Kulturmiljöprogram: Höörs kommun

Topografi och jordarter

De äldsta beläggen för mänsklig bosättning inom Höörs nutida kommunområde är cirka 7000 år gamla. Spåren av människans verksamhet är emellertid varken jämt fördelade över hela området eller kontinuerligt påvisbara över denna långsträckta tidsperiod. Snarare bör man understryka, att nästan hela området i ett skånskt perspektiv har karaktär av relativt marginell odlingsbygd. men att det även inom kommunområdets gränser finns klara skillnader i intensiteten av mänskligt utnyttjande över tid. Dessa variationer är i stor utsträckning betingade av områdets olikartade naturgeografiska förutsättningar. Vi kan avgränsa i huvudsak två landskapstyper med skiftande karaktär i fråga om topografi, jordarter och bördighet.

Söder om Ringsjön är terrängen delvis flack och delvis kuperad. Dominerande jordart är dem så kallad nordöstra skiffer/urbergsmoränen, som i historisk tid bildat grundvalen för en halvöppen risbygd (se nedan). Norr om Ringsjön höjer sig en landrygg, vars terrängformer närmast ansluter till sydsvenska höglandets. Bygden är här starkt kuperad och stenbunden. Den är rik på småsjöar och sammanhängande skogsområden. Jordartssinnehållet är till övervägande det urbergsmorän. I gränszonen till dem nordliga urbergsmoränen har vi Ringsjöbygden med sitt vidsträckta sjösystem, varav Ageröds mosse utgör en tidigt igenvuxen del (se nedan). Kommunområdets varierade struktur som odlingsbygd avspeglas i dem moderna graderingen av landets odlingsjordar i 10 klasser. Området söder om Ringsjön domineras av jordar i klasserna 6 och 7, medan de magrare jordarna i norr till övervägande del har placerats i klasserna 4 och 5 (med inslag av 3 och 6).

I ett riksvenskt perspektiv skall framhållas, att landets jordar till över 80 % hänförs till klasserna 1-5 och att de tre högsta klasserna endast återfinns i Skåne. Beträffande Höörs kommunområde bör det emellertid påpekas, att det i äldre tider knappast i främsta rummet var spannmålsodling, som var det främsta näringsfånget. Det gäller inte minst för de olika förhistoriska periodernas produktionsinriktning.

Det förhistoriska kulturlandskapet

Höörs kommunområde utgör ingen naturgeografisk enhet. Den förhistoriska bebyggelsen har heller ingen jämn och kontinuerlig utbredning utan förefaller av fornlämningsbeståndet att döma att vara uppdelad i ett sydligt centralområde kring Ringsjön och ett nordligt marginalområde i den nuvarande ris- och skogsbygden. Socknarna Hallaröd, Norra Rörum och Tjörnarp uppvisar mycket få säkra fornlämningar. Denna bygd synes alltså ha varit extensivt utnyttjad under hela den förhistoriska tiden och endast blivit utnyttjad för bebyggelse under skeden av tillfällig expansion. Denna bebyggelsehistoriska bild är dock behäftad med källkritiska svagheter: mycket få arkeologiska utgrävningar har företagits i de norra socknarna medan däremot Ringsjöbygden är klassisk mark för den svenska fornforskningen. Framför allt gäller detta den del av stenåldern, som kallas mesolitisk tid (10000-cirka 4200 f Kr). Under större delen av denna långa period har människorna förlagt sina boplatser till stränderna av vattendrag och insjöar. Framför allt tycks det näringsrika vassbältet vid igenväxande sjöar ha varit attraktivt för bosättning, som baserats på fiske, jakt och insamling av ätliga växtdelar. Valet av uppehållsplats kan synas märkligt men får ses i ljuset av nyare ekologisk forskning: vassvegetationen ger möjlighet till större näringsuttag än den omgivande skogsvegetationen.

Som nämnts ovan har ringsjöbygden blivit intensivt utforskad beträffande stenålderns kronologiska och kulturhistoriska utveckling. Av de många fyndlokalerna kan framför allt Ageröds mosse nämnas, som under senare år givit material till utredning av de så kallad mossboplatsernas förhållande till de något yngre kustkulturerna vid Öresund. Även om mossboplatserna vid Ringsjön är av avgörande betydelse för tolkningen av sydskandinavisk stenålder saknar de synliga markeringar i dagens landskap. De är vanligen helt överlagrade av torv och har i många fall upptäckts i samband med täktverksamhet.

