Kulturmiljöprogram: Hörby kommun

Topografi och jordarter

De äldsta säkra beläggen för mänsklig bosättning inom Hörbys nutida kommunområde area 7 000 år gamla. Spåren av människans verksamhet är emellertid varken jämnt fördelade över hela området eller kontinuerligt påvisbara över denna långsträckta tidsperiod. Snarare är det uppenbarligen så, att stora delar av området i ett skånskt perspektiv har karaktär av relativt marginell odlingsbygd. Vi kan också inom kommunområdets gränser finna klara skillnader i intensiteten av mänskligt utnyttjande över tid. Dessa variationer är i stor utsträckning betingade av områdets olikartade naturgeografiska förutsättningar. Vi kan i huvudsak avgränsa två landskapstyper med skiftande karaktär i fråga om topografi, jordarter och bördighet, längs kommunområdets gränser i öster höjer sig Linderödsåsens rygg, som tillsammans med åssluttningen i väster utgör ett markerat höjdområde. Detta når i Äspinge, Svensköp och Långaröd över 180 m ö h och sträcker sig västerut bort mot Ringsjöbäcken. Terrängen är starkt kuperad och stenbunden, och här finns ett flertal småsjöar och några ansenliga mossar. Dominerande jordart är en relativt mager, grusig urbergsmorän.

Landet sänker sig sakta mot sydväst, där marken blir mera stenfri, och där jordarterna sydväst om en linje Osbyholm-Östra Sallerup-östra delarna av Västerstad och Östraby blir mera lerhaltiga, kalkrika och bördiga. Kommunområdets varierade struktur som odlingsbygd avspeglas i den moderna graderingen av landets odlingsjordar i 10 klasser. Jordarna på Linderödsåsen graderas i klass 3, och på sluttningen sydväst därom företrädesvis i klasserna 4 och 5. På moränlerans område längre åt sydväst dominerar jordar i klasserna 6 och 7. I ett jämförande perspektiv skall framhållas att landets jordar till över 80%, hänförs till klasserna 1-5 och att de tre högsta klasserna endast återfinns i Skåne. Beträffande Hörby kommunområde bör det emellertid påpekas, att det långt fram i tiden inte var växtodling, som utgjorde det främsta näringsfånget. Det gäller inte minst för de olika förhistoriska periodernas produktionsinriktning.

Det förhistoriska kulturlandskapet

Kommunområdets stora variationer från naturgeografisk synpunkt avspeglas i de kända och bevarade spåren av mänsklig verksamhet från förhistorisk tid. Vissa delar av kommunen - främst Ringsjöområdet - har under olika perioder haft central betydelse för bosättning och näringsfång. Den nuvarande skogs- och risbygden är svagare representerad i fornlämningsregistret. Hur dessa områden utnyttjats inom olika ekonomiska och sociala system under förhistorien kan inte med säkerhet avgöras, vilket främst beror på att de inte blivit föremål för arkeologiska undersökningar. Sveriges första innevånare var jägare och fiskare, som följde renflockarna i tundralandskapet efter inlandsisens avsmältning. Hittills har endast en boplats påträffats och undersökts från denna tid, nämligen vid Segebro i Malmö kommun. En av boplatsens karakteristiska föremålsformer, stora pilspetsar tillverkade av flintspån, har dock eventuellt belagts genom lösfynd i Hörbytrakten, vilken kan tyda på att renjägare uppehållit sig i området. Under de följande årtusendena fram till jordbrukets införande - den så kallad neolitiska tiden - har Ringsjöbygden av allt att döma periodvis varit av central betydelse för den mänskliga bosättningen.

Under de äldre perioderna - cirka 8000-6000 f Kr- har människorna varit bosatta vid vattendrag eller vid insjöarnas stränder. Framför allt har vassbältena vid igenväxande sjöar varit attraktiva som boplatser, vilket kan förklaras med att denna vegetation givit möjlighet till maximalt näringsuttag. Sådana så kallad mossboplatser har bland annat påträffats vid Ringsjöns sydöstra strand och vid Lyby mosse. Mossboplatserna har inte avsatt några synliga spår i dagens landskap: de är överlagrade av torv och har upptäckts i samband med torvbrytning.

