Det äldsta vägnätet

Spår av äldre tiders vägnät är idag svåra att identifiera i landskapet eftersom de har tillhört en nu försvunnen samhällsstruktur.                        

Kommunikationsleder speglar människans rörelser i landskapet. Stigar, vattenvägar och vägar har också fungerat som mötesplatser och då kanske framför allt vägskäl, vägkorsningar och vadställen. Spår av äldre tiders vägnät är idag svåra att identifiera i landskapet eftersom de har tillhört en nu försvunnen samhällsstruktur. Förmodligen har man utnyttjat åsryggar och ådalar och undvikit sankare marker och starkt kuperad terräng.

Hålvägar

På vissa håll kan man än idag se hålvägar som format urgröpningar i landskapet efter generationers slitage. När en hålväg blivit oframkomlig på grund av regn och lera har man istället gått eller ridit vid sidan av hålvägen och på så sätt har nya, parallella hålvägar bildats. På så sätt kan hela system av hålvägar ha bildats. Hålvägar kan ha en mycket lång användningshistoria och de är ofta svåra att närmare datera. Ofta påträffas de i anslutning till gravhögar, hällristningar och röjningsrösen. I Grydebjär, väster om Hässleholm, finns exempel på en hålväg vid ett gravfält, liksom i Kungsmarken vid Lund, där hålvägar påträffats vid fossila åkrar.

Byarna och deras vägnät

Runt boplatserna kan det ha funnits ett lokalt nät av stigar för att förflytta sig till de odlingsmarken. Även byarna hade sitt småskaliga nät av stigar och vägar som sammanband bebyggelsen, åkern, ängen, vattendragen, utmarken, och så vidare. I dagens landskap syns spår av detta kommunikationsnät i form av bland annat fägator, hålvägar och bygator. Under järnåldern tillkom ett mer heltäckande vägnät som förband gårdar med gårdar, byar med byar. Även bygderna bands samman med dessa vägar.

Vägen förlades till allmänningen

Järnåldersbyar, gravfält och runstenar återfinns ofta i anslutning till det äldsta kända vägnätet. Utbredningen av järnålderns och medeltidens byar visar att hela landskapet vid denna tid hade tagits i anspråk. Det var viktigt att skydda byns marker från färdvägarna. Vägarna gick istället på byns allmänningar. Även gemensamma samlingsplatser som marknadsplatser och tingsplatser var belägna på allmänningarna och i anslutning till allfartsvägar. Att passera över odlad mark var förenat med bötesstraff och skyldighet att betala skadestånd enligt Skånelagen. 

Skånelagen

Skånelagen var en av de landskapslagar som styrde rättskipningen och som grundade sig på gamla sedvänjor. Skånelagen upptecknades under mitten av 1200-talet men byggde på äldre förlagor. Skånelagen gällde i Skåne, Halland, Blekinge och Bornholm. Det medeltida lokala och regionala vägnätet gick i varandra, sockenvägar och häradsvägar kunde knytas samman och bilda en stamväg. På så sätt kom fjärr- och närkommunikation att samsas på samma vägar. Det tycks ha funnits ett förmedeltida vägnät som gick utanför de medeltida byarna och som bör tolkas till ett äldre tidsskikt. Vägnätet var som mest förgrenat i de mest tätbefolkade områdena. Lagastigen och Kungsstigen är två av medeltidens stamvägar vars vägsträckningar i Skåne är något osäkra. Medeltidens stamvägar kan på sina håll sammanfalla med dagens vägnät. Ett mer systematiskt uppbyggt vägnät etablerades i och med en framväxande statsmakt. Även stadsbildningar krävde ett fungerande vägnät för transport av varor, arbetskraft och militär.

För tunga transporter var oftast vägar på vatten att föredra, eller om möjligt vintervägar med släde. Landsvägarna var oftast i dåligt skick och lämpade sig framför allt för kortare resor och då utan tyngre last. Även den kristna missionen var beroende av ett väl utbyggt och fungerande vägnät. De större och viktigare kommunikationslederna och vadställena förbättrades i syfte att underlätta kristendomens spridning. Sättet att färdas längs vägarna varierade, men det allra vanligaste var att man gick till fots. Vägar som inte har lämnat synliga spår i landskapet kan i vissa fall ändå beläggas genom tradition.

Runstenar

En av de viktigaste källorna till kunskap om vikingatida eller tidigmedeltida vägar är runstenarna. De är skriftliga dokument som direkt berättar om byggen av vägar och broar och samtidigt arkeologiska monument som konkret vittnar om broar, vad och vägar, ibland sammanhängande vägsystem, under 1000-talet och en bit in på 1100-talet. Runstenarna placerades så att de skulle ses av så många som möjligt, till exempel vid en väg där många passerade eller vid en samlingsplats som en tingsplats eller ett vägskäl. I Skåne är de flesta runstenarna från slutet av vikingatiden och de flesta återfinns i landskapets södra och västra delar. En del runstenar är flyttade i senare tid och påträffas inmurade i kyrkomurar eller i parker. Vid Jordberga gods finns den så kallade Källstorpsstenen med inskriptionen "Torkel gjorde (åt) Tords son, bro denna efter Vrake, broder sin".
 
Lästips:
Eriksson, Marja: En väg till Uppåkra, i: Larsson, Lars (red.): Uppåkra centrum i analys och rapport (2001).
Samuelsson, Bengt-Åke. Kan gravar spegla vägars ålder och betydelse? i Larsson, Lars (red.). Uppåkra - centrum i analys och rapport. Uppåkrastudier 4. Lund. (2001).
Larsson, Lars (red.). Kommunikation i tid och rum. Lund.(2001).
Hultén, Christer och Anders Dunér: Fornminnen i Skåne. En vägvisare (2001).
Vägen - Ett kulturarv (1997).

___________________________________________

Exempel: En bronsåldersväg

Vid de arkeologiska undersökningarna inför anläggandet av Yttre Ringvägen i samband med Öresundsbrons byggande 1998, påträffades delar av en förhistorisk väg i Kvarnby öster om Malmö. Arkeologerna frilade en stenlagd väg, som med hjälp av Kol-14-metoden daterades till början av yngre bronsålder (cirka 1100-500 f. Kr.). Vägen visade sig vara drygt en meter bred och man kunde urskilja fem centimeter djupa hjulspår i stenbeläggningen. Förmodligen har vägen först utgjorts av en hålväg, som senare har förstärkts med sten. Teorier har framförts att vägen möjligen har använts för transporter av flinta från de närbelägna flintgruvorna i Södra Sallerup. Stenlagda vägar från denna tid är mycket ovanliga och bronsåldersvägen i Kvarnby är unik även i ett nordeuropeiskt perspektiv.

 I Sydskandinavien var stenbyggda vägar tidigare kända först från och med förromersk järnålder (500-0 f. Kr.) Vägar kan ha en mycket lång historisk kontinuitet och delar av dagens vägnät har förhistorisk sträckning. Vägen i Kvarnby slutade dock att användas någon gång vid övergången mellan mellersta och yngre bronsålder. Belägg för detta finns i de härdar och den grop med keramik från yngre bronsålder som anlades på och intill vägen. Fynd från anläggningarna har på så sätt hjälpt till att datera vägen även genom så kallad relativ datering. Vägen i Kvarnby tycks ha sträckt sig genom ett starkt kuperat landskap där höjder och sankare partier inte nödvändigtvis undvikits. Det kan dock vara svårt att uppskatta landskapsförhållandena under mellersta bronsåldern. Ofta slingrar sig annars äldre vägsträckningar genom landskapet och är väl anpassade till topografin.

Bronsåldersvägen kan ha varit en del av ett förhistoriskt vägstråk som band samman de olika bygderna i sydvästra Skåne. För att bevara det uppseendeväckande fyndet av bronsåldersvägen åt eftervärlden gjordes dels en avgjutning, dels togs ett parti av vägen in som ett stort preparat till Tekniska Museet i Malmö. Vägen ingick där i utställningen Framtidstro- Framtidsbro år 2000/2001. Upptäckten av bronsåldersvägen i Kvarnby innebar att man fick upp ögonen för denna typ av lämning. I samband med anläggandet av Öresundsbron påträffades ytterligare fyra stenlagda vägpartier, varav tre har daterats till järnåldern.

Lästips:

Winkler, Mia: Vägen från Södra Sallerup, i: Larsson, Lars: Kommunikation i tid och rum (2001). Thörn, Raimond: Bronsåldersvägen som låg i vägen för bron, i: Populär arkeologi, nr. 3, 1998.