Från det följande skedet, den yngre stenåldern eller neolitiska tiden (cirka 4200-1800 f Kr), är de synliga lämningarna desto mera imponerande. Från denna tid härrör de så kallad megalitgravarna, det vill säga dösar, gånggrifter och hällkistor, vilka framför allt återfinns några kilometer innanför de skånska kusterna. En välkänd anläggning från denna period inom Höörs kommun är Trollakistan i Gudmundtorps socken. Uppförandet av dösar och gånggrifter har varit arbetskrävande företag, som förutsatt att ett visst befolkningsunderlag under en längre tid kunnat frikopplas från det dagliga arbetet med födoinsamling. Megalitgravarna är sålunda lämningar efter helt andra samhällen än den mesolitiska tidens jägar/fiskarkulturer: under den neolitiska tiden har kunskapen om jordbruk och boskapsskötsel trängt in i Skåne, varigenom vår första bondekultur gradvis kom att dominera över äldre perioders näringsfång. Genom svedjebruk har urskogen öppnats till mindre åkrar, som endast kunnat odlas under kort tid på grund av det snabba näringsuttaget ur det tunna matjordstäcket. Under detta så kallad vandrande jordbruk kan megalitgravarna ha utgjort centralpunkt för familjer eller grupper av människor. Fortfarande under den mellersta delen av yngre stenålder finns omfattande lämningar efter jägar/fiskargrupper vid insjöstränderna. Denna så kallad gropkeramiska kultur (benämnd efter den typiska orneringen på keramiken) är bland annat belagd vid Sjöholmen och Kulla. Hur denna kultur förhåller sig till de samtida bönderna respektive till de äldre mesolitiska kulturerna är ännu inte helt klarlagt.

Från bronsåldern (cirka 1800-400 f Kr ) härrör den fornlämningstyp, som har den största betydelsen för dagens uppodlade skånska landskap: stora, runda gravhögar, som enstaka eller i grupper placerats i exponerade lägen, vanligen strax nedanför krönet av de flacka åsryggarna. Att döma av högarnas spridningsbild har bronsålderns centralbygder legat i de bördiga slättområdena innanför kusterna. De södra delarna av Höörs kommun uppvisar några exempel på gravhögar, även om antalet kända anläggningar är relativt få i förhållande till de ovannämnda centralområdena. Att ringsjöområdet varit av betydelse under bronsåldern framgår dock inte minst av det 1972 påträffade offerfyndet vid Fogdarp i Bosjöklosters socken. Det utgöres av klockstycken till bronslurar, rassel, betselbeslag, armprydnader och dekorerade rör, allt av brons och av sydskandinavisk härkomst. Fogdarpsfyndet får räknas som ett av Nordens förnämsta offerfynd från yngre bronsålder.

Under den äldsta delen av järnåldern (cirka 400 f Kr-1050 e Kr) räknar man med en relativt omfattande förändring i ekonomi och bosättningsmönster. Klimatet har försämrats, vilket gradvis nödvändiggjort vinterställning av husdjuren. Det tidigare extensiva, vandrande jordbruket i kombination med betesgång har koncentrerats till en mera stadigvarande bebyggelse. Från mitten av järnåldern härrör också det äldsta bevarade ortnamnsskicket, vilket kan ses i relation till ovan skisserade bebyggelse förändring. Fornlämningsbeståndet är för de skånska slättbygderna mycket magert beträffande järnåldern. Även om de många tidigromanska kyrkorna förutsätter en väl etablerad järnåldersbygd har spåren därav till stor del utplånats genom den intensiva odlingen. Det centrala och norra Skånes ris- och skogsbygd har i större utsträckning bevarat fornlämningarna från järnåldern, vilket dels beror på en lägre odlingsintensitet, dels på större tillgång till sten, som utgjort byggnadsmaterial till gravfält i form av stensättningar, domarringar, skeppssättningar, treuddar och resta stenar. Så är även fallet i Höörs kommunområde, där flera fornlämningar av detta slag är belagda, framför allt i Höörs socken. Bebyggelseutvecklingen under järnåldern får dock beträffande ringsjöområdet anses vara dåligt belagd, eftersom mycket få arkeologiska utgrävningar lämnat material från denna period.