Från den sista stenåldersperioden - neolitisk tid eller yngre stenålder cirka 4200-1800 f Kr finns framför allt i Skånes kustregioner monumentala lämningar i form av megalitgravar, så kallad dösar, gånggrifter och hällkistor. Dessa stora och arbetskrävande gravbyggnader påvisar en ny ekonomi och ett levnadsmönster som är väsentligt skilt från de äldre periodernas jägar/fiskarkulturer. Genom införande av jordbruk och boskapsskötsel har vår äldsta bondekultur gradvis etablerats. I Hörbytrakten är denna process främst påvisad genom boplats- och offerfynd. De senare fynden utgörs av nedgrävda flintyxor, som också är en nyhet i föremålsbeståndet: de stora, tunga och slipade yxorna har varit en av förutsättningarna för svedjebrukets öppnande av små odlingslotter i den tidigare urskogen. Vid sidan av bondekulturen tycks även under yngre stenålder grupper av jägare/samlare ha uppehållit sig vid Ringsjöstränderna. Hur denna så kallad gropkeramiska kultur - som benämnts efter groporneringen på de stora, spetsbottnade lerkärlen - förhållit sig till bondekulturen är ännu inte helt utrett. Under loppet av yngre stenålder uppträder ytterligare en särpräglad grav och föremålstyp genom den så kallad stridsyxekulturen. Vid sidan av de typiska båtformade bergartsyxorna utmärkes den av hålslipade yxor och mejslar av flinta. Fynd av dessa föremål är belagda över stora delar av kommunområdet.
 
Bronsåldern (cirka 1800-400 f Kr) är den förhistoriska period, som avsatt de flesta och mest synliga lämningarna i vår tids skånska landskap. Från den äldre delen av denna period härrör de stora gravhögarna längs Skånes och Hallands kuster, vilka i de stenrikare regionerna avlöses av lika monumentala rösen. Rösen och högar är belagda på enstaka platser inom Hörby kommun, bland annat i Fulltofta, Östraby och Ö Sallerups socknar. Några boplatser har hittills inte påträffats. Jämfört med södra och västra Skåne förefaller därmed kommunområdet att ha varit marginellt utnyttjat under bronsåldern.

Från den sista förhistoriska perioden - järnåldern, cirka 400 f Kr-1050 e Kr - finns dock jämförelsevis många och välbevarade anläggningar inom Hörby kommun. Under den äldre delen av järnåldern räknar man med att en kultur- och bebyggelsehistoriskt viktig förändring har ägt rum. Klimatet har försämrats, vilket lett till att boskapen fått vinterstallas. Därigenom har det årliga gödselöverskottet successivt skapat förutsättningar för systematisk gödning av den odlade arealen. Trädesperioderna har därmed förkortats, varigenom den yngre stenålderns och bronsålderns så kallad vandrande jordbruk över ett större resursområde förmodligen koncentrerats till mera stadigvarande bosättning. En etablerad och fast järnåldersbosättning är framför allt belagd i Fulltoftaområdet. Monumentala gravfält med domarringar, skeppssättningar, resta stenar och treuddar vittnar om att Ringsjötrakten åter har varit av central betydelse för bosättning och odling. Fulltoftakomplexet är en av de sydligare utlöparna av det järnåldersgravskick, som är väl belagt i Mellan- och Sydsverige men som saknas i de stenfattiga och uppodlade skånska slättbygderna. Arkeologiska undersökningar har dock endast företagits i begränsad omfattning. Några boplatser är därmed heller inte belagda.

