Ordning, rätt och säkerhet

Skånelagen upptecknades på 1200-talet. Tingsplatser tros ha funnits runt om i Skåne, senare i varje härad.  Städerna utgjorde självständiga områden med egna domstolar, bytinget och rådstugurätten. Svenskarna lyckades under 1680-talet att förmå den skånska lantdagen att själv begära att få uniformitet med Sverige. Svenskan blev då officiellt språk och skulle talas vid domstolar, inom förvaltning och kyrkor. På landsbygden kom under 1740-talet byordningarna.

 

Skånelagen

Skånelagen som upptecknades i början av 1200-talet, är en sammanställning av rättsregler och sedvänjor som följts i Skåne. Tingsplatser, där rätt skipats och bygdens män samlats till rådslag, tros ha funnits runt om i Skåne. Senare fick varje härad en central tingsplats. Vid sidan om häradstingen fanns även Skåne landsting, som hölls vid Arendala öster om Lund.

Fogden

Vid rättegångar i städerna följde man andra regler än vid landsbygdens domstolar. Kungen tillsatte i varje stad en fogde, byfogden, som utövade kungens myndighet. Efterhand fick borgarna rätt att tillsätta byfogden själva. Från Tyskland övertog man under 1200-talet det skicket att städerna styrdes av ett råd som tillika utgjorde domstol. De sammanträdde i stadens rådstuga och utgjorde också rådstugurätten. Det bestod av ett antal borgmästare och rådmän som ansvarade för sundhetsanordningar, byggnadsväsen, försvar, rättskipning med mera. Bytinget under öppen himmel var den äldsta typen av domstol där det till exempel under 1400-talet främst behandlades brottsmål. Tvistemål hölls i rådstugan.

Städerna utgjorde självständiga områden med egna domstolar, bytinget och rådstugurätten. På landsbygden drogs däremot rättssaker främst inför häradstingen. De hade först varit ganska självständiga men under 1400-talet knöts de närmare kungen.

Landstinget

En för hela Skåne gemensam högre instans var landstinget som samlades vid Lund. Under 1300-talet förlorade den sin rätt att stifta lag för landskapet utan fungerade som domstol. I landstinget hyllade skåningarna också nytillträdda kungar med ceremoni på Lerbäckshögen norr om Lund.

Under 1500- och 1600-talen hade borgmästare och råd fortfarande huvudansvaret för städernas styrelse och förvaltning. Byfogdens uppgifter övertogs dock alltmer av den av kungen utsedda länsmannen. 

Efter freden i Roskilde 1658

Enligt fredsavtalet i Roskilde 1658 skulle dansk lag, privilegier, kyrkoordning och sedvänjor behållas i Skåne. Detta beseglades även vid freden i Lund 1679. Så blev det då inte eftersom svenskarna struntade i fredsavtalet. För att ge legitimitet åt det hela så lyckades svenskarna  under 1680-talet att, med hjälp av piska och morot, förmå den skånska lantdagen att själv begära att få uniformitet med Sverige. Svenskan blev då officiellt språk och skulle talas vid domstolar, inom förvaltning och kyrkor. Landshövdingen ersatte länsmannen, län slogs samman och borgmästaren utsågs av staten. Under kommande maktskiften i Skåne ändrades även styrsätt därefter. Med freden i Lund 1676 påverkades organisationen ytterligare. Häradshövdingar utsågs istället för häradstingens häradsdomare. De skånska landstingen upphörde och istället skulle Göta hovrätt vara närmast högsta rättsinstans över häradstingen. I städerna ersattes bytinget av kämnärsrätten medan rådstugurätten behölls. Även för städerna var nästa rättsinstans Göta hovrätt. Danskt inflytande fram till 1710 innan Skåne slutligen blev svenskt.

På landsbygden försökte staten under 1740-talet att ge byorganisationen större stadga och effektivitet genom byordningarna. Byalaget hade ett övergripande ansvar och alla viktiga beslut fattades på byastämman. Under 1700-talet skedde också förändringar för städerna och borgerskapets äldste skulle finnas i alla städer. Tillkomsten av drätselkammare gav även ståndspersoner och orepresenterade stadsbor inflytande på stadsstyrelsen. Kristianstad erhöll drätselkammare 1842 medan Malmö, Helsingborg och Ystad inte hade någon före 1862.

1800-talets förändringar

Under 1800-talet blev det uppenbart att de traditionella formerna för självstyre i städerna och på landsbygden inte längre räckte till. Genom skiftesreformerna hade byarna skiftats så att bystämmorna inte fungerade på samma sätt som tidigare. Istället kom socknar att bli de minsta enheterna, medan benämningen landskommun gällde borgerliga angelägenheter och församling gällde kyrkliga. I större landskommuner fanns kommunfullmäktige och städernas äldste ersattes av stadsfullmäktige. I fråga om rättskipning gjordes dock inga större förändringar. I städerna kvarhölls rådhusrätten då kämnärsrätten avskaffats 1849 och på landsbygden var häradsrätten fortfarande första instans.

Åklagarväsendet

Det moderna åklagarväsendet har sin grund i 1965 års åklagarreform, då det tidigare organisatoriska bandet mellan polis och åklagare upphävdes. Tidigare hade landsfiskalerna och stadsfiskalerna varit såväl allmänna åklagare som polischefer och kronofogdar. Numera är de tre funktionerna klart åtskilda. Det var vanligt redan på 1600-talet att kronans ämbetsmän förde talan på det allmännas vägnar. Det blev en uppgift för fogdar, länsmän och fiskaler. På 1700-talet inrättades justitiekanslersämbetet vars innehavare var rikets högste åklagare. Det dröjde ända in på 1900-talet innan en särskild åklagarorganisation inrättades. På länsplanet fanns då en landsfogde, som var både åklagare och polischef i länet - underställd såväl Riksåklagaren som länsstyrelsen.

En helt fristående och självständig åklagarorganisation infördes först från 1965, då polis- åklagar- och exekutionsväsendena förstatligades och dessa uppgifter skildes åt. Då bildades 21 regionala åklagarmyndigheter. Sedan 1996 är åklagarna organiserade i sex regionala åklagarmyndigheter under var sin överåklagare. Hela åklagarväsendet leds av Riksåklagaren, som dels är rikets högste åklagare och dels under regeringen chefsmyndighet för hela åklagarväsendet.

Domstolsväsendet

Domstolsväsendet i Sverige är uppdelat mellan allmänna domstolar och specialdomstolar. Den allmänna domstolen är uppdelad i tingsrätten, hovrätten och högsta domstolen. I Skåne finns hovrätt i Malmö och tingsrätt i Helsingborg, Hässleholm, Kristianstad, Lund, Malmö, Trelleborg och Ystad. De senaste åren har det genomförts sammanslagningar, tidigare fanns tingsrätt i till exempel Simrishamn, Landskrona och Eslöv.

Polisen

Polisarbetet har genomgått stora förändringar under de senaste åren. Elva polismyndigheter i Skåne har blivit en enda. Inom polismyndigheten finns flera funktioner som är gemensamma för hela länet, till exempel Skånepolisens Upplysningscentral i polishuset i Hässleholm. 

En polisinrättning, fristående från övrig förvaltning, inrättades 1776 för att göra polisen effektivare. I samband med länsindelningen 1634 blev Konungens Befallningshavande, K B, högsta polismyndighet i länet. Grunden för ordningshållningen var länets indelning i fögderier och länsmansdistrikt.

Kronofogde- och länsmanstjänsterna

reglerades i en kunglig förordning. Kronofogden skulle ha uppsikt över allmän ordning och säkerhet inom fögderiet. De skulle själv eller genom underlydande kronolänsmän förhindra brott som hörde under allmänt åtal. Kronolänsmännen hade till sitt förfogande fjärdingsmän. Benämningen fjärdingsman har sitt ursprung i häradets indelning i fjärdingslag, vart och ett med en fjärdingsman som biträde åt länsmannen. I varje socken skulle tillsättas en fjärdingsman som skulle underrätta kronofogden eller kronolänsmannen om grövre brott, närvara vid uppbördsstämmor och mantalsskrivningar och hjälpa till vid indrivning. Fjärdingsmannens arbete sköttes ofta som en bisyssla till ett ordinarie yrke. 1899 års lag angående fjärdingsmannabestyrets utgörande innebar att fjärdingsmannen utsågs av kommunalstämman för en tid av minst tre år. Fjärdingsmannabefattningen var fortfarande en bisyssla och några krav på utbildning fanns ännu inte.

Polisväsendet

Under 1800-talet förändrade i snabb takt samhällets sociala och ekonomiska mönster. Från 1800 till sekelskiftet  1900 mer än fördubblades befolkningen. Många sökte sig till städernas industrier och befolkningen i städerna nästan femdubblades. Polisen ställdes inför nya uppgifter. För köpingar som fått sina köpingsrättigheter från 1864 gällde skyldigheten att bekosta en polisuppsyningsman som chef över polispersonalen. Han var dessutom åklagare och kallades därför ofta köpingsåklagare. För att förstärka den ordinarie polisbevakningen på landsbygden fanns även extra polismän, ridande länspolis och länsdetektiver.Reformen genomfördes i Malmö 1874, som dessförinnan hade nattväktare. I mindre städer genomfördes reformen delvis och med bibehållen nattvakt. I till exempel Kristianstad sköttes dagbevakningen av poliskonstaplar och nattbevakningen av nattväktare. Andra exempel på system är den i Trelleborg kombinerade polis- och brandkår som fungerade vid sidan av ordinarie poliskår. Den avskaffades först 1920.  i riket låg till grund för organisationen i flera decennier framåt. Stad, köping, landsfiskalsdistrikt eller del därav utgjorde ett polisdistrikt med skyldighet att anställa erforderligt antal polismän eller fjärdingsmän. Stad med minst 10 000 invånare ålades dessutom att hålla med reservpolismän för att vid behov upprätthålla ordningen på annan ort. Dessförinnan hade olika polisutbildningar startat i landet. Kvinnliga poliser anställdes i Malmö 1936 och Helsingborg 1940. År 1954 försvann benämningen polissyster men arbetsuppgifterna var samma som tidigare. Vid förstatligandet den 1 januari 1965 indelades riket i 119 polisdistrikt att jämföra med 554 under den kommunala tiden. Rikspolisstyrelsen med rikspolischefen blev central myndighet. Förstatligandet 1965 innebar nya möjligheter för kvinnorna att göra karriär i polisyrket och 1981 utnämndes den första kvinnliga polismästaren.

Räddningstjänst

Räddningstjänst är kopplat till den kommunala indelningen eller samarbete dem emellan. Sydöstra Skånes Räddningstjänstförbund bildades till exempel genom att räddningstjänsterna i Simrishamn, Skurup, Tomelilla och Ystad organiserades i ett kommunalförbund.

Brandkåren

Stadslagen, från mitten av 1300-talet, krävde vakthållning nattetid och reglerade brandstyrkans organisation och utrustning. År 1619 utfärdades en stadga om städernas administration och det fanns även ett stort behov av polisbevakning. Borgmästare och råd ansvarade för ordningshållning och brandbevakning vid sidan om övriga åligganden. Till denna stadsstyrelse knöts även domstolsorganisationen. Till sitt förfogande hade de svenner motsvarande dagens poliser. I sjöstäderna fanns särskilda bro- och bryggekikare. Beväpningen bestod av en brandvaktssax eller bygel (som för övrigt är ursprunget till skällsordet ”byling”). Med stadga från 1619 fick städerna brandordningar och brandmästare infördes. Brandvakten utgjordes av borgarna själva. Brandväsendet utvecklades i takt med att städerna byggdes och på 1700-talet organiserades nattvakten till en fast stadsvakt med avlönad personal, vilken även skulle agera ordningspolis. För att göra släckningen effektivare organiserades frivilliga brandkårer. 

Under slutet av 1800-talet kom också de första yrkesbrandkårerna att sättas upp i större städer, medan det i mindre städer inrättades deltidsbrandkårer. Flera städer kombinerade brandkårstjänst med polistjänst. Enligt 1944 års brandlag blev istället alla kommuner skyldiga att ordna brandkårsfrågan och skogsbrandssläckningen blev en kommunal angelägenhet. År 1962 kom gemensamma bestämmelser för alla kommuner samtidigt som begreppet borgarbrandkår försvann. Med kommunreformen 1963, genomförd fram till 1974, minskade antalet kommuner drastiskt, vilket medförde att många industribrandkårer upphörde eller övertogs av kommunen. (Om livräddningsväsendet finns mer att läsa under rubriken Navigering, ledning och säkerhet till hav).

 

Lästips:

Det svenska domstolsväsendet - en kort introduktion. Regeringskansliet.

www.brandhistoria.org

Kontakt

Dela sidan:

Landshövding

Anneli Hulthén

Besöksadress

Östra Boulevarden 62 A, Kristianstad eller Södergatan 5, Malmö

Postadress

205 15 Malmö

Organisationsnummer

202100-2346

Följ oss