Den medeltida bygdens framväxt

Bebyggelsemönstret inom Höörs kommunområde, sådant det framträder i det äldsta heltäckande källmaterialet från 1600-talets mitt, uppvisar intressanta variationer. Området utmärks i främsta rummet av små och spridda bebyggelser. Av de olika namngivna bebyggelserna från denna tid låg inte mindre än 62 % som ensamgårdar eller dubbelgårdar och 26% utgjordes av utpräglade småbyar på 3-5 gårdar, medan resten 12 '%, bestod av något större byar (8-17 gårdar). Över genomsnittsstorleken på byar i hela landskapet, 10 gårdar per by, låg endast Maglasäte (12 gårdar), Rolsberga (13 gårdar) och Höör (17 gårdar). Vid den tiden fanns det också inom området 5 adelsgods av varierande storlek, liksom ett stort antal små enheter, torp eller fristående gatehus. Man kan mot den bakgrunden ställa sig frågan, från vilka skeden de olika historiskt kända bebyggelserna härrör och hur bebyggelseutvecklingen i bygden har framskridit sedan äldsta historiska tid. Denna utveckling är för närvarande inte tillräckligt känd. Vi har å ena sidan konstaterat, att det här och var finns ännu synliga fornlämningar från yngre järnåldern. Å andra sidan saknas här så gott som helt klara belägg på ortnamn av de typer, som anses vara bildade under (framför allt yngre) järnåldern och som är vanliga bland de skånska slättbygdernas bynamn. Det gäller framför allt namn med efterlederna -löv, -stad, - hög och -lösa. Dit brukar även räknas namn på -inge, där bynamnet Henninge (i Munkarps socken) är en representant. En namntyp, som ofta hänförs till vikingatiden, utgör bynamnen på -tofta (Sätofta, Böstota). Även namnet Höör har sitt ursprung i förkristen tid: det skrevs 1145 "Hörg" och har tolkats som en form av ordet 'harg', det vill säga stenhop, stenaltare. Från och med vikingatid började två namntyper bli vanliga, som emellertid kunde användas vid namnbildning långt fram i tiden. Det gäller bynamn med efterlederna -by (till exempel Nyby) och -torp (till exempel Trulstorp, ofta utvecklat till -arp, till exempel Munkarp, Tjörnarp).

Det är främst i södra delen av Gudmuntorps socken och i området kring Ringsjöarna, som byarna med de relativt gamla, delvis förhistoriska namnen påträffats. Man kan förmoda, att de större byarna här, liksom fallet tycks vara i de mera utpräglade skånska bybygderna, har etablerats på sina senare kända platser under en övergångsperiod från vikingatid till tidig medeltid. Vi har sannolikt här haft ett intensivare utnyttjat, folkrikare centralområde. I det avseendet kan man för den äldsta medeltida bygden se en kontinuitet från de förhistoriska skedena. Under framför allt början av medeltiden skulle emellertid bygden utvidgas. Många av områdets småbyar, dubbelgårdar eller ensamgårdar har -torpnamn (i ex Stanstorp, Orup, Hultarp). Flera andra har namn med efterlederna -röd (till exempel Ekeröd, Äskeröd, Toftaröd) eller -hult (till exempel Finnhult, Kyrkhult, Länghult). Särskilt de båda senare namntyperna antyder, att röjningar har ägt rum i tidigare sammanhängande skogsområden. Sådana bebyggelser anses huvudsakligen vara resultatet av en tidigmedeltida eller högmedeltida kolonisationsvåg i tidigare relativt outnyttjade marginalområden.