Den medeltida bygdens framväxt

Bebyggelsemönstret inom Hörby kommunområde, sådant det framträder i det äldsta heltäckande källmaterialet från 1600-talets mitt, uppvisar intressanta variationer, med stora byar omväxlande med små och spridda bebyggelser. Av alla namngivna bebyggelser inom området vid denna tid låg inte mindre än 55 % som ensamgårdar eller dubbelgårdar, och 25 % utgjordes av utpräglade småbyar på 3-5 gårdar, medan resten, 20 %, bestod av större byar (6-28 gårdar). Genomsnittsstorleken på byar i Skåne var kring 1650 10 gårdar per by, och över detta genomsnitt låg 12 byar inom kommunområdet, däribland de fyra största: Hörby (20 gårdar), Råby (21 ), Västerstad (22) och Lyby (28). Vid samma titt fanns det också ett par adelsgods inom området, liksom ett stort antal gatehus och småtorp. Man kan mot den bakgrunden ställa sig frågan, från vilka skeden de olika historiskt kända bebyggelserna härrör, och hur bebyggelseutvecklingen i bygden i sina huvuddrag kan ha framskridit sedan äldsta historiska tid. Även om denna utveckling inte är tillräckligt känd för närvarande, kan vissa hållpunkter anges. Vi har ovan konstaterat, att det här och var finns ännu synliga fornlämningar från yngre järnåldern.

Det finns också på flera håll belägg för bebyggelsenamn av sådana typer, som anses vara bildade under perioden från folkvandringstiden till vikingatiden, till exempel namn med efterlederna -stad (Västerstad). -inge (till exempel Köinge, Bessinge), -lösa (Stänkelösa), -by (till exempel Hörby, Råby) och -tofta (till exempel Fulltofta, Slagtofta). En något yngre namntyp, som började användas under vikingatid och som brukats vid namnbildning långt in i nyare tid, är representerad genom de många byanamnen med efterleden - torp (till exempel Gummastorp) ofta utvecklat till -arp (till exempel Åkarp, Mannarp) eller under inflytande från riksdansk skrivartradition, till -(e)rup (Sallerup, Pärup). Det är framför allt i de västra och södra delarna av kommunområdet, som byarna med de äldsta, i vissa fall förhistoriska namnen påträffas. Man kan förmoda, att de större byarna här, liksom fallet tycks vara i de mera utpräglade skånska bybygderna, har etablerats på sina senare kända platser under en övergångsperiod från vikingatid till tidig medeltid. Vi har sannolikt i dessa relativt sett bördigare områden haft ett intensivare utnyttjat och tätare befolkat område vid medeltidens början.

Efterhand skulle emellertid bygden utvidgas. Många av områdets småbyar, dubbelgårdar eller ensamgårdar har –torp namn (till exempel, Ellestorp, Satsarp, Brunstorp). Flera andra har namn med efterlederna -röd (till exempel, Ekeröd, Långaröd, Kulleröd) eller -hult (till exempel Älmhult, Kyrkhult). Framför allt de båda senare namntyperna antyder, att röjningar har ägt rum i tidigare sammanhängande skogsområden. Sådana bebyggelser anses huvudsakligen vara resultatet av en tidigmedeltida eller högmedeltida kolonisationsvåg i tidigare relativt outnyttjade marginalområden. De är också inom Hörby kommunområde vanligast i de östra och norra delarna, det vill säga i åsbygden, där Långaröds lilla by (4 gårdar vid mitten av 1600-talet) från cirka 1200 framträder som sockencentrum och kyrkby (se nedan). I några fall kan man misstänka, att den äldre, spridda bebyggelsen kan ha upptagits under ny, relativt outforskad kolonisationsvåg under 1500-och 1600-tal. Man kan alltså ana olika kronologiska skikt i framväxten av den äldsta historiskt kända bebyggelsen. Resultatet blev det varierade mönster med flergårdsbyar och spridd bebyggelse, som tidigare omnämnts. Vi återkommer nedan till adelsgodsen.
 
