Risk för vattenbrist i Skåne länLäs mer på SMHI:s webbplats om aktuellt meddelande.

Bankväsen

Den huvudsakliga utvecklingen av Sveriges bankväsende sammanfaller med det industrialiserade och urbaniserade samhällets framväxt. Dessförinnan, från stormaktstiden under 1600-talet och början av 1700-talet, var bankväsendet endast en del av den centraliserade statsmakten i form av en riksbank.

1800-talets början och mitt blev en genombrottstid för bankbyggande. Behovet av bankrörelser var påtagligt för näringslivet i provinsen och betydande handelsorter som Malmö. Reformer inom den agrara näringen samt införandet av ny teknik och utrustning var dock områden som främst berördes under grundläggningsskedet 1820- och 30-talen. Detta innovationsskede innebar stora investeringar men också andra näringslivsförändringar och ekonomiska relationer med stora investeringsbehov över hela landet. Det var också frågan om en övergång från en statsreglerad ekonomi till en friare ekonomi där privilegie- och skråsystemen avskaffades. Den första banketableringen var sparbankerna, vilka betraktades som halvofficiella institutioner, starkt förankrade eftersom det bland sparkbankernas initiativtagare och ledamöter fanns lokala företrädare. Verksamheten bedrevs till en början ofta i rådhuset eller hos kyrkoherden. Sparbankens värden kunde, som i Lund, förvaras i kyrkans sakristia. I Hässleholm byggdes till och med en kombinerad tingsrätt och bank, medan tingshus, sockenstugor och skolhus användes som sparbanker på mindre orter. Vid sidan om sparbanker fanns affärsbanker med in- och utlåning och valutatransaktioner. 
  
Affärsbankerna hade inte samma självklara koppling till stadens institutioner. Även om det förekom bankverksamhet i rådhus eller posthus var den vanligaste lokaliseringen ett bostadshus tillhörande någon i bankens styrelse. Den första affärsbanken var Skånska privatbanken i Ystad 1831. I de större städerna vid sekelskiftet 1900 anlades bankbyggnader i centralt läge vid sidan om kyrka, rådhus och stadshus. I mindre städer och i andra centralorter var det främst sparbankerna som var mest framträdande med deras nära anknytning till officiella verksamheter. Sparbanken i Ystad stod för det första i raden av magnifika sparbankspalats som uppfördes under årtiondena kring förra sekelskiftet, men också Kristianstad sparbank och de samtida sparbankshusen i Helsingborg och Lund var monumentala byggnader. I Landskrona däremot valde sparbanken att uppföra ordinära hyreshus, om än mer påskostade än vanligt. 
  
I Lund förvandlades en sträcka av stadens huvudgata till bankgata. Här var det främst affärsbankerna som hade ett monumentalt utformande, något som var vanligt i större städer. Denna epok kan kallas provinsbankernas tid, visserligen med en ökad etablering av sparbanker men främst dominerat av utbyggnad av affärsbanker och etablering av hypoteksinstitut. Nyetablerade banker var till exempel Sydsvenska Kreditaktiebolaget, Skånska handelsbanken och Bankaktiebolaget Södra Sverige. Utmärkande för dessa banker var just att de var en rad snabbt tillkomna bankbyggnader. Med det ökade antalet banker blev konkurrensen hårdare och flera banker ombildades till aktiebolag. Nyetableringar ersattes av fusioner och rekonstruktioner. Skånebanken, den största provinsbanken, sammanslogs med Skandinaviska kreditaktiebolaget. Strax därefter började första världskriget och stora förändringar i samhällsstruktur och ekonomi följde efter detta. Därefter organiserades storbanker i landsomfattande enheter för att möta internationella kriser och ännu ett nytt världskrig. Många banker upphörde eller fusionerades med större. Sparbanker kom dock att dra fördel av affärsbankkrisen och att jordbrukskasserörelsen etablerades under 1920-talet. Från 1930-talets mitt minskade industrins upplåningsbehov. Sparbankernas satsningar på egnahemsbyggande och bostadsförsörjning medförde att dessa stod utanför den kris som övriga banker ställdes inför i början av första världskriget. 
  
Först under 1960- och 70-talen slogs sparbankerna samman, men affärsbankernas sammanslagningar var än större. Bankernas specialisering likriktades och sammanslagningar skedde även mellan spar- och affärsbanker. Genomgripande strukturförändringar, stark ekonomisk expansion och teknisk förändring berörde i hög grad även bankväsendet. Samtidigt byggdes nytt i stor skala. De flesta byggnadsprojektet var helt nya bankhus och i regel hade de gamla försålts, i många fall till kommunen. I förhållande till bankbyggandet vid seklets början var nybyggnationen på 1960- och 70-talen dock blygsam. Byggnaderna fick dock en helt annan karaktär, med kvartersstora volymer och utrymme för uthyrning, ofta till varuhus. Det renodlade bankhuset byggdes inte längre, vilket även gällde riksbankens nybyggda avdelningskontor i Malmö. Till skillnad från seklets början byggdes istället generella kontorshus, som inte var speciellt anpassade för bankverksamhet.

Lästips:
Andersson, Henrik O, och Fredric Bedoire: Bankbyggande i Sverige (1980).

Kontakt