Stadsomvandlingar

När stadsomvandlingar kommer på tal tänker många genast på tiden efter andra världskriget och några decennier framåt, kanske framför allt 1960-talet. Inte sällan benämndes denna tids omvandlingar i de svenska städerna för "saneringar".                     

Efterkrigsanda

Efter andra världskriget hade Sverige en god ekonomi och det fanns höga ambitioner att förändra och förbättra. Centralt belägna fastigheter som var lågexploaterade skulle utnyttjas bättre och ge större vinst. Det var till en början främst bostadshus som revs och ersattes av nya.

Dåliga hus med eftersatt underhåll och osanitära bostadsförhållanden i stadskärnorna skulle byggas bort. Kravet på högre standard hade ökat. Cirka 40 % av de svenska städernas äldre bostadsbebyggelse fick ge plats åt nya och moderna hus. Antalet bostäder i centrum minskade då det inte ansågs lämpligt för barnfamiljer att bo där. Det skulle istället planeras för rymliga, sunda och väl utrustade lägenheter utanför city.

1960-talets bostadsbebyggelse med central placering uppfördes i en skala som inte var anpassad till befintlig bebyggelse. Ofta uppstod tydliga brott mot den omkringliggande miljön och mot de byggnader som tidigare funnits på platsen. 

Varuhus

I början av 1900-talet fanns större varuhus enbart i landets större städer. Efter 1945 innebar den förbättrade ekonomin och den ökade konsumtionen en stor uppgång för detaljhandeln. Amerikanska konsumtionsmönster blev förebild för den svenska detaljhandeln. På 1960-talet uppfördes stora och rationella varuhus, anpassade till stordrift och självbetjäning. Småbutiker fick svårt att hålla sig kvar i stadskärnorna på grund av den ökade konkurrensen. Parkeringsmöjligheter fanns ofta i samma byggnad som varuhuset. De stora varuhusen Domus, Tempo och Epa inledde sitt intåg i stadskärnorna. Ofta fanns både Domus och ett annat varuhus i samma stad på grund av politiska aspekter. Domus ingick i Kooperativa Förbundet (KF), som stod socialdemokratin nära. 

Köpcentra

De stora centrala varuhusen fick från 1970-talet och framåt konkurrens av köpcentra i städernas utkanter. Under 1980-talet uppfördes allt fler så kallade gallerior med flera olika butiker under samma tak. I Malmö slutfördes omvandlingen av Triangeln i kvarteret Kaninen under 1980-talet. Ett köpcentrum och en skyskrapa innehållande hotell fick komplettera Domusvaruhuset, som uppförts på 1950-talet. En nutida trend är att butiker återigen flyttar ut ur städerna till externa köpcentra (shoppingmalls) efter amerikansk förebild. 

Trafikplanering

Trafikplaneringen var ett viktigt inslag av stadsomvandlingarna. Biltrafiken fick styra mycket av städernas utformning. Under efterkrigstiden ökade privatbilismen markant. Allt fler fick råd att köpa bil och både det långväga resandet och resandet inom städerna ökade. Ett effektivt och framkomligt gatusystem skulle underlätta trafiken i stadskärnorna. För att kunna ställa ifrån sig bilen och handla i de nya varuhusen krävdes parkeringshus. Modellen i många städer blev en ringled som effektivt ledde trafiken runt centrum. Därifrån drogs matargator in till de centrala delarnas parkeringshus och varuhus med parkeringsdäck. Från parkeringen kunde man ofta ta sig direkt till butikerna med hjälp av hiss. 

Malmö

Den rationella staden var fulländad. I komplexet Arkaden i Malmö, som stod färdigt 1957 och som både innehöll butiker, kontor och hotell, ingick ett parkeringshus som underlättade både för dem som skulle till sin arbetsplats och för dem som skulle in till stadskärnan och göra inköp. Några kvarter därifrån byggdes parkeringshuset Anna år 1977 efter ritningar av Sten Samuelson. Malmös centrala delar fick till vissa del en ny identitet efter andra världskriget. Det förekom att hela kvarter sanerades (det vill säga ersattes av ny bebyggelse) och en anpassning efter den ökade biltrafiken. Djäknegatan breddades och många byggnader utmed gatan ersattes av nya. Andra områden som fick en ny skepnad är det före detta arbetarkvarteret Lugnet, Södertull, kvarteren kring Caroli kyrka och österut längs Östra Förstadsgatan (se vidare under "Caroli City"). Många rivningstomter gapade länge tomma på grund av att det saknades resurser att bebygga dem. Än idag finns obebyggda avrivna tomter. 

Starka reaktioner

Stadsomvandlingen väckte starka reaktioner under de följande decennierna och kritiserades ofta. Men saneringen innebar också högre standard och bättre boendeförhållanden för många människor. Författaren Olle Svenning skildrar denna utveckling i boken i "Lojaliteter. Min far (s)" där han skriver om sin far, politikern Eric Svenning: "Malmö förändrades de här åren (1950- och tidigt 60-tal); de delar som påminde om nödens och ibland om kampens år revs. Stora väldiga områden i centrum, på Söder och Öster försvann. Jag kan inte påminna mig att Eric någonsin tvekade inför de beslut som fick gamla arbetarkvarter som Lugnet och dem runt Rörsjöstaden att försvinna. Jag är övertygad om att inte någon enda släkting tyckte att rivningarna var tragiska. Det som försvann var den svåra, eländiga tidens hus: fukten, sjukdomarna, fattigdomen. Och så stod de nya husen där; charmlösa ibland men med rinnande vatten, centralvärme, ljus, rymd, kylskåp, någon gång frys, stora badrum med fönster.