Först skall emellertid de variationer i odlingssystemen som kännetecknade området i äldre tid uppmärksammas. Den typiska skånska slättbygden kännetecknades under en period från tidig medeltid till cirka 1800 av stora byar, som omgavs av vidsträckta, bebyggelsetomma odlingsmarker, indelade i tre vångar (så kallad tresäde: två vångar besåddes årligen, den tredje låg i träda). Åkerytorna kunde vara stora och sammanhängande, medan de sanka partierna fungerade som ängsmark och trädesvången utgjorde betesmark. Jorden bearbetades med hjulplog och produktionen var nästan ensidigt inriktad på spannmålsodling. Inom gränserna för Hörby sentida kommunbildning har slättbygdsområden med denna karaktär helt saknats. Ett helt annat odlingssystem utmärkte skogsbygden. Här var åkerytorna små och vitt spridda. De besåddes årligen (ensäde) och bearbetades med årder. Ofta kompletterades ensädesåkrarna med kortvariga odlingar på svedjade skogsmarker. Omfattande ängsmarker och betesmarker i de efterhand glesnande utmarksskogarna vittnar om en varierad markanvändning, där vanligen boskapsskötseln svarade för den eventuella överskottsproduktionen och där olika binäringar spelade stor roll i gårdarnas ekonomi. Inom Hörby kommunområde har urbergsmoränens område i norr och öster varit att hänföra till skogsbygden. En mellanställning mellan slättbygd och skogsbygd utgjorde den så kallad "risbygden", som enligt äldre tiders lantmätare angavs vara belägen "mellan skogen och plogen".

Bebyggelsemönstret kunde här skifta från byar till enstaka gårdar, plogtyperna och odlingssystemen likaså. Huvudnäringen har även inom risbygden varit boskapsaveln, något som gav kulturlandskapet den särprägel, som så tydligt möter oss i det äldsta kartmaterialet från 1700-talet: de största arealerna upptogs av fäladsmarker, medan inägorna ofta innehöll lövskog för lövtäkt och för övrigt bestod av slåtterängar och åkrar i varierande storlek, i ensäde, tvåsäde eller i några fall tresäde. Inom Hörby kommun har hela området söder och väster om skogsbygden tillhört den centrala risbygden. Spåren av det gamla kulturlandskapet har i flera avseenden förändrats i tiden efter 1800 (se nedan). Byar har till exempel skiftats, glesats ut, försvunnit eller förtätats till oigenkännlighet med senare bebyggelse. Betesmarker, ängsmarker och ibland åkrar har planterats med skog, ofta har ängsmark förvandlats till betesmark och så vidare. Likväl kan vi på olika vägar ännu finna kvarlevor av den agrara bygd, som vuxit fram inom kommunområdet alltsedan tidig medeltid.
 
Här och var har sålunda äldre vägar och hägnader bevarats. Markhistoriskt intressanta relikter av äldre typer av markanvändning har vi till exempel vid Hörby fälad och Sniberups fälad. Många av de äldsta ensamgårdarna torde ligga kvar på ursprunglig plats, och några byar har trots utskiftningen bevarat en viss prägel av förtätad bondby (till exempel Lyby och S Rörum). Oavsett vad som är synligt ovan jord representerar de gamla bykärnorna en osedvanligt lång tid av kontinuerlig mänsklig bosättning, inte sällan upp mot 1000 år. Som mera påtagliga kvarlevor från det medeltida kulturlandskapet kvarstår inom området ett antal kyrkobyggnader.

Kyrkor, socknar och härader

Efterhand som sockenorganisationen under loppet av 1100-talet tagit relativt fasta former, anlades de 10 sockenkyrkor som funnits inom Hörby kommunområde. De kan möjligen i några fall ha föregåtts av träkyrkor på platsen, men de uppbyggdes alla som stenkyrkor eller, något senare, som tegelkyrkor under perioden från 1100-talets senare hälft till en bit in på 1200-talet, Trots senare tiders tillbyggnader och ombyggnader har den medeltida prägeln bevarats tämligen väl i Fulltoftas vitputsade gråstenskyrka och i Långaröds tegelkyrka. Grundligare ombyggnader har särskilt under senare delen av 1800-talet omgestaltat kyrkorna i Hörby, Lyby, Södra Rörum, Äspinge, Östraby och Östra Sallerup, även om medeltida murpartier i varierande utsträckning ännu finns i dessa byggnader. Två medeltida sockenkyrkor har i spåren av den allmänna folkökningen under 1800-talet ersatts med nybyggda kyrkor på ny plats. Det skedde med den lilla 1200-talskyrkan i Svensköp, som på 1860-talet ersattes med en ny kyrka i Kilhults by, och med den romanska gråstenskyrkan i Västerstad på 1870-talet.

Ödekyrkogårdar med ruiner av kyrkobyggnaderna markerar i dag platserna för dessa äldre sockencentra. De 10 socknar, som numera bildar Hörby kommun, har tidigare varit fördelade på två härader. Frosta och Färs. Även om smärre förskjutningar av häradstillhörighet och sockengränser kan ha skett vid skilda tillfällen, har följande socknar ingått i Frosta härad: Fulltofta, Hörby, Lyby, Svensköp, S Rörums, Ö Sallerup och (Östra) Äspinge. Till Färs härad har Långaröds, Västerstads och Östraby socknar hört. Dessa härader har från tidig medeltid fungerat som kungliga förvaltnings- och uppbördsdistrikt. Långt fram i tiden skulle häradsindelningen tillämpas i samband med bland annat kyrkans och rättskipningens organisation. Hörby är belagt som tingsställe för Frosta härad från 1700-talet.

Jordägare i äldre tid

Inom Hörby kommunområde har under historisk tid genomgått betydande förändringar. I olika avseenden har ägarförhållandena återverkat på kulturlandskapets utseende fram i våra dagar. Den första helhetsbilden av jordegendomarnas fördelning på skilda ägarkategorier får vi inte förrän vid 1600-talets mitt. Av områdets då drygt 500 bondgårdar tillhörde cirka 23 % självägande bönder, en siffra som klart överstiger genomsnittet för hela Skåne, 8 %. Resten av gårdarna brukades av arrendatorer, dels till kronan (cirka 17 %), dels till kyrkan (cirka 14% framför allt Lunds domkapitel) och dels till adeln, som var den sammanlagt största jordägarkategorin med cirka 46 %, det vill säga nära hälften av gårdetalet.

Vissa av de förskjutningar i egendomsfördelningen, som har skett sedan medeltiden, kan skönjas genom äldre källuppgifter. Det är ovisst, i vilken utsträckning den danska kronan har ägt jord inom området. I en uppräkning av kungens egendomar från 1200-talets förra hälft omtalas bland kungens allmänningar även ett "Hörswith". Därmed kan möjligen avses ett skogsområde i anslutning till Höör eller Hörby, men en närmare identifiering låter sig inte göra. Under senmedeltiden har Frosta härad tidvis utgjort ett eget kungligt län, medan Färs härad förvaltades under Beritzholms slott, det vill säga föregångaren till Bjärsjölagård. I samband med reformationsverket på 1530-talet övertog kronan en stor godsmassa, som tidigare tillhört medeltida kyrkliga institutioner. Den mest betydande av dessa jordägare var ärkesätet i Lund. Dess omfattande godsbestånd i stiftet var organiserat i ett start antal län, som bestod av en administrativ huvudgård (så kallad skudgård) och ett antal underliggande arrendegårdar. Ett sådant län var Hörby län med cirka 40 gårdar i Hörby och Lyby socknar, bland annat hela Hörby by. Ett annat var Västerstads län och ett tredje var Fulltofta län, vardera med cirka 30 gårdar, framför allt i Västerstads respektive Fulltofta byar. Även Lunds domkapitel ägde jord inom Hörby sentida kommunområde, närmare bestämt ett sextiotal gårdar. Dit hörde till exempel hela kyrkbyn Ö Sallerup, och kyrkan där låg från medeltiden och långt fram i tiden under patronatsrätt till domkapitlet. Bland de jordägande klostren bör främst nämnas Bosjökloster, som mot medeltidens slut ägde cirka 25 gårdar i området, spridda i sju av socknarna. Ett fåtal gårdar var arrendegårdar under Dalbykloster och Övedskloster. Med undantag för domkapitlets gods indrogs alltså, som tidigare berörts, merparten av dessa tidigare av kyrkliga institutioner ägda gårdar till kronan efter reformationen. Efterhand skulle stora delar av denna godsmassa genom byten, köp och så vidare övergå i privatägda adliga godskomplex.

