Kulturmiljöprogram: Svalövs kommun

Topografi och jordarter

De naturgeografiska förhållandena inom Svalövs kommunområde innehåller komplicerade variationer beträffande topografi, jordarter och bördighet. Man skulle kunna hävda, att den geologiska gränsen mellan Skandinavien och Mellaneuropa skär genom det nuvarande Svalövs kommunområde. Längst i norr, från Röstånga och mot nordväst, höjer sig Söderåsen till omkring 200 m ö h. Åsens skogklädda urbergsterräng får sin speciella karaktär av ett flertal djupa sprickdalar. Terrängformer och jordarter ansluter i detta område närmast till sydsvenska höglandet. Från Söderåsens markerade höjdrygg sänker sig landet mot sydväst och når via en mellanbygd med allt färre skogspartier till det skoglösa, böljande slättlandet i Svalövsbygden.

Jordmånen präglas här till en början främst av lerig skifferurbergsmorän, den så kallad nordostmoränen, vilket också gäller de mellanbygdsbetonade landskapspartierna av Torrlösa och de södra delarna av Konga och Asks socknar. Längre åt sydväst domineras jordartsinnehållet av den moränlera, sydvästmoränen, som brukar värderas som landets bästa åkerjord. Den återfinns inom kommunområdet i södra delen av Svalövs socken, liksom i Felestad, Tirup, Sireköpinge, Billeberga, Källs Nöbbelöv, Norra Skrävlinge och Norrvidinge socknar. Kommunområdets varierade struktur som odlingsbygd avspeglas i den moderna graderingen av landets odlingsjordar i 10 klasser. Här värderas Söderåsens jordar i klasserna 4 och 5, mellanbygdens företrädesvis i klasserna 6 och 7 och slättbygdens jordar i klasserna 8 och 9. De naturgeografiska variationerna avspeglas också i skilda mönster för bosättning och markutnyttjande inom området genom tiderna.

Det förhistoriska kulturlandskapet

Som en följd av kommunområdets stora naturgeografiska variation föreligger ingen jämn kontinuitet i det kända fornlämningsmaterialet. Olika förhistoriska kulturer har med långa inbördes mellanrum tagit skilda delar av landskapet i anspråk, varvid olika näringsfång betingat valet av uppehållsplatser. Från äldre stenålder (cirka 10000 - 4200 f Kr) föreligger en av landets mera betydande boplatser, nämligen Bare mosse i Halmstads socken. Under den tid, som mossen varit bebodd (cirka 7900-6200 f Kr), har den utgjort en igenväxande sjö, i vilken små grupper av människor i flera omgångar bosatt sig vid vassbältet några meter från strandkanten. Dessa mossboplatser har tolkats som uppehållsplatser under sommaren för någon eller några familjer i taget.

Boplatsläget kan förefalla vår tids människor egendomligt men får ses mot bakgrund av nyare ekologisk forskning om vilken mängd näring, som är åtkomlig i olika slags vegetation: vassvegetationen vid Bare mosse har givit möjlighet till maximalt näringsuttag jämfört med omgivande örtvegetation eller skogsmark. Inom Bare Mosseområdet finns även fastlandsboplatser vid den forntida sjöns västra strand. Eftersom de är större och fyndrikare än mosseboplatserna har de tolkats som vinterboplatser för en större grupp människor, som under sommaren familjevis flyttat till det näringsrika vassbältet. I båda fallen har högviltjakt, fiske och insamling av ätliga växtdelar utgjort näringsfång. Från den följande perioden av den äldre stenåldern, cirka 6500 år f Kr, är de kända boplatserna starkare företrädda utmed Öresundskusten, bland annat vid Häljarp i Landskrona kommun. Förhållandet mellan den så kallad erteböllekulturen och mossboplatserna i inlandet är föremål för arkeologisk forskning. Varken mossboplatserna eller kustkulturen har avsatt några mera iögonfallande lämningar: de omfattande kulturlagren har överlagrats under senare tider och kan inte tolkas utan specialkunskaper.

Den sista stenåldersperioden - neolitisk tid eller yngre stenåldern, cirka 4200-1800 f Kr, har däremot lämnat monumentala spår i landskapet i form av megalitgravar, så kallad dösar och gånggrifter. Några kända fornlämningar av detta slag kan inte påvisas inom Svalövs kommun men är väl företrädda utanför kommunens södra och västra gränser. Man kan därför förutsätta att kommunområdets nuvarande slättbygd till stor del omfattats av den yngre stenålderns kulturhistoriska förändring: under loppet av denna tid avlöses den äldre stenålderns jägar/fiskarkultur av jordbruk och boskapsskötsel. Genom svedjebruk har därvid det tidigare skogsklädda landskapet successivt öppnats och gradvis omvandlats till ett beteslandskap med små odlingsytor, vilka ständigt växlat med långa trädesperioder. Boplatserna har därför flyttats med ganska jämn intervall inom en etablerad bygd, där storstensgravarna kan ha utgjort en central punkt. Även om den skånska risbygden sällan uppvisar bevarade megalitgravar påvisar boplatsfynd nedslag av den äldsta bondekulturen även i de delar av landskapet som i modern tid bedöms som mera marginella från odlingssynpunkt.

Bronsåldern (cirka 1800 - 400 f Kr) är den förhistoriska period från vilken de flesta synliga, bevarade fornlämningarna föreligger. De utgörs av runda gravhögar från periodens första hälft. Centralgravarna i dessa högar är byggda som kistor av stenar och hällar eller av trä. Gravgåvor i form av vapen eller smycken av brons är vanliga. Högarna återfinns på den mjukt kuperade sydvästmoränen, framför allt i Norrvidinge, Billeberga och Sireköpinge socknar. Även om dessa monumentala fornlämningar fortfarande sätter stark prägel på kulturlandskapet har endast en liten del av det ursprungliga beståndet bevarats till vår tid. De flesta högarna har legat i de intensivt uppodlade markerna och har sedan lång tid utsatts för överplöjning. De kan fortfarande vara synliga som svaga förhöjningar i åkerjorden men kommer successivt att utplånas helt.

Den sista förhistoriska perioden, järnåldern, cirka 400 f Kr - 1050 e Kr, har avsatt mycket få synliga och säkert daterade lämningar i kommunområdet. Den starka bronsåldersbosättningen i de sydvästra delarna bör dock ha levat kvar, även om lämningarna efter gravar och boplatser ligger i odlad mark och saknar synliga markeringar. Under äldre järnålder (400 f Kr - 400 e Kr) räknar man med en klimatförsämring. Även om fynden är jämförelsevis få från hela järnåldern måste en relativt omfattande bosättning förutsättas mot bakgrund av de många tidigmedeltida kyrkorna. En bekräftelse härpå utgör ett omfattande vikingatida gravfält i Norrvidinge socken, som undersöktes under 1960-talet. Gravarna saknade markeringar ovan jord och upptäcktes i samband med grustäkt. Gravgåvorna i form av järnföremål, bronssmycken, lerkärl och pärlor av glas eller bärnsten förekom rikligt. Även ortnamnen antyder fastare bosättning under loppet av den yngre järnåldern.

Den medeltida bygdens framväxt

Den bild av bebyggelsemönstret, som framträder i det äldsta heltäckande källmaterialet (från 1600-talets mitt), visar på stora skillnader inom det område, som idag utgör Svalövs kommun: på de slättbygdsbetonade södra och västra delarna dominerar de väl samlade flergårdsbyarna, medan mellanbygden och åsbygden främst präglas av en spridd bebyggelse, ensamgårdar eller dubbelgårdar. Ett speciellt bebyggelsemönster utmärkte vid samma tid de storgodsdominerade delarna av kommunområdet. Man kan mot den bakgrunden ställa frågan, hur gamla de olika historiskt kända byarna kan vara och under vilka omständigheter bebyggelseutvecklingen har framskridit. Man räknar allmänt med, att det under vikingatiden har skett en betydande folkökning. Mot den bakgrunden har flera nya bebyggelser tillkommit, och man har sannolikt skapat delvis nya former för bebyggelse och odling. Bland annat tycks nyheter i odlingssystemen och tekniska förbättringar (framför allt hjulplog med vändskiva) ha bildat viktiga förutsättningar för den omfattande bybildning, som av allt att döma har skett inom Skånes slättbygder under århundradena kring 1000-talet. På lång sikt har denna process inneburit en genomgripande förändring av kulturlandskapet.
 
