Kulturmiljöprogram: Trelleborgs kommun

Topografi och jordarter

Det område, som idag ingår i Trelleborgs kommunbildning, har alltsedan förhistorisk tid och fram till våra dagar verkat attraherande för mänsklig odling och bosättning. Kommunområdet faller till övervägande del inom Söderslätt, som allmänt sett måste betecknas som en central odlingsbygd, i sitt slag närmast unik i ett svenskt perspektiv. Förklaringar till denna särprägel har man att söka i områdets topografi, dess jordarter och bördighetsförhållanden. Innanför det flacka kustlandet utbreder sig ett vidsträckt slättområde, som långsamt höjer sig för att nå upp i nivåer kring 40-50 m ö h i anslutning till landsvägen Malmö-Ystad (väg 101).
 
Det egentliga Söderslätt består enligt hävd av området söder och väster om denna landsväg, som inte bara förhinder två städer med högmedeltida ursprung utan i själva verket även markerar en kulturell skiljelinje beträffande fornlämningsbestånd, äldre tiders odlings-, hägnads- och bebyggelseförhållanden med mera. Söderslätt utmärkes av ovanligt jämna ytformer och saknar större sammanhängande odlingsimpediment såsom berg i dagen, större rullstensåsar, sjöar och så vidare. Till de mest utpräglade slättlandskapspartierna hör området från Gislöv i väster till Äspö i öster. Den svagt undulerande topografin inom Söderslätt hör för äldre tiders markutnyttjande ha medfört, att stora odlingsytor blev naturligt väldränerade genom långa, ranka partier i vågdalarna. I området kring landsvägen och norrut övergår slätten i det så kallad sydskånska backlandskapet, som utmärks av kuperade terrängformer och en mångfald småsjöar (så kallad dödisgropar).

Längst norrut når det storkuperade backlandskapet med sina platåartade kullar upp till 69 m ö h. Här har kommunområdet beröring med en större insjö, Börringesjön, men längre österut har före 1800-talets sjösänkningar även Näsbyholmssjön brett ut sig. Jordartsinnehållet på Söderslätt domineras av den så kallad sydvästmoränen, en kalkrik, relativt stenfattig moränlera, som erbjuder synnerligen gynnsamma förutsättningar för växtodling. Den höga bördigheten på slätten avspeglas i en modern gradering av den svenska åkerjordens avkastningsförmåga i 10 klasser. Slättbygden inom Trelleborgs kommunområde domineras starkt av jordar i de två högsta klasserna (9-10), medan något lägre bördighet utmärker backlandskapet (7-8), vars jordarter till viss del präglats av Romeleåsens kalkfattiga urberg. Det förtjänar dock att tilläggas, att de tre högsta klasserna i ett rikssvenskt perspektiv endast återfinns i Skåne. En odlingsbygds bördighet och dess attraktionskraft för mänsklig bosättning kan naturligtvis växla över tid, beroende på bland annat förändringar i klimatet, brukningsmetoderna och intensiteten i markutnyttjandet. De gynnsamma odlingsförutsättningar, som sålunda präglat Trelleborgs kommunområde, tycks redan under förhistorisk tid ha bildat underlag för en relativt tät och rik bygd, även om man länge saknade tekniska möjligheter för en mera intensiv spannmålsodling och till stor del baserat ekonomin på boskapsskötsel.

Det förhistoriska kulturlandskapet

Som en följd av att Trelleborgs kommunområde under lång tid varit ett attraktivt jordbruksområde och speciellt under de senaste årtiondena varit föremål för en intensifierad, nära nog total uppodling med moderna, djupgående plogar, har stora delar av beståndet av fasta fornlämningar mer eller mindre fullständigt odlats bort. Bilden av den förhistoriska bygden kan därför tecknas mindre skarp än vad fallet är för många delar av Skåne. Rester av förhistoriska boplatser och gravfält kan dock ännu ligga dolda under mark. Några av dessa kan förväntas bli upptäckta vid framtida markingrepp. Resultatet är, att vi för närvarande endast känner ett fåtal boplatser från stenåldern.