Av de adelsägda huvudgårdarna inom området har Osbyholm haft en säkert känd föregångare från medeltiden, nämligen Osbygård, belagd som sätesgård för väpnare under 1400- och 1500-talen. Under 1400-talet fanns det även i Västerstad en huvudgård för väpnare. Ärkesätets huvudgård i Fulltofta var under samma tid ofta förlänad till olika adelsmän. Rester av dessa medeltida huvudgårdsanläggningar kan idag ligga dolda under mark i anslutning till de senare kända anläggningarna. De senmedeltida huvudgårdarna var i allmänhet ganska små som driftsenheter, och jordägarna baserade vid den tiden sin ekonomi främst på intäkter av arrendegårdar. Under en period från förra hälften av 1500-talet till senare hälften av 1600-talet genomgick emellertid många av landskapets huvudgårdar en utveckling mot stordrifter. Det adelsägda godsbeståndet utökades samtidigt, och flera nya huvudgårdar anlades. Drivkrafter bakom denna utveckling var framför allt de goda konjunkturerna för jordbruksprodukter och de förmånliga adelsprivilegier, som rådde i Danmark. Utvecklingen inom Hörby kommunområde faller väl in i denna allmänna bild. Från 1546 övergick sålunda Fulltofta genom byte från kronan till adelsägd egendom, och på 1570-talet bytte ägaren till Häckeberga gods till sig det gamla Västerstads län (se ovan) från kronan.

Kring huvudgårdarna samlade man flera arrendegårdar, vars brukare i sin egenskap av så kallad veckodagsbönder hade arbetsplikt på godsen. Under senare delen av 1600-talet hade sålunda Fulltofta, Osbyholm och Västerstad vardera mellan 40 och 50 veckodagsbönder. Som ett tecken på adelns stärkta ekonomiska och sociala positioner kan man se de många slottsanläggningar, som nu uppstod i landskapet inom kommunområdet främst representerat av Osbyholms slott i senrenässansstil från 1630-talet. Fulltofta saknade dock ståndsmässig mangårdsbyggnad före 1800-talets mitt. Som en ny, mindre huvudgård i området dyker Södertou gård i Lyby socken fram vid mitten av 1600 talet. Framväxten av slottsmiljöer och herrgårdar ledde inte sällan till ingrepp och regleringar i den äldre bebyggelsen. Det slottspräglade kulturlandskapet har fram till våra dagar främst bevarats vid Fulltofta och Osbyholm. Vid Sextorp, som tidigare var en by under Osbyholm, anlades från 1850-talet en ny herrgård. Under 1700-talet fick många av kronobönderna tillfälle att friköpa ("skatteköpa") sina arrendegårdar. Genom dessa skatteköp och genom senare friköp från adelsgodsen utökades det självägande bondeskiktet inom området.

Skiften, folkökning och jordmobilisering under 1800-talet

Frånsett de ovan berörda förändringarna i samband med skapandet av slottsmiljöer och herrgårdar har det äldre kulturlandskapets struktur med byar och ensamgårdar länge bibehållits. Under loppet av 18001-talet skulle emellertid landskapsbilden genomgripande förändras till följd av utskiftningen av byarna (reglerad genom enskiftesstadgan 1803 eller stadgan om laga skifte 1827), en allmän folkökning och olika agrartekniska nyheter. I perioden fram till 1860 genomfördes skiftet i praktiskt taget alla av områdets byar, merparten först efter lagaskiftesstadgans tillkomst. Därvid flyttade ett stort antal gårdar ut ur byarna till nyskapade, sammanhängande odlingsmarker. Skiftets effekter på bebyggelsebilden varierade inom Hörby kommunområde. De blev relativt milda i områden, där byarna var fåtaliga och ganska små. Några av de större eller medelstora byarna (se ovan) förlorade dock genom denna utglesning sin karaktär av samlad bybebyggelse. Som exempel på radikala åtgärder kan nämnas, att hela Västerstads by revs ned vid utskiftningen frånsett herrgården och prästgården. Eftersom risbygdens odlingsmarker dominerades av ängsmark och beteshagar och, liksom fallet var i skogsbygden, förhållandevis små arealer på förhand var uppodlade till åker, blev det ofta problematiskt att skapa rimliga ägofigurer till de utflyttande gårdarna. De bönder, som fick flytta ut till de gamla utmarkerna, kompenserades vanligen med större arealer. Som en av följderna av utskiftningen fick sålunda nu även de tidigare bydominerade delarna av kommunområdet en spridd gårdsbebyggelse.

