallande stabilitet i området. Det omdömet gäller även efter storskiftesreformen under senare delen av 1700-talet, som endast riktade sig mot den extrema ägosplittringen i byarna. Den stora omvandlingen av det gamla sydvästskånska kulturlandskapet ägde rum under loppet av 1800-talet, i spåren av enskifte, folkökning och agrartekniska nyheter.

Från enskiftesperioden till våra dagar

Enskiftet genomfördes i stor skala och med enastående konsekvens under 1800-talets första decennier. Denna reform medförde betydande förändringar i bebyggelsemönster, markutnyttjande och kommunikationsförhållanden inom Vellinge kommunområde. Flera viktiga förändringar skedde sålunda i bebyggelsen i samband med enskiftet och tiden fram till 1900-talets början. Ett stort antal gårdar flyttade ut ur de gamla byarna och återuppbyggdes som ensamgårdar i anslutning till sina samlade ägor. Efterhand som den stora folkökningen under 1800-talet gjorde sig gällande, förtätades de gamla bykärnorna åter genom gatehusbebyggelse för hantverkare och arbetare. På andra håll kunde nya, glesa agglomerationer av småbrukar- och arbetarbostäder uppstå. En annan effekt av folkökningen var en omfattande hemmansklyvning, som ledde till att den vid enskiftestiden mycket glesa bebyggelsen i någon mån förtätades. Vid 1900-talets början kulminerade antalet jordbrukslägenheter i området.

Ett karakteristiskt inslag i bebyggelsebilden från jordbrukets expansionsperiod under 1800-talet blev slättens många väderkvarnar. Beträffande markutnyttjandet medförde tiden efter enskiftets genomförande en genomgripande effektivisering, bland annat på grund av bättre redskap och nya växtföljder. Genom utdikningen av tidigare ängsstråk och våtmarker utökades åkerarealen betydligt. Samtidigt som den närmast ensidiga huvudinriktningen på spannmålsodling kvarstod på slätten, kunde man dock genom odling av foderväxter betydligt öka antalet nötkreatur. Odlingslandskapet genomgick nu en nästan fullständig omvandling mot fullåkersbygd, där emellertid strandängarna vid västkusten ännu bibehöll sina äldre, särpräglade funktioner. Till det gamla bylandskapets glesa landsvägsnät skapades efter enskiftets genomförande en rikedom av småvägar, som skulle ge förbindelser åt de utflyttade gårdarna och som ofta löpte i de nyskapade ägogränsernas tvära krökar.

Anläggandet av järnvägar - Malmö-Vellinge-Trelleborg på 1880-talet och Malmö-Arrie-Trelleborg på 1890-talet var en kommunikationsteknisk nyhet med vittgående konsekvenser, bland annat för bebyggelsebilden. Nu uppstod nämligen stationssamhällen med speciell karaktär. Det blev naturligt, att det i anslutning till järnvägsstationerna på slätten uppstod centralortsbildningar, dit man lokaliserade livsmedelsindustrier och serviceverksamheter med anknytning till jordbruket, till exempel mejerier, slakterier, brännerier och sockerfabriker. Bostäder för hantverkare och arbetare uppfördes, och affärer öppnades efterhand som dessa nya samhällen växte. Bebyggelsen fick sin prägel av det industriellt framställda teglet från nygrundade tegelbruk. Inom Vellinge kommunområde är spåren från sekelskiftets stationssamhällen ännu på flera håll påtagliga. Vi kan exempelvis härleda betydelsen för våra dagars kommuncentrum, Vellinge, till uppkomsten av samhällsbildningen kring järnvägsstationen strax öster om den gamla bondbyn, även om denna i äldre tid var områdets största by med sina 35 gårdar (o 1600). Längre norrut längs samma järnvägslinje förlades sockerbruket i Hököpinge med sin bebyggelseansamling på behörigt avstånd från den gamla bykärnan. En mindre centralort uppstod i anslutning till den östra järnvägen genom området vid Östra Grevie, där ännu en viss sekelskiftesprägel bevarats. Anläggandet av järnvägen Vellinge-Skanör-Falsterbo vid 1900-talets början markerar inledningen till Falsterbohalvöns uppsving som badort, där områden med villor i stora trädgårdar, pensionat och hotell snart började uppföras. Det begynnande 1900-talets kulturlandskap har trots vissa ansatser till mekanisering inom jordbruket i sina väsentliga drag fortlevat fram till och med tiden strax efter andra världskriget. De tre senaste decenniernas utveckling har däremot snabbt medfört mycket kraftiga förändringar av kulturlandskapet i området. Det kan i detta sammanhang räcka med att peka på jordbrukets tekniska modernisering, sammanslagningen av mindre brukningsdelar till större, rationellt brukade enheter, de utbredda urbaniseringstendenserna med markslukande småhusbebyggelser och väganläggningar.

Om kulturmiljöprogrammet

Kulturmiljöprogrammet är från 2006 och är ett regionalt kunskapsunderlag för tjänstepersoner på kommuner, Trafikverket, konsulter och andra utövare i det skånska landskapet. Texterna upprättades kring 2003 så detaljfel kan numera förekomma, kontakta oss gärna i så fall.

Om kulturmiljöprogrammet

Kontakt

Dela sidan:

Landshövding

Anneli Hulthén

Besöksadress

Östra Boulevarden 62 A, Kristianstad eller Södergatan 5, Malmö

Postadress

205 15 Malmö

Organisationsnummer

202100-2346

Följ oss