Pilevallar och pilerader

Pilevallar och pilerader är starkt förknippade med det skånska öppna slättlandskapet, där de är och har varit betydelsefulla landskapselement.

Bristen på träd avhjälptes genom att pilrader anlades på jordvallar mellan olika ägoslag eller utmed körvägar, socken- och ägogränser. En stor del av planteringarna genomfördes främst i samband med skogs- och hägnadskampanjer under 1700- och 1800-talen. Som följd av skiftesreformerna ökade antalet pilevallar framförallt under det sistnämnda århundradet och i början på 1900-talet. Jordbrukets rationalisering under 1900-talet innebar dock att pilerader höggs ner i stor omfattning och vallar planades ut för att skapa större brukningsytor.

Pilerader och pilevallar har haft många funktioner i odlingslandskapet, samtidigt som de bidrar till den biologiska mångfalden genom att vara viktiga småbiotoper. De var virkesreserv och gav klenvirke, stängselris, slöjdvirke, material för korgflätning och brännved, samtidigt som de fungerade som läplanteringar och förstärkning av redan befintliga hägnader. Genom hamling och lövtäkt gavs djuren ett viktigt fodertillskott under vintern. Det var främst tålig vitpil som planterades. En del pilar (buskpil) kapades vid basen, medan andra (stubbapil) kapades högre upp vid hamling. På så vis har träden fått det karaktäristiska utseendet med kort tjock stam med tunna kvistar och grenar.
 
Lästips:
Berglund, Magnus: Skånska jordvallar och andra hägnader i det träd- och stenfria landskapet (2002).
Träd i Odlingslandskapet. Jordbruksverket (1994).