Både Hallaröd (5 gårdar vid 1600-talets mitt) och Rörum (en by på 8 gårdar, vars namn har tolkats som en öppen plats, som uppstått genom röjning) framträder som sockencentra med kyrkor från tidig medeltid (se nedan). I några fall kan man misstänka, att den äldre, spridda bebyggelsen kan ha upptagits under en ny, ännu relativt outforskad kolonisationsvåg under 1500- och 1600-tal. I en källa från 1690 uppräknas sålunda för Höörs och Munkarps socknar inte mindre än 29 så kallad gatehus. I de flesta fall har det här rört sig om ensamliggande, små odlingsenheter i periferin till den äldre bebyggelsen. Vissa av dessa ursprungliga gatehus har senare lagts ner, medan andra har levat kvar som gårdar in i sen tid (till exempel Stenkilstorp, Habo och Nyrupshus). Man kan alltså urskilja olika kronologiska skikt i framväxten av den äldsta, historiskt kända bebyggelsen. Resultatet blev det varierande mönster med enstaka, samlade flergårdsbyar och en mängd spridda småbyar, dubbelgårdar och ensamgårdar, som tidigare omnämnts. Vi återkommer nedan till adelsgodsen. Området kännetecknades även av vissa variationer i odlingssystemen. Den typiska sydvästskånska slättbygden kännetecknades under en period från tidig medeltid till cirka 1800 av att de stora byarna omgavs av vidsträckta, bebyggelsetomma odlingsmarker, indelade i tre vångar (så kallad tresäde: två vångar såddes årligen, den tredje låg i träda), med ängsmarker på de sanka partierna och med betesmarken på den så kallad trädesvången. Jorden bearbetades med hjulplog, och produktionen var nästan ensidigt inriktad på spannmålsodling. Som kontrast mot detta finner vi i skogsbygderna ett odlingssystem med små åkerytor i ensäde, som bearbetades med årder. Ofta kompletterades ensädesåkrarna med kortvariga odlingar på svedjade skogsmarker.

Fäladsmarker och utmarksskogar kompletterade bilden av en varierad markanvändning, där vanligen boskapsskötseln svarade för den eventuella överskottsproduktionen och där olika binäringar spelade stor roll i gårdarnas ekonomi. En mellanställning mellan den rena åkerbruksbygden och den utpräglade skogsbygden utgjorde den så kallade "risbygden", som enligt äldre tiders lantmätare angavs vara belägen "mellan plogen och skogen". Bebyggelsemönstret kunde här skifta från byar till enstaka gårdar, plogtyperna och odlingssystemen likaså. Huvudnäringen har inom risbygden varit boskapsaveln. något som gav kulturlandskapet den särprägel, som så tydligt möter oss i det äldsta kartmaterialet från 1700-talet: de största arealerna upptogs av fäladsmarker, medan inägorna ofta innehöll lövskog för lövtäkt och för övrigt bestod av slåtterängar och åkrar av varierande storlek, i ensäde eller tvåsäde. Inom Höörs sentida kommunområde saknas den karakteristiska slättbygden. Området kring Ringsjöarna och söderut har betecknats som den centrala risbygden. Norr därom dominerar skogsbygd.

Spåren av det gamla kulturlandskapet har i flera avseenden förändrats i tiden efter 1800: byar har skiftats och glesats ut, betesfälader och åkerytor har planterats med skog, ängsmark har förvandlats till betesmark och så vidare. Likväl kan vi på olika vägar ännu finna kvarlevor av den agrara bygd, som vuxit fram inom kommunområdet sedan tidig medeltid, i vissa fall med rötter i förhistorien. Här och var har sålunda äldre odlingsformer, vägar och hägnader (stengärdesgårdar) bevarats. Många av de äldsta ensamgårdarna torde ligga kvar på ursprunglig plats, och några byar har trots utskiftningen bevarat en viss prägel av förtätad bondby (till exempel Hallaröd, Munkarp och Norra Rörum). Som kvarlevor från det medeltida kulturlandskapet kvarstår inom området rester av ett kloster och ett antal kyrkobyggnader.