Det är möjligt, att de flesta av de byar som vi känner från historisk tid inom Svalövsområdet har lokaliserats till sina senare kända bebyggelselägen vid övergången mellan vikingatid och tidig medeltid. Många av områdets byar bär dock namn, som kan ha använts sedan förhistorisk tid. Vissa typer av bebyggelsenamn anses nämligen kunna gå tillbaka till tiden från folkvandringstid till vikingatid. Det gäller framför allt bynamn med efterlederna -löv (till exempel Svalöv, ett namn som bars av två medeltida byar, Norra respektive Södra Svalöv, och Håstenslöv; däremot inte Källs Nöbbelöv, där namnet istället går tillbaka på substantivet "nyböle" med betydelsen 'nybygge', belagt 1352 som Keldersnyøle), vidare efterleden -inge (till exempel Södra Möinge, Norra Skrävlinge, Norrvidinge), -stad (till exempel Felestad, Tarstad), -lösa (Torrlösa) och -by (Norraby, Östraby). En något yngre namntyp, som började användas under vikingatid och som brukats vid namnbildning långt in i nyare tid, är de talrika namnen med efterleden -torp (till exempel Hällstorp, ofta utvecklat till -arp, till exempel Tågarp eller -rup, till exempel Tirup).

Många av mellanbygdens och åsbygdens ensamgårdar eller dubbelgårdar har torpnamn (till exempel Allarp, Pärup, Boarp, Nackarp, Ingelstorp). Flera andra har namn med efterlederna -röd (till exempel Hjortaröd, Oröd, Traneröd, Långaröd) eller -hult (till exempel Grönhult). De båda senare namntyperna antyder röjning i skogsbygden och sådana bebyggelser anses huvudsakligen vara resultatet av en högmedeltida kolonisationsvåg i tidigare relativt outnyttjade marginalområden. I några fall kan man misstänka, att den äldre spridda bebyggelsen kan ha upptagits under 1500- och 1600-tal. På det sättet kan man urskilja olika kronologiska skikt i framväxten av den äldsta, historiskt kända bebyggelsen. Resultatet av utvecklingen blev det mönster, som - bortsett från vissa förändringar i samband med storgodsbildningarna -i sina huvuddrag skulle prägla kommunområdet ända fram till enskiftesperioden vid 1800-talets början: stora, samlade flergårdsbyar med i genomsnitt cirka 11 gårdar per by (beräknat på det 30-tal byar, som vid 1600-talets mitt låg inom Onsjö och Rönnebergs härader). Antalet gårdar kunde variera från 3 (till exempel Tostarp, Trä) till 19 gårdar i vissa byar (till exempel Billeberga, Tarstad och Källs Nöbbelöv).

Bykärnorna omgavs av stora, bebyggelsetomma odlingsmarker, som bestod av åker och -i de sanka terrängpartierna - ängsmark och mossar. Jorden var vanligen indelad i tre vångar (tresäde) med en långtgående ägoblandning och uppdelning i smala tegar. På åssluttningarna och i mellanbygden fanns redan före 1800-talets skiften den spridda bebyggelsen med ensäde eller tvåsäde som de vanliga odlingssystemen. Avvikande från detta huvudmönster var vissa spridda bebyggelser i slättbygdsområdena, till exempel dubbelgården Teckomatorp och ett flertal ursprungliga ensamgårdar i Sireköpinge socken (till exempel Brödåkra), eller några enstaka flergårdsbyar på åsen, till exempel Kågeröd och Stenestad, liksom storgodsen (se nedan). Resterna av den medeltida bygden ger sig ännu tillkänna på flera håll inom kommunområdet.