Riksantikvarieämbetets fornminnesinventering har registrerat ett par enstaka boplatser från mesolitisk tid (cirka 10000 - 4200 f Kr) i trakterna kring Västra och Fru Alstad. Området i stort präglades då av täta urskogar av ädellövträd och hyste en gles befolkning, som i det varma och fuktiga klimatet livnärde sig på jakt och fiske. Spåren av de äldsta jordbrukarna vittnar om att området varit utnyttjat under neolitisk tid (cirka 4200- 1800 f Kr). Fornminnesinventeringen har registrerat ett tjugotal neolitiska boplatser, varav några har påträffats i karakteristiska lägen utmed Östersjöns forna strandlinje, i anslutning till nuvarande 5-metersnivån. Från denna tid öppnades landskapet och en primitiv agrar ekonomi skapades med boskapsskötsel, kompletterat med ett vandrande åkersystem och ofta flyttande boplatser. Som fasta punkter i bygden kan då bondestenålderns stenkammargravar (megalitgravar) ha fungerat. Till skillnad från boplatsernas dolda lämningar har dessa monumentala anläggningar större förutsättningar att stå orubbade kvar trots kulturlandskapets förändringar, även om vi känner exempel på raserade eller tom bortsprängda megalitgravar (till exempel den så kallade Gelles dös vid Gislöv).

Från området söder om landsvägen är över 20 megalitgravar av olika typer kända till exempel långdösar, runddösar, gånggrifter och hällkistor, där många ännu förekommer inuti högar. I området kring Skegrie, Bodarp och Hammarlöv har vi en påtaglig koncentration av bevarade megalitgravar, som här liksom annorstädes i området utgör de enda synbara resterna av yngre stenålderns kulturlandskap.

På motsvarande sätt är antalet kända boplatser från bronsåldern (cirka 1800 - 500 f Kr) starkt underrepresenterade i förhållande till monumentala gravanläggningar. Endast två boplatser är hittills kända, belägna i Vemmerlöv respektive Gylle. De anläggningstyper, som man här har påträffat, tillhör de för perioden vanliga: stora, avfallsfyllda gropar, som förmodligen utgör rester av lertäkter, samt hundratals tätt liggande hårdgropar. Huslämningar antydes genom enstaka stolphål, som kan tyda på bosättning i så kallad långhus. Väl synliga i dagens landskapsbild är däremot de bevarade gravhögarna från äldre bronsålder, där de framträder på krönen av höjdryggar i ett brett bälte innanför kusten. Många högar har försvunnit genom utplöjning eller delvis förstörts genom snäv kringplöjning. Inom Trelleborgs kommunområde förekommer bronsåldershögarna delvis sporadiskt och delvis koncentrerade i större eller mindre grupper, såsom vid Steglarp i Fuglie socken och vid Lilla Bedinge och Äspö.

Genom upptäckten av boplatslämningarna i Gylle vet vi, att högarna kan visa på under mark dolda lämningar i närheten. Spåren av mänsklig bosättning inom området under järnåldern (cirka 400 f Kr - cirka 1050 e Kr) ter sig synnerligen diffusa i dagens landskapsbild. Ännu har endast ett par boplatslämningar registrerats för järnålderns skilda perioder, nämligen i Maglarp och Stora Slågarp. Några gravfält är kända, framför allt i trakten kring Albäcksåns utlopp i Maglarps socken, där dels ett mindre antal gravar från romersk järnålder har lokaliserats, och där dels ett större gravfält med ett 80-tal låga gravhögar från yngre järnålder ännu framträder i terrängen. Övriga hittills påträffade järnåldersgravar i Sydvästskåne har i allmänhet saknat synliga markeringar. Gravskicket vid Albäcksån utgör sålunda en för detta område unik parallell till de ofta välbevarade järnåldersgravfälten i övriga Sverige. Medan bosättningarna ännu under bronsåldern förmodligen flyttade med täta intervaller, kunde boplatsernas varaktighet på samma plats under järnåldern utsträckas till ett par sekler. En orsak härtill har varit, att man till följd av det försämrade klimatet började vinterstalla djuren och därmed skapade förutsättningar för systematisk gödselhantering i jordbruket.