Kyrkor, socknar och härader

Efterhand som sockenorganisationen under loppet av 1100-talet tagit relativt fasta former, anlades de 7 sockenkyrkor, som funnits inom Höörs kommunområde. De kan möjligen i några fall ha föregåtts av träkyrkor, men de uppbyggdes alla som stenkyrkor i romansk stil under perioden från 1100-talets slut till början på 1200-talet. En speciell karaktär hade kyrkan i Bosjökloster, som var klosterkyrka till det nunnekloster av benediktinerorden, som hade grundats här före 1180-talet, sannolikt vid 1100-alets mitt. Det var emellertid först efter reformationen och efter det att en del av klostergodset av kronan år 1560 bortskiftats till privatperson, som Bosjöklosters församling bildades med den forna klosterkyrkan som sockenkyrka, under patronatsrätt till Bosjöklosters herrgård. Till denna socken hörde det bortskiftade klostergodset i närheten av Bosjö, något som förklarar sockengränsernas säregna former och de många enklaver, som långt fram i tiden har funnits inom Höörs socken. Bosjöklosters kyrka har trots senare tiders förändringar behållit sin medeltida prägel.

Detsamma kan sägas om Hallaröds kyrka, medan kraftigare ombyggnader har förändrat karaktären hos kyrkorna i Gudmuntorp, Höör och Norra Rörum, även om medeltida murpartier i varierande utsträckning ännu finns i dessa kyrkobyggnader. Två medeltida sockenkyrkor har i spåren av den allmänna folkökningen under 1800-talet raserats och ersatts med nybyggda anläggningar. Det skedde i Tjörnarp (1864) och Munkarp (1880-tal), där ödekyrkogårdar markerar platserna för medeltidskyrkorna. De 7 kyrksocknar, som numera bildar Höörs kommun, har tidigare varit fördelade på tre härader. Till Frosta härad ban hört Gudmuntorps, Bosjöklosters, Höörs, Munkarps och Norra Rörums socknar. Till Onsjö härad har Hallaröds socken hört, medan Tjörnarps socken ingått i Västra Göinge härad (före delningen 1637 tillhörde socknen det samlade Göinge härad).

Dessa tre härader har senast från tidig medeltid fungerat som kungliga förvaltnings- och uppbördsdistrikt. Långt fram i tiden skulle häradsindelningen tillämpas i samband med bland annat kyrkans och rättskipningens organisation. Förskjutningar av gränser för socknar och härader kan ha skett vid skilda tillfällen. Det var för övrigt först vid årsskiftet 1968/69, som Tjörnarps socken överfördes till Malmöhus län, medan den år 1719 gjorda uppdelningen i de nuvarande skånska länen i princip har följt häradsgränserna.

Jordägare i äldre tid

Egendomsfördelningen inom Höörs kommunområde har under historisk tid genomgått betydande förändringar. I olika avseenden har ägarförhållandena återverkat på kulturlandskapets utseende ända fram i våra dagar. Den första helhetsbilden av jordegendomarnas fördelning på skilda ägarkategorier får vi inte förrän vid 1600-talets mitt. Av områdets drygt 280 bondgårdar tillhörde cirka 8 % självägande bönder, en siffra som överensstämmer med genomsnittet för hela Skåne. Resten av gårdarna brukades alltså av arrendatorer, dels till kronan (cirka 12 %), dels till kyrkan (cirka 15 %, framför allt Lunds domkapitel) och dels till adeln, som var den sammanlagt klart dominerande jordägarkategorin med cirka 65 % av gårdetalet. Ungefär 1/3 av gårdarna brukades av så kallad veckodagsbönder under områdets olika adelsgods (se nedan). Vissa av de förskjutningar i egendomsfördelningen, som har skett sedan medeltiden kan skönjas genom äldre källuppgifter.
 
Det är ovisst, i vilken utsträckning den danska kronan har ägt jord inom området. I en uppräkning av kungens egendomar från 1200-talets förra hälft omtalas bland kungens allmänningar även ett "Hörswith". Därmed kan möjligen avses ett skogsområde i anslutning till Höör eller Hörby, men en närmare identifiering låter sig inte göra. Under senmedeltiden förvaltades både Onsjö och Göinge härader från Helsingborgs slott, medan Frosta härad tidvis utgjort ett eget kungligt län. I samband med reformationsverket på 1530-talet övertog kronan en stor godsmassa som tidigare tillhört medeltida kyrkliga institutioner. Främst av dessa bör givetvis Bosjökloster nämnas. Vi har tidigare berört, hur detta nunnekloster stiftades vid 1100-talets mitt. Dess godsbestånd var ursprungligen begränsat till ett trettiotal gårdar kring Ringsjön. Under medeltidens lopp tillväxte godsmassan genom donationer, köp och byten. Vid reformationstidens början framstår Bosjökloster som det tredje rikaste klostret i landskapet (efter Dalby och Herrevad): förutom klosterön, som brukades direkt under klostret. hade man drygt 260 arrendegårdar. Dessa var spridda i 15 skånska härader med en klar koncentration till Frosta härad (168 gårdar).
 
Till de kyrkliga institutioner, som ägde gods i området undermedeltiden, hörde även ärkesätet i Lund. Dess omfattande godsbestånd i stiftet var organiserat i ett stort antal län, som bestod av en administrativ huvudgård (så kallad skudgård) och ett antal underliggande arrendegårdar. Ett sådant var till exempel Höörs län med 18 gårdar i och runt Höörs by, ett annat var Hallaröds län med 26 gårdar. Till Häglinge län (i Göinge härad) hörde 12 gårdar i Tjörnarps socken. Även Lunds domkapitel ägde jord inom Höörs senare kommunområde, framför allt i Höörs och Gudmuntorps socknar. Allhelgonaklostret i Lund ägde bland annat gårdar i Munkarps socken. Herrevadskloster ägde det så kallad Boa län med gårdar i framför allt Gudmuntorps, Östra Strö och Stehags socknar. Dessa gårdar skulle senare bilda stommen till Pugerups privatägda adelsgods (se nedan). Med undantag av domkapitlets gods indrogs alltså, som tidigare berörts, merparten av dessa av kyrkliga institutioner ägda gårdar till kronan efter reformationen. Efterhand skulle stora delar av denna godsmassa genom byten, köp och så vidare övergå i privatägda adliga godskomplex.

Några klara belägg för existensen av adliga huvudgårdar inom områdets gränser tycks annars saknas för medeltiden. Ett undantag utgör i viss mening den storman vid namn Thord, som enligt en påvebulla från 1180-talet bidragit till Bosjöklosters grundläggning genom att skänka all sin egendom i området, bland annat ett trettiotal gårdar och fisket i Ringsjön. Bosjökloster förlänades av kronan under en tid efter reformationen till olika adelsmän, men 1560 byttes större delen av klostergodset bort. Från den tiden blev Bosjökloster sålunda ett privatägt adelsgods (med undantag för perioden 1658-1719, då gården var indragen till svenska kronan). Under perioden från början av 1500-talet till senare hälften av 1600-talet genomgick många av landskapets adliga huvudgårdar en utveckling mot stordrifter, och flera nya huvudgårdar anlades. Drivkrafter bakom denna utveckling var framför allt de goda konjunkturerna för jordbruksprodukter och de förmanliga adelsprivilegier, som rådde i Danmark. Utvecklingen inom Höörs kommunområde faller väl in i denna bild. Sålunda genomgick Bosjöklosters egen godsdrift en expansion vid denna tid (se nedan), och ombyggnader och tillbyggnader hade senast på 1650-talet skapat en ståndsmässig miljö. Dessutom till kommer några nya herrgårdar under loppet av 1600-talets förra hälft: Holma (i Höörs socken), Pugerup (i Gudmuntorps socken), Fogdarp (i Bosjöklosters socken) och Ågerup (i Norra Rörums socken).

Som tidigare antytts var cirka 1/3 av hela områdets bönder vid denna tid dagsverksskyldiga så kallade veckodagsbönder under dessa huvudgårdar. På 1680-talet upprättades Hörs säteri, senare benämnt Åkersberg. Framväxten av slottsmiljöer och herrgårdar kunde ibland leda till ingrepp och regleringar i det äldre kulturlandskapet. Som exempel kan nämnas byn Hatteboa, som bestod av 8 mindre gårdar och som var belägen i anslutning till klosterön. År 1638 avhystes byn och dess odlingsmarker införlivades med den expanderande huvudgårdens drift. Under 1700-talet fick många av kronobönderna tillfälle att friköpa (”skatteköpa”) sina arrendegårdar. Genom dessa skatteköp och genom senare friköp från adelsgodsen utökades det självägande bondeskiktet inom området.