Sålunda torde många av de äldsta ensamgårdarna ligga kvar i ursprungligt läge, och flera byar har bevarat en viss prägel av förtätad bebyggelse trots enskiftets verkningar och andra förändringar. Det kan till exempel gälla Tirup, Källs Nöbbelöv och Stenestad med flera, medan bykaraktären helt gått förlorad i äldre byar som Karatofta (Svalövs socken), Gryttinge (Torrlösa socken) med flera. Den senare tätortsutvecklingen har raderat ut spåren av äldre bondbyar som Billeberga, Svalöv och Röstånga. Oavsett vad som idag är synligt ovan jord representerar de gamla bylägena i de flesta fall en lång kontinuitet i mänsklig bosättning, ibland upp till 1000 år. I vissa byar ger sig den tidiga medeltiden mera oförmedlat till känna i kyrkobyggnader, som kvarstår från den tiden.

Kyrkor, socknar och härader

Efterhand som sockenorganisationen under loppet av 1100-talet tagit relativt fasta former, anlades en mängd välbyggda sockenkyrkor i området, vanligtvis romanska stenkyrkor, i några fall tegelkyrkor. Trots om- och tillbyggnader under senare tid, främst under 1700-och 1800-talen, har mycket av den medeltida prägeln bevarats hos kyrkobyggnaderna i Felestad, Konga, Röstånga, Sireköpinge och Stenestad. Kraftiga omdaningar har skett i Halmstads, Kågeröds, Norra Skrävlinge, Norrvidinge och Tirups kyrkor, även om rester av de medeltida murverken till vissa delar återstår här. I flera socknar inom Svalövsområdet har medeltida kyrkor raserats och ersatts med nya kyrkobyggnader på den gamlas plats eller i dess närhet. Så skedde under folkökningsperioden från 1800-talets mitt och några decennier framöver i Torrlösa (1848), Billeberga (1861) och Källs Nöbbelöv (1880-tal), där ännu ruiner av de gamla kyrkorna markeras, samt i Ask (1877) och Svalöv (1877).

De femton medeltidssocknar, som numera bildar Svalövs kommun, har tidigare varit fördelade på fyra skilda härader, Rönnebergs, Onsjö, Luggude och S Åsbo. Dessa härader har från tidig medeltid fungerat som kungliga förvaltnings- och uppbördsdistrikt. Långt fram i tiden skulle häradsindelningen tillämpas i samband med bland annat kyrkans och rättskipningens organisation. Till Rönnebergs härad har följande socknar hört: Billeberga, Felestad (under dansk tid till Onsjö härad), Sireköpinge, Svalöv och Tirup. Till Onsjö härad hörde Ask, Konga, Källs Nöbbelöv (under dansk tid till Rönnebergs härad), Norra Skrävlinge, Norrvidinge (tidigare delvis i Harjagers härad) Röstånga och Torrlösa. Till Luggude härad hörde Halmstad och Kågeröd och till S Åsbo härad hörde Stenestad. Som ovan antyddes har häradsgränserna i äldre tid ibland delat socknar, vilket var fallet i till exempel Konga, Norrvidinge, Röstånga och Kågeröd.

Jordägare i äldre tid

Egendomsfördelningen inom Svalövsområdet har under historisk tid genomgått flera betydande förändringar. I vissa fall har dessa haft stora återverkningar på kulturlandskapets utseende ända fram i våra dagar. Den första helhetsbilden av jordegendomarnas fördelning på skilda ägarkategorier får vi först vid 1600-talets mitt. Det visar sig då, att i det dåvarande Landskrona län (bestående av Rönnebergs, Harjagers, Onsjö och Färs härader) endast cirka 4 % av hela antalet gårdar brukades av självägande bönder. Resten var arrendegårdar under kronan, kyrkan eller framför allt, adeln, vars arrendegårdar då uppgick till drygt 60 % av det totala antalet gårdar. Vissa av de förskjutningar, som skett sedan medeltiden, är kända genom äldre källuppgifter. Sålunda ägde den danska kungamakten vid 1200-talets början Sireköpinge, som under senmedeltiden bildade ett eget län med kungsgård och by organiserade i en från häradsindelningen avskild rättskrets, ett så kallat birk. Ar 1547 övergick Sireköpinge by och birk i privat, adlig ägo.

Ungefär samtidigt började kronan efter reformationsverket på 1530-talet överta många av områdets gårdar, som tidigare tillhört ett par av medeltidens jordägande kyrkliga institutioner. En av dessa var ärkesätet i Lund, som under senmedeltiden bland annat innehade det så kallade Gissleberga län, bestående av en huvudgård (så kallad "skudgård"), 4 gårdar i Gisselberga by och 6 gårdar i Hästenslöv. Ett motsvarande ärkebiskopligt län fanns i Tågarp (i Sireköpinge socken, även kallat Biskops Tågarp), likaså i Södra Möinge (i Billeberga socken). Cistercienserklostret Herrevadskloster, grundat vid 1100-talets mitt, ägde också på sin tid ett flertal gårdar inom kommunområdet. Bland annat innehade klostret större delen av Svalövs socken, något som ännu bynamnet Munkagården omvittnar. Större delen av Konga by hade före reformationstiden tillhört Allhelgonaklostret i Lund. Merparten av dessa tidigare kyrkliga gårdar, som efter medeltidens slut först indrogs till kronan, kom efterhand att övergå (genom byte, köp och så vidare) i privatägda adliga godskomplex. Föregångare till några av de adelshuvudgårdar, som ännu fortlever i sin sentida gestalt inom området, är omnämnda redan i källor från medeltiden.

Kända från 1300- eller 1400-talen såsom sätesgårdar för väpnare av adliga släkter är framför allt huvudgårdarna i Knutstorp, Kattasnape (föregångaren till Eriksholm-Trolleholm), Möllarp och Halmstad. Under 1500-talets senare hälft genomgick de båda förstnämnda huvudgårdarna den tidstypiska utveckling mot storgodsdrift, som då ägde rum på många adelsgods och som stimulerades av goda konjunkturer för jordbruket i kombination med gynnsamma adelsprivilegier. I det sammanhanget uppfördes nya slottsbyggnader på Eriksholm (1538, från 1770-talet benämnt Trolleholm). På 1560-talet anlades Axelvolds huvudgård, vartill efterhand flera arrendegårdar förvärvades i omgivningarna, bland annat från kronans nyförvärvade f d klostergårdar (se ovan). Med Axelvold var under lång tid Möllarp förenad såsom ladugård (det vill säga större avelsgård). Det är möjligt, att även Duveke har medeltida anor som huvudgård, men säkert känd är denna inte förrän under 1500-och 1600-talen. Som ovan antyddes blev Sireköpinge privatägt adelsgods från mitten av 1500-talet. Vid 1600-talets mitt fanns det inom Svalövs kommunområde följande adelshuvudgårdar, vars ägare dessutom innehade mellan 50 och 100 % av övriga gårdar inom huvudgårdssocknen Dragesholm (Stenestads socken), Duveke, Eriksholm, Knutstorp och Sireköpinge. Härtill kom Möllarp och Bolstofta (Halmstads socken). Vid den tiden hörde praktiskt taget hela Konga socken under Knutstorps gods.

Framväxten av de adelsägda stordomänerna ledde i många fall till betydande förändringar i det äldre kulturlandskapet. Med skapandet av stordrifter och slottsmiljöer följde till exempel inte sällan nedläggning av äldre gårdar eller hela byar. Som exempel kan nämnas de två gårdar i Kattasnape, som nedlades vid Eriksholms anläggning 1538, liksom Blekeskära by (13 gårdar), som någon gång vid 1600-talets början hade avhysts och vars odlingsmarker hade lagts till Knutstorps säteribruk. Rester av äldre agrara bebyggelser kan sålunda, liksom rester av äldre befästningsanläggningar med mera, ligga dolda under mark i Svalövsområdets slottsmiljöer. Bland annat på grund av fideikommissbildningen under 1700-talet har storgodsstrukturen med slottsmiljöerna levat kvar in i modern tid. I de områden, som länge dominerades av kronans arrendegårdar, uppkom genom de så kallad skatteköpen under 1700-talet ett betydande, självägande bondeskikt.

Enskifte och folkökning

Frånsett ovan berörda förändringar i samband med skapandet av slottslandskapen har kulturlandskapets grundstruktur länge bibehållits inom de delar av kommunområdet, som dominerades av de sedan tidig medeltid etablerade byarna. Till följd av enskifte (stadga 1803, följd av förordning om laga skifte 1827), folkökning och olika agrartekniska nyheter skulle emellertid 1800-talet här medföra en genomgripande förändring i landskapsbilden. Inom loppet av 1800-talets förra hälft genomfördes skiftet i praktiskt taget alla av områdets byar. Därvid flyttade en mängd gårdar ut ur de gamla byarna till sina nyskapade, sammanhängande odlingsmarker. Som tidigare har påpekats förlorade många byar därigenom helt sin karaktär av väl samlad bymiljö. Nu fick sålunda även den gamla bybygden en spridd gårdsbebyggelse, något som ännu i hög grad präglar dagens landskapsbild, liksom det vägsystem med vinklat förlopp, som anlades längs de nya ägogränserna. Under 1800-talets lopp ökade antalet gårdar genom de hemmansklyvningar, som företogs till följd av periodens kraftiga befolkningsökning. Därvid skedde åter en viss förtätning av bygden. Som en ytterligare följd av det ökade befolkningstrycket gjorde man nyodlingsförsök och upptog torpställen i skogsbygden.

Nu uppstod också på flera håll inom området nya samlingar av småbruk och hus för de ökande skarorna av mer eller mindre jordlösa befolkningskategorier. Som exempel kan nämnas den mindre tätbebyggelse, Gryttingehus, som uppkom en bit ifrån Gryttinge gamla byplats (i Torrlösa socken) och som idag ofta uppfattas som Gryttinge by. I anslutning till storgodsen uppstod flera agglomerationer av bostäder för arbetare och hantverkare. Inte sällan växte hussamlingarna fram i de gamla byarnas tidigare utmarker, något som antydes i vissa av namnen på dessa bebyggelser, till exempel Heden (på gammal fäladsmark i Billeberga) eller Sandarna (i Södra Möinge, på gränsen mot Annelöv).
 
Den stora expansionen i bebyggelse och folkmängd kulminerade strax efter sekelskiftet 1900. Samtidigt med denna utveckling skedde under 1800-talets lopp en betydande omvandling av odlingslandskapet. Genom utdikning av de tidigare vitt utbredda våtmarkerna och genom torrläggning av vissa vattendrag kunde åkerarealen betydligt utvidgas. Som exempel på sådan "jordmobilisering" kan nämnas den torrläggning, som på 1870-talet gjordes av den cirka 50 hektar stora sjön, som tidigare låg öster om Trolleholms slott. Genom sådana åtgärder, genom bättre redskap och nya växtföljder kunde jordbrukets avkastning förbättras, något som i sin tur ökade förutsättningarna för det stigande antalet hemmansklyvningar. Vid sekelskiftet hade sålunda det agrara kulturlandskapet genomgått kraftiga omvandlingar. Då hade också en ny period i områdets utveckling påbörjats, den industriella epoken.

Järnvägar, industrialisering och tätortsutveckling

Anläggandet av järnvägar markerar inledningen till en viss industrialisering inom Svalövsområdet, som blev berört av fyra järnvägslinjer: Landskrona- Eslöv (1865) med stationer i Billeberga och Teckomatorp, Helsingborg-Billeberga (1865) med station i Tågarp, Malmö-Billesholm (1886) med stationer i Norrvidinge, Teckomatorp, Svalöv, Källstorp, Axelvold, Kågeröd och Böketofta samt linjen Klippan-Röstånga-Eslöv (1892-98) med stationer i Röstånga och Trolleholm. I anslutning till flera av dessa stationer uppstod nya samhällsbildningar, som baserades på industriell verksamhet och servicenäringar, främst för jordbrukets behov, och som fick sin yttre prägel genom ny bebyggelse i tegel.