Vi kan räkna med, att vi har haft bybildningar i området från yngre järnålder (cirka 400 - 1050 e Kr). Många av de byar, som vi känner från historisk tid har nämligen namn, som kan gå tillbaka till tiden från folkvandringstid till och med vikingatid. Det gäller bebyggelsenamn, som slutar på -löv (Hammarlöv, Vemmerlöv med flera), -inge (Simlinge, Bedinge med flera), -hög (ofta utvecklat till -ie, Markie, Isie med flera), -lösa (Haglösa), -stad (Alstad, Brönnestad med flera) och -by (Åby, Grönby med flera). Dessa namn säger oss dock inte omedelbart, hur länge de enskilda bebyggelserna har funnits på samma plats, men de anger klart, att området utnyttjats kontinuerligt för bosättning och odling från yngre järnåldern och framåt. Mycket tyder för närvarande på, att etablerandet av de byar, som sedermera skulle visa sig bli permanenta och stationära genom seklerna, har skett vid övergången till historisk tid.

Den medeltida bybygdens framväxt

Mot bakgrund av en kraftig folkökning under vikingatiden, tekniska förbättringar inom jordbruket (hjulplog med vändskiva) och nyheter beträffande odlingssystemen (tresäde) skedde inom praktiskt taget hela Trelleborgs kommunområde en omfattande bybildning under århundradena kring 1000-talet. De flesta av de byar, som vi känner från tiden före 1800-talets omvälvningar, kan förmodas ha blivit lokaliserade till sina senare kända bebyggelselägen vid övergången mellan vikingatid och tidig medeltid, även om några enligt det ovan sagda har namn, som kan ha burits av äldre, övergivna bybebyggelser i omgivningen.

En namntyp, som började användas under vikingatiden men som blev produktiv långt in i nyare tid, är de talrika namnen med efterleden -torp (ofta utvecklat till -arp, Steglarp, eller under inflytande av riksdansk skrivarpraxis till -rup, Klörup). Sådana bynamn tillhör på Söderslätt vanligen de äldre skikten av -torpnamn, och många av byarna framträder som stora kyrkbyar från tidig medeltid (till exempel Maglarp, Stora Slågarp, Önnarp). Bybildningsprocessen resulterade i den bild av Söderslätt, som är välkänd från medeltiden fram till 1800-talets början: stora, spannmålsproducerande byar med i genomsnitt 14-15 gårdar (o 1600) i bykärnorna, som låg omgivna av vidsträckta odlingsmarker, organiserade i tre vångar och med en omfattande ägoblandning och tegindelning av åkrarna. Trots enskiftesperiodens förändringar kan man ännu i de flesta fall urskilja de gamla bykärnornas förtätade bebyggelsebild. Dessa bylägen representerar av allt att döma en tusenårig kontinuitet i mänsklig bosättning. Det vi ser idag vilar sålunda på kulturlager, som avsatts alltsedan tidig medeltid och som döljer lämningar från verksamheter, knutna till dessa platser genom lång tid. I vissa byar kvarstår även medeltida kyrkobyggnader.

Kyrkor, socknar och härader

Samtidigt med att sockenorganisationen under loppet av 1100-talet tagit relativt fasta former, anlades i området en mängd romanska stenkyrkor, som ibland föregåtts av träkyrkor på samma plats. Ett möjligt exempel därpå är Hammarlövs kyrka. Bland övriga stenkyrkor, som väl bevarat sin medeltida prägel, kan nämnas Kyrkoköpinge, Gislöv och Bodarp. Från tiden omkring sekelskiftet 1200 uppfördes ett antal kyrkor i området i tegel. Bland välbevarade romanska tegelkyrkor bör främst nämnas Maglarps gamla kyrka och Dalköpinge kyrka. De flesta kyrkor genomgick kraftiga förändringar under 1800-talet, men den tidigmedeltida strukturen är likväl ännu märkbar hos kyrkorna i Anderslöv, Grönby, Gärdslöv, Hemmesdynge, Simlinge, Skegrie, Stora Slågarp, Västra Tommarp, Västra Vemmerlöv och delvis även i Äspö, medan Gylle och Västra Alstad endast har kvar smärre partier från de medeltida anläggningarna.

Ett flertal medeltidskyrkor har raserats och på samma plats ersatts med nybyggen under 1800-talet. Det gäller Bösarp, Fuglie, Källstorp, Lilla Slågarp, Södra Åby, Tullstorp, Östra Klagstorp, Önnarp och Östra Torp. Ett par kyrkor har flyttats under 1800-talet, nämligen Lilla Isie och Lilla Beddinge, där ödekyrkogårdar ännu markerar platserna för äldre sockencentra. Några medeltida kyrkobyggnader har tidigt blivit nerlagda. I Brönnestads by är läget känt för en kyrka, som tycks ha upphört att existera redan under senmedeltid, då byn hänfördes till Östra Klagstorps socken. Möjligen har det rört sig om en gårdskyrka med anknytning till den medeltida adliga huvudgård, som är belagd i Brönnestad. En motsvarighet därtill kan vi i så fall även ha haft i Lilla Jordberga by, där det enligt traditioner från 1600-talet och iakttagelser från 1800-talet har legat ett kapell.

Strax väster om Gislövs läge kvarstår ruinerna efter en annan kyrkobyggnad, det så kallad Lybeckerkapellet, som förknippas med hanseaternas verksamhet i de sydskånska farvattnen under medeltiden och som nedlades under 1500-talets förra hälft. De 30 medeltida sockenbildningar, som nu ingår i Trelleborgs kommunområde, har tidigare under sekler i världsligt och kyrkligt hänseende förts till skilda administrations- och jurisdiktionsområden, härader. Gränsen mellan Skytts och Vemmenhögs härader har i historisk tid från norr till söder gått genom Anderslövs socken och mellan Bösarps och Gislövs socknar i Skytts härad och Simlinge och Lilla Isie socknar i Vemmenhögs härad.

Handelscentra och fiskelägen

De tätt liggande sockenkyrkorna på Söderslätt förstärker intrycket av en central odlingsbygd. Till den bilden hör även de speciella möjligheter man hade i området att tidigt kanalisera en agrar överskottsproduktion i ett marknadssystem. Redan ett par århundraden före uppkomsten av staden Trelleborg torde det i närheten av den senare stadsbildningen ha funnits en vikingatida eller tidigmedeltida handelsplats av en typ, som numera är känd genom arkeologiska undersökningar vid Löddeköpinge. Därpå tyder efterleden -köpinge, som har levt kvar i bynamnen Dalköpinge, Mellanköpinge, Kyrkoköpinge och Västra Köpinge (den sistnämnda en under senmedeltiden nedlagd by med läge väster om Kyrkoköpinge).

En viktig utgångspunkt för anläggandet av köpstaden Trelleborg vid mitten av 1200-talet var det ökade handelsutbytet med hanseaterna. Till en början baserades handeln främst på den efterfrågade råvaran sill, men den så kallad Skånemarknaden utvecklades under medeltidens lopp till en mera allmän varumarknad, där även jordbruksprodukter spelade stor roll. Skanör och Falsterbo var marknadens ursprungliga centra, men under 1200-talet växte det fram ett antal nya köpstäder, som alla var belägna vid kusten i anslutning till gynnsamma agrara omland i Sydskåne: Malmö, Trelleborg, Ystad och Simrishamn. Ursprunget till dessa kuststäder kan ha varit säsongsmässigt besökta, av kronan kontrollerade fiskelagen.

Inom Trelleborgs kommunområde har sådana fiskelägen sannolikt redan under medeltiden dessutom funnits i Skåre och Gislöv (där Lybeckerkapellet låg), medan det är okänt i vad mån Böste med flera senare kända fiskelägen har fungerat under medeltiden. Man räknar med, att det först från senare delen av 1500-talet uppstod egentliga fiskelägen med en fast bosättning av en begränsad skara yrkesfiskare. På Buhrmanns skånska karta från 1680-talet markeras Gislöv, Böste, Smyge och Beddinge som fiskelägen, medan "Skårebo", sannolikt av misstag, saknar symbol för fiskeläge.