Skiften, folkökning och jordmobilisering

Frånsett de ovan berörda förändringarna i samband med skapandet av slottsmiljöer och herrgårdar har den struktur med byar och ensamgårdar, som vuxit fram sedan äldsta historiska tid, länge bibehållits. Till följd av utskiftningen av byarna (reglerad genom enskiftesstadgan 1803 eller stadgan om laga skifte 1827), en allmän folkökning och olika agrartekniska nyheter skulle emellertid 1800-talet medföra genomgripande förändringar i landskapsbilden. Under perioden från 1812 till 1860 genomfördes skiftet i praktiskt taget alla av områdets byar. Därvid flyttade en hel del gårdar ut ur byarna till nyskapade, sammanhängande odlingsmarker. Skiftets effekter på bebyggelsebilden blev inom Höörs kommunområde som helhet relativt milda, eftersom byarna här var fåtaliga och ganska små. Några av de större eller medelstora byarna förlorade genom denna utglesning sin karaktär av samlad bybebyggelse. Som exempel kan nämnas, att endast två av elva bönder stannade kvar på gammal plats i bykärnan, när man skiftade Gunnarps by (Tjörnarps socken). Eftersom risbygdens odlingsmarker dominerades av ängsmark och beteshagar och förhållandevis små arealer på förhand var uppodlade till åker, blev det ofta problematiskt att skapa rimliga ägofigurer till de utflyttande gårdarna. Som en av följderna av utskiftningen fick sålunda även de tidigare bydominerade delarna av kommunområdet nu en spridd gårdsbebyggelse. Under 1800-talets lopp ökade i allmänhet antalet gårdar genom de hemmansklyvningar, som företogs till följd av periodens kraftiga befolkningsökning. Därvid skedde åter en viss förtätning av bygden.

Befolkningsökningen kan för perioden 1805 till 1880 i runda tal för hela området beräknas till cirka 70%, med en dryg fördubbling i Höörs och Gudsmuntorps socknar men med en ringare tillväxt i Hallaröd och framför allt i Norra Rörums. Som en ytterligare följd av det ökade befolkningstrycket upptog man torpställen i skogsbygden. Nu uppstod också på flera håll inom området nya gatehus i de gamla bykärnorna. Även spridda backstugor, så kallad jordbodar, anlades av de ökande skarorna av mer eller mindre jordlösa befolkningskategorier. Som exempel kan anföras, att det i Tjörnarps socken år 1811 kunde räknas 34 torp eller backstugor, en siffra som hade stigit till drygt 60 omkring 1870. Den stora expansionen i landsbygdens bebyggelse och folkmängd kulminerade kring sekelskiftet 1900.

Parallellt med denna utveckling hade under 1800-talets lopp en betydande omvandling av odlingslandskapet ägt rum. Genom utdikning av de tidigare vitt utbredda våtmarkerna, genom sänkning av flera sjöar (bland annat Ringsjön 1882-83 och Tjörnarpssjön), genom röjning i skogarna, stenbrytning och upplöjning av gammal fäladsmark genomfördes en omfattande jordmobilisering, vars främsta syfte var att utvinna ny åkermark. Ännu vittnar många stengärdesgårdar om 1800-talets stora odlingsinsatser. På grund av nya växtföljder och förbättrade jordbruksredskap kunde nu jordbrukets avkastning betydligt stegras. Som minnesmärken från denna agrara expansionsperiod kan man dels se hur flera tidigare ordinära gårdar nu får en närmast herrgårdsliknande prägel, dels hur nya kvarnar med större kapacitet anlägges. Tillverkningen av kvarnstenar var en gammal specialitet just i trakten kring Ringsjön, och den bedrevs kring sekelskiftet i industriella former. Vid den tiden hade även andra industriella verksamheter påbörjats här och var inom området.