I dessa stationssamhällen fanns det i regel post och bank, liksom ett flertal handlande och hantverkare. I ett par fall hade orterna redan före järnvägarnas tid en viss centralortskaraktär på grund av sitt läge vid viktiga landsvägar, till exempel Tågarp och Röstånga, båda med äldre gästgivaregårdar. Andra orter utvecklades enbart till följd av järnvägslinjernas dragning, till exempel Teckomatorp, där det tidigare endast funnits två gårdar, men där det från och med 1886 uppstod en viktig järnvägsknut. Bland sekelskiftesperiodens viktigare industrier och andra betydande verksamheter i Svalövsområdet kan nämnas mekanisk verkstad och cigarrfabrik i Billeberga, mejeri, spannmålshandel och timmerhandel i Tågarp, valskvarn i Gissleberga, saftstation i Teckomatorp, bränneri och tegelbruk i Källstorp, garveri, limkokeri och mekanisk verkstad i Kågeröd, mejeri och garveri i Röstånga samt mejeri, mekaniska verkstäder, maskinverkstäder, tegelbruk, möbelfabrik med mera i Svalöv. I sistnämnda ort kom utsädesföreningens och utsädesaktiebolagets vetenskapliga respektive kommersiella verksamhet från 1880-talet att bli av stor betydelse för samhällets utveckling, liksom folkhögskolan och lantmannaskolan. Samhällets tillväxt avspeglas i att folkmängden i Svalövs socken mellan 1810 och 1900 steg från omkring 585 till omkring 1500 invånare.

Efterkrigstiden

En bit in på 1900-talet stagnerade den tidigare expansionen i landsbygdens folkmängd och bebyggelse. Det agrara kulturlandskapet levde sedan i sina huvuddrag kvar fram till tiden strax efter andra världskriget. De tre senaste decenniernas utveckling har emellertid medfört flera omfattande förändringar. Man kan som exempel peka på jordbrukets tekniska modernisering, som på flera håll i den utpräglade jordbruksbygden i söder och väster, liksom i de storgodsdominerade områdena i övrigt, har lett till skapandet av stora, sammanhängande odlingsytor i ett rationellt utnyttjat produktionslandskap. En sammanslagning till färre men större jordbruksfastigheter har tillsammans med nedläggning av jordbruk i skogsbygden och den allmänna mekaniseringen av jordbruksarbetet lett till färre sysselsatta och en sjunkande folkmängd i den rena glesbygden.

Åkerarealen har sammantaget minskat i området. Järnvägslinjen Klippan-Eslöv (se ovan) nedlades 1961, och ett flertal äldre industriverksamheter (tegelbruk, mejeri och brännerier) har avvecklats. Å andra sidan har det under samma tid skett en tillväxt, som koncentrerats till ett par orter inom kommunområdet. Nämnas bör framför allt Svalöv, men även i Teckomatorp, Röstånga och Kågeröd har viss industriell verksamhet bedrivits och nya bostadsområden växt fram under perioden. På Söderåsen har ett flertal gårdar övergått till att användas som fritidshus.

Om kulturmiljöprogrammet

Kulturmiljöprogrammet är från 2006 och är ett regionalt kunskapsunderlag för tjänstepersoner på kommuner, Trafikverket, konsulter och andra utövare i det skånska landskapet. Texterna upprättades kring 2003 så detaljfel kan numera förekomma, kontakta oss gärna i så fall.

Om kulturmiljöprogrammet

Kontakt

Dela sidan:

Landshövding

Anneli Hulthén

Besöksadress

Östra Boulevarden 62 A, Kristianstad eller Södergatan 5, Malmö

Postadress

205 15 Malmö

Organisationsnummer

202100-2346

Följ oss