Under 1800-talets lopp ökade i allmänhet antalet gårdar kraftigt genom de hemmansklyvningar, som företogs till följd av periodens kraftiga befolkningsökning. Därvid skedde åter en viss förtätning av bygden. Befolkningsökningen, som började göra sig märkbar redan under senare delen av 1700-talet, tilltog efterhand och kan för perioden 1805 till 1880 i runda tal för hela kommunområdet beräknas till drygt 100 %. Det hade, med andra ord, på kort tid skett en fördubbling av antalet människor inom områdets gränser. I några fall har en kraftig inflyttning ägt rum, såsom till exempel till Västerstads socken. Denna svarade för den största tillväxten i folkmängd (187 %), vilket kan förklaras med att största delen av Västerstads gård styckades upp och försåldes i mindre lotter. Den lägsta ökningen hade den godsdominerade Fulltofta socken (cirka 35 %). Som en ytterligare följd av det ökade befolkningstrycket upptog man torpställen i skogsbygden i norr och öster. Nu uppstod också på flera håll inom området nya gatehus i de gamla bykärnorna. Även spridda backstugor anlades av de ökande skarorna av mer eller mindre jordlösa befolkningskategorier. Strax före sekelskiftet kulminerade den stora expansionen i landsbygdens bebyggelse och folkmängd. Parallellt med den utvecklingen hade under 1800 talets lopp en betydande omvandling av odlingslandskapet ägt rum. Genom utdikning av de tidigare vitt utbredda våtmarkerna, genom sänkning av vissa sjöar (bland annat Ringsjön 1882-83), genom röjning i skogarna, stenbrytning och upplöjning av tidigare fäladsmarker genomfördes en omfattande jordmobilisering, vars främsta syfte var att utvinna ny åkermark. Ännu vittnar många stengärdesgårdar om 1800-talets stora odlingsinsatser, som resulterade i en flerdubblad åkerareal. På grund av nya växtföljder och förbättrade jordbruksredskap kunde nu jordbrukets avkastning avsevärt stegras. Såsom minnesmärken från denna agrara expansionsperiod kan man dels se hur flera tidigare ordinära gårdar nu får en närmast herrgårdslik prägel, dels hur nya kvarnar med större kapacitet anläggs. Bland välbevarade väderkvarnar från 1800-talet kan inom Hörby kommunområde nämnas Höggers mölla och Gummarps mölla (båda i Västerstads socken). Några äldre vattenkvarnar utbyggdes också vid 1800-talets mitt, i exempel Osbyholms vattenkvarn. Mot slutet av det dynamiska 1800-talet påbörjades en industrialisering inom området.

Järnvägar, industrialisering och tätortsutveckling

Som tidigare antytts hade Hörby i äldre tider haft en viss karaktär av centralort i mellersta Skåne. Vid mitten av 1600-talet framstår sålunda Hörby socken som den mest folkrika socknen i Frosta härad (med 94 gårdar) och vid den tiden, vid svensktidens början, intog Hörby ett strategiskt läge vid de stora stråkvägarna från Kristianstad och Småland ner till det sydliga Skåne. Redan då inrättades här en gästgivaregård, och från 1700-talet fungerade orten som marknadsplats och tingsplats.

Från mitten av 1800-talet upplevde Hörby ett uppsving som handelsort. Anläggandet av järnvägar fick också betydelse för ortens utveckling. Genom linjen Höör-Hörby fick man anslutning till Södra stambanan; år 1886 invigdes linjen Hörby-Tollarp och år 1897 linjen Eslöv-Hörby. År 1894 fick Hörby status som municipalsamhälle och från 1904 som köping. Vid det nya seklets början fanns här cirka 1400 personer. Orten präglades av ett trettiotal handlande och ännu flera hantverkare, av skolor, banker, hotell, tingshus, häradsskrivarkontor, provinsialläkarmottagning o s v. Utanför tätorten låg Hörby länssjukhus. Bland industriella verksamheter kan nämnas mejeri, valskvarn, bränneri, gjuteri och mekanisk verkstad. Järnvägsnätets utbyggnad i landskapet hade redan tidigare berört Hörbys nutida kommunområde, nämligen när linjen Ystad-Eslöv år 1866 drogs genom området. Här uppstod det ett mindre stationssamhälle i Askeröd med vissa industri- och serviceverksamheter i anslutning till jordbruksnäringen (bland annat mejeri och kvarnar). Liknande samhällsbildningar växte fram i anslutning till de övriga, ovan nämnda järnvägslinjerna, till exempel i Ludvigsborg (ångbränneri och kvarn), i Äspinge (stärkelsefabrik, senare omgjord till bränneri), i Satserup (stärkelsefabrik, tidigt nedlagd) och i Osbyholm (mejeri). Bland industriella verksamheter på visst avstånd från järnvägarna kan nämnas tegelbruket i Påarp och mejerier i Västerstad, Önneköp och Svensköp. I dagens landskapsbild möter man på flera håll tydliga spår av sekelskiftesperioden, till exempel i form av bevarade miljöer med tidstypisk tegelarkitektur i tätorterna, stationshus och industriminnen. Sammanfattningsvis kan man om kulturlandskapet vid seklets början säga, att vi vid denna tid har haft ett slags maximal spridning av bebyggelse, odling och industriella verksamheter. Skillnaderna gentemot dagens förhållanden är i flera avseenden uppenbara.

Efterkrigstiden

Ett stycke in på 1900-talet stagnerade den tidigare omtalade expansionen i områdets folkmängd och bebyggelse. Det agrara kulturlandskapet levde sedan i sina huvuddrag kvar fram till tiden strax efter andra världskriget. De tre senaste decenniernas utveckling har emellertid inneburit stora förändringar. Som exempel kan man peka på effekterna av mekaniseringen inom jordbruket och skogsbruk. Å ena sidan har denna bidragit till att utveckla den helåkersbygd, som numera utbreder sig söder och öster om Ringsjön. Här är de större, sammanslagna enheterna flera än i mellanbygd och skogsbygd, där ännu småbruken med inriktning på djurhållning dominerar. Å andra sidan har från 1960-talet igenläggningen av åker varit omfattande i de norra och östliga delarna av området.

Skog har planterats på tidigare odlingsmarker och många gårdar har fått nya funktioner som fritidshus. Också i övrigt har både ringsjöbygden och skogstrakterna i norr och öster länge varit eftersökta områden för fritidsbebyggelse. Många äldre industrier har försvunnit, såsom tegelbruk, mejerier, brännerier och så vidare. Alla järnvägslinjer som har berört Hörby har lagts ned mellan 1929 och 1967. I kommun området har å andra sidan vägar byggts och förbättrats för att möta bilsamhällets krav. Den industriella verksamheten är numera framför allt koncentrerad till några företag i Hörby. Landsbygdens avfolkning har för kommunområdet i dess helhet lett till en fortskridande folkminskning, som endast obetydligt motverkas av tillväxten i kommuncentrum.

Om kulturmiljöprogrammet

Kulturmiljöprogrammet är från 2006 och är ett regionalt kunskapsunderlag för tjänstepersoner på kommuner, Trafikverket, konsulter och andra utövare i det skånska landskapet. Texterna upprättades kring 2003 så detaljfel kan numera förekomma, kontakta oss gärna i så fall.

Om kulturmiljöprogrammet

Kontakt

Dela sidan:

Landshövding

Anneli Hulthén

Besöksadress

Östra Boulevarden 62 A, Kristianstad eller Södergatan 5, Malmö

Postadress

205 15 Malmö

Organisationsnummer

202100-2346

Följ oss