Järnvägar, industrialisering och tätortsutveckling

Efterfrågan på Höörsandsten som byggnadsmaterial är känd sedan tidig medeltid, det vill säga från den tid då stenbyggnader överhuvudtaget började uppföras i landskapet. Ett av landets märkligaste kyrkliga byggnadsminnen, Lunds domkyrka, uppfördes nämligen under 1100-talets förra hälft i detta material, liksom senare ett antal sockenkyrkor, däribland Höörs kyrka.
 
Även tillverkningen av kvarnstenar är väl belagd från 1700-talet i Höörs, Munkarps och Bosjöklosters socknar. Spår efter större eller mindre stenbrott påträffas flerstädes i området, till exempel i Stenskogen. Vid sekelskiftet och fram till 1410-talet bröt man och tillhögg slipstenar, kvarnstenar, byggnadssten med mera vid Höör, Maglasäte, Yxnaholm och Lillasäte. Förutom kvarnstens-, tegel- och råstenstillverkning har bast och lin producerats.

Betydelsefullt för utvecklingen av stenindustrin och övriga industriella verksamheter inom Höörs kommunområde blev utbyggande av järnvägsnätet under 1800-talets senare del. Området blev först och främst berört av Södra Stambanan, där sträckan Örtofta-Höör-Sösdala byggdes färdig 1858-59. Vid Tjörnarp anlades station 1875. En anslutande bana från Hörby till Höör var klar 1882. År 1897 invigdes linjen Eslöv-Hörby med stationer bland annat i Snogeröd och Fogdarp. Egentliga stationssamhällen växte endast fram i Höör och Tjörnarp. Framför allt kom Höör att utvecklas till en betydande centralort i Mellanskåne, och orten fick 1901 ställning som municipalsamhälle (köping 1939).
 
Vid sekelskiftet bodde här cirka 1000 invånare. Här fanns banker, skolor, hotell, ett tjugotal handlande och ett femtiotal hantverkare. Bland industrierna märktes andelsmejeri, mekanisk verkstad, stenhuggeri, väveri, vagnfabrik och läskedrycksfabrik. I mindre skala utvecklades stationssamhället Tjörnarp där de ledande industrierna var Gunnarps tegelbruk och Tjörnarps stärkelsefabrik. Industrianläggningar för jordbrukets behov, mejeri och valskvarn, lokaliserades även till Rolsberga som inte hade beröring med någon järnväg, men där viktiga landsvägar möttes. Kulturlandskapet vid seklets början uppvisade således en relativt stor spridning av bebyggelse, befolkning, odling, industrier och servicenäringar. I det avseendet föreligger klara skillnader gentemot dagens förhållanden.

Efterkrigstiden

En bit in på 1900-talet stagnerade den tidigare omtalade expansionen i områdets folkmängd och bebyggelse. Det agrara kulturlandskapet levde sedan i sina huvuddrag kvar fram till tiden strax efter andra världskriget. De tre senaste decenniernas utveckling har emellertid inneburit flera förändringar. Som exempel kan man peka på, att jordbrukets tekniska modernisering har bidragit till att utveckla den helåkersbygd: som numera utbreder sig söder om Ringsjön. Här är de större, sammanslagna enheterna flera än i mellanbygd och skogsbygd, där ännu småbruken dominerar, och där tidigare större gods har styckats ut (till exempel Åkersberg och Ågerup).

Under 1960-talet var i området norr om Ringsjön igenläggningen av åker omfattande. Skog planterades på tidigare odlingsmarker, och många gårdar har fått nya funktioner som fritidshus. Både ringsjöbygden och skogstrakterna i norr har sedan sekelskiftet varit eftersökta för fritidsbosättning, som numera här och var förekommer i tätare ansamlingar och ger omgivningarna sin speciella prägel. Många äldre industrier har försvunnit, till exempel stenindustrin, tegelbruk, mejerier och så vidare. Bortsett från stambanan, där tågen dock inte längre stannar vid Tjörnarps station, har järnvägslinjerna lagts ner. Den industriella verksamheten är numera huvudsakligen koncentrerad till några större företag i Höör. Kring denna ort har tillväxten även skett i form av småhusbebyggelse på betydande arealer. I kommunområdet har vägar byggts, och förbättrats för att möta bilsamhällets krav.