Jordägare i äldre tid

Slättbygdens gårdar uppfattas inte sällan som den typiska miljön för en självägande bondeklass. De äldsta historiska uppgifterna ger oss emellertid en helt annan bild av ägarförhållandena. Under medeltidens lopp har mycket av Söderslätts jord efterhand kommit i olika kyrkliga institutioners ägo. Sålunda var ärkesätet den dominerande jordägaren i ett flertal byar (till exempel Stora Slågarp, Klörup och Gislöv). Näsbyholm fungerade som ett av ärkebiskopens fasta hus i landskapet och utgjorde hans främsta stödjepunkt på Söderslätt, sedan han omkring 1400 förvärvat den tidigare privatägda adelsborgen. Rester av såväl den högmedeltida privatborgen som den senmedeltida ärkebiskopsborgen kan finnas i anslutning till nuvarande Näsbyholms gård.

Vidare ägde till exempel Dalby kloster hela Grönby by, medan Börringekloster var den största ägaren i Skegrie, Lilla Markie med flera byar. Kronans godsinnehav var under medeltiden av begränsat omfång men skulle kraftigt ökas på kyrkogodsets bekostnad i samband med reformationen på 1530-talet. Ett flertal adliga huvudgårdar är belagda i skriftliga källor från medeltiden. Sålunda var Markie gård, Näsbyholm (före 1400) och (Stora) Jordberga tidvis säte för riddare. Bland områdets medeltida väpnargårdar kan nämnas Lilla Jordberga, Klagstorp, Brönnestad, Haglösa, Ståstorp, Tågarp och Värlinge. Ett par sedermera nedlagda bebyggelser är kända som väpnargårdar, nämligen Tubbarp vid Jordberga och Svenstorp vid Trelleborg. Av den sistnämnda återstår ännu synliga rester av vallgravsanläggningen. Omedelbart nordväst om Gärdslövs kyrka finns en kulle, som av tegelfynd med mera att döma kan dölja en för övrigt okänd borgruin. I anslutning till Lilla Slågarps kyrka är ingen egentlig bybebyggelse historiskt känd. Dagens bebyggelsebild med en större gård invid kyrkan skulle därför kunna föras tillbaka till en tidigmedeltida stormansgård med gårdskyrka, något som får stöd av en arkeologisk undersökning av den äldsta kyrkan på platsen. Söderslätt har alltså haft en blandad ägarstruktur, där inte minst det adliga inslaget tidvis varit markant.

Av olika skäl blev det emellertid så gott som endast Stora Jordberga (och i viss mån Näsbyholm), som inom området kom att genomgå den tidstypiska expansion till storgods, som ägde rum under 1500 och 1600-talen och som förlänade omgivningarna den prägel av slottslandskap, som ännu är påtaglig. Vid 1500-talets slut ägdes endast 11 av områdets cirka 850 gårdar av brukarna. Övriga var arrendegårdar, främst under kronan och adeln. Först under 1700-talet började de så kallad skatteköpen, som i hög grad skulle öka antalet självägande bönder.

Enskifte och folkökning

Kulturlandskapets grundstruktur, den sedan medeltiden etablerade bybygden, har fram till cirka 1800 i huvudsak varit påfallande stabil inom Trelleborgs kommunområde. Till följd av enskifte, folkökning och olika agrartekniska nyheter skulle 1800-talet medföra en omvandling av det äldre kulturlandskapet. Enskiftet genomfördes med stor konsekvens inom området under 1800-talets första decennier. Tidigare sammanhållna bybebyggelser med upp till drygt 30 gårdar (till exempel Maglarp och Gislöv) splittrades eller glesades ut. Många gårdar fick flytta ut ur de gamla byarna för att återuppbyggas i anslutning till sina samlade, enskiftade, odlingsmarker. Dagens landskapsbild präglas i stor utsträckning av den spridda gårdsbebyggelse, som blev ett av enskiftets resultat. Redan före enskiftet hade det på de gamla bytomterna jämte gårdsbebyggelsen funnits en hel del gatehus, bostäder för husmän och hantverkare. Efterhand som 1800-talets stora folkökning efter de höga födelsetalen på 1820-talet gjorde sig gällande, förtätades åter bytomterna med nya gatehus. En annan följd av befolkningstrycket var en ökad bosättning på krattmarker och i fiskelägen, där en växande skara människor tvingades ut i en marginell överlevnadsekonomi. Från år 1800 växte till exempel befolkningen i Böste från cirka 100 till 400 vid århundradets slut. Tiden efter enskiftet innebar även stora förändringar beträffande markutnyttjandet. Genom utdikning av tidigare våtmarker kunde åkerarealen utökas betydligt.

Ett drastiskt exempel på denna "jordmobilisering" erbjuder Näsbyholmssjön, som upptog en yta av cirka 750 ha men som på 1800-talet praktiskt taget blev helt avtappad i avsikt att vinna ny odlingsmark. Med bättre redskap och nya växtföljder kunde jordarnas avkastning ökas, och odlingslandskapet omvandlades i riktning mot den fullåkersbygd, som idag utmärker största delen av Trelleborgs kommunområde. Som minnesmärken från det agrara näringslivets expansionsperiod under 1800-talet har vi kvar en del väderkvarnar, till exempel stubbamöllan vid Jordberga och holländaremöllan i Grönby kratt. Vi har också kvar en mängd gårdsbebyggelser, som uppstod genom den fortgående hemmansklyvningen tender 1800-talet och som resulterade i ett maximum av jordbrukslägenheter i början av 1900-talet. Många av de småvägar, som återfinns i dagens landskapsbild, anlades under denna period för att förbinda de utskiftade gårdarna.

Järnvägar, industrialisering och tätortsutveckling

En kommunikationsteknisk nyhet med vittgående konsekvenser för den allmänna ekonomiska utvecklingen var anläggandet av järnvägarna. Det markerar inledningen på den industriella epoken, som skulle medföra flera viktiga förändringar av kulturlandskapet. På 1870-talet tillkom järnvägen Lund-Svedala-Trelleborg, på 1880-talet sträckan Malmö-Vellinge-Trelleborg och på 1890-talet Malmö-Arrie-Trelleborg och Trelleborg-Rydsgård. Trelleborg, som år 1619 hade mist sina stadsprivilegier, fick år 1834 status som köping och återfick 1865 sina stadsrättigheter.

Stadsnäringar och industrier expanderade kraftigt i spåren av förbättrade kommunikationer, inte minst sedan den reguljära ångbåtslinjen Trelleborg-Sassnitz öppnats 1897. På andra håll inom kommunen uppstod nya samhällsbildningar, stationssamhällen, i anslutning till järnvägarna. En av områdets järnvägslinjer korsade landsvägen vid Anderslöv, som ligger mitt emellan de båda städerna Malmö och Ystad. Här hade redan tidigare en av slättens mindre centralorter uppstått, med gästgiveri, skjutsstation och tingsplats för Vemmenhögs härad.

Med järnvägen följde framför allt livsmedelsindustrier och serviceverksamhet, som hade anknytning till jordbruksnäringen, till exempel mejeri, kvarn, mekanisk verkstad, ett flertal handlande, hantverkare och så vidare. Mindre bebyggelseagglomerationer uppstod i anslutning till stationerna i V Alstad och Ö Klagstorp. 1890-91 anlades sockerfabriken vid Jordberga. Utmed den flacka stranden vid Östra Torp har de rika kalklagren exploaterats i industriell skala sedan mitten av 1800-talet. Ett antal bevarade kalkugnar samt rester av dagbrottet vittnar ännu om denna verksamhet.

Efterkrigstiden

Det begynnande 1900-talets agrara kulturlandskap har trots vissa ansatser till mekanisering i väsentliga drag fortlevat fram till och med tiden strax efter andra världskriget. De tre senaste decenniernas utveckling har däremot medfört mycket kraftiga förändringar. Det kan i detta sammanhang räcka med att peka på följande företeelser: jordbrukets tekniska modernisering och utvecklingen av fullåkersbygden, sammanslagningen till större, rationellt brukade enheter, staden Trelleborgs och andra tätorters expansion med markslukande industrianläggningar, vägar och småhusbebyggelse.

Fiskesamhällena, där ett stort antal yrkesfiskare var verksamma från slutet av 1800-talet till 1950-talet, har nu i likhet med kustområdet i stort övergått till att fungera som fritidsorter och förorter till städerna med blandad ny och gammal bebyggelse. Denna öppna och dolda urbanisering präglar även i hög grad inlandets landsbygd. Där bebyggelsen tidigare hade differentierade funktioner, knutna till platsen, såsom till exempel gårdar, mejerier, skolor, stationshus och så vidare, har den ofta i våra dagar utvecklats till fritidshus eller permanentbostäder för bilburna pendlare.