Rivningarna beskrevs som klassfrågor. De som protesterade, ibland, var skribenter i stans högertidning och så mina lärare i realskolan och gymnasiet. Den malmöitiska arbetarrörelsen kände stolthet när det mäktiga Södertull restes vid kanalen och när Domus och Tempo ersatte gamla kvarteret Korpen. Lugnet, så romantiserat av dem som aldrig behövde bo där, var för min släkt löss och fattigdom" Lästips:Johansson, Bengt O.H.: Den stora stadsomvandlingen. Erfarenheter från ett kulturmord (1997).  Svenning, Olle: Lojaliteter. Min far (s) (1995).

När stadsomvandlingar kommer på tal tänker många genast på tiden efter andra världskriget och några decennier framåt, kanske framför allt 1960-talet. Inte sällan benämndes denna tids omvandlingar i de svenska städerna för "saneringar".
 
Efter andra världskriget hade Sverige en god ekonomi och det fanns höga ambitioner att förändra och förbättra. Centralt belägna fastigheter som var lågexploaterade skulle utnyttjas bättre och ge större vinst. Det var till en början främst bostadshus som revs och ersattes av nya. Dåliga hus med eftersatt underhåll och osanitära bostadsförhållanden i stadskärnorna skulle byggas bort. Kravet på högre standard hade ökat.
 
Cirka 40 % av de svenska städernas äldre bostadsbebyggelse fick ge plats åt nya och moderna hus. Antalet bostäder i centrum minskade då det inte ansågs lämpligt för barnfamiljer att bo där. Det skulle istället planeras för rymliga, sunda och väl utrustade lägenheter utanför city. 1960-talets bostadsbebyggelse med central placering uppfördes i en skala som inte var anpassad till befintlig bebyggelse. Ofta uppstod tydliga brott mot den omkringliggande miljön och mot de byggnader som tidigare funnits på platsen.

Varuhus

I början av 1900-talet fanns större varuhus enbart i landets större städer. Efter 1945 innebar den förbättrade ekonomin och den ökade konsumtionen en stor uppgång för detaljhandeln. Amerikanska konsumtionsmönster blev förebild för den svenska detaljhandeln. På 1960-talet uppfördes stora och rationella varuhus, anpassade till stordrift och självbetjäning. Småbutiker fick svårt att hålla sig kvar i stadskärnorna på grund av den ökade konkurrensen. Parkeringsmöjligheter fanns ofta i samma byggnad som varuhuset. De stora varuhusen Domus, Tempo och Epa inledde sitt intåg i stadskärnorna. Ofta fanns både Domus och ett annat varuhus i samma stad på grund av politiska aspekter. Domus ingick i Kooperativa Förbundet (KF), som stod socialdemokratin nära.
  
De stora centrala varuhusen fick från 1970-talet och framåt konkurrens av köpcentra i städernas utkanter. Under 1980-talet uppfördes allt fler så kallade gallerior med flera olika butiker under samma tak. I Malmö slutfördes omvandlingen av Triangeln i kvarteret Kaninen under 1980-talet. Ett köpcentrum och en skyskrapa innehållande hotell fick komplettera Domusvaruhuset, som uppförts på 1950-talet. En nutida trend är att butiker återigen flyttar ut ur städerna till externa köpcentra (shoppingmalls) efter amerikansk förebild.

Trafikplanering

Trafikplaneringen var ett viktigt inslag av stadsomvandlingarna. Biltrafiken fick styra mycket av städernas utformning. Under efterkrigstiden ökade privatbilismen markant. Allt fler fick råd att köpa bil och både det långväga resandet och resandet inom städerna ökade. Ett effektivt och framkomligt gatusystem skulle underlätta trafiken i stadskärnorna. För att kunna ställa ifrån sig bilen och handla i de nya varuhusen krävdes parkeringshus. Modellen i många städer blev en ringled som effektivt ledde trafiken runt centrum. Därifrån drogs matargator in till de centrala delarnas parkeringshus och varuhus med parkeringsdäck. Från parkeringen kunde man ofta ta sig direkt till butikerna med hjälp av hiss.

Malmö

Den rationella staden var fulländad. I komplexet Arkaden i Malmö, som stod färdigt 1957 och som både innehöll butiker, kontor och hotell, ingick ett parkeringshus som underlättade både för dem som skulle till sin arbetsplats och för dem som skulle in till stadskärnan och göra inköp. Några kvarter därifrån byggdes parkeringshuset Anna år 1977 efter ritningar av Sten Samuelson.

Malmös centrala delar fick till vissa del en ny identitet efter andra världskriget. Det förekom att hela kvarter sanerades (det vill säga ersattes av ny bebyggelse) och en anpassning efter den ökade biltrafiken. Djäknegatan breddades och många byggnader utmed gatan ersattes av nya. Andra områden som fick en ny skepnad är det före detta arbetarkvarteret Lugnet, Södertull, kvarteren kring Caroli kyrka och österut längs Östra Förstadsgatan (se vidare under "Caroli City"). Många rivningstomter gapade länge tomma på grund av att det saknades resurser att bebygga dem. Än idag finns obebyggda avrivna tomter.
  
Stadsomvandlingen väckte starka reaktioner under de följande decennierna och kritiserades ofta. Men saneringen innebar också högre standard och bättre boendeförhållanden för många människor. Författaren Olle Svenning skildrar denna utveckling i boken i "Lojaliteter. Min far (s)" där han skriver om sin far, politikern Eric Svenning:
 
"Malmö förändrades de här åren (1950- och tidigt 60-tal); de delar som påminde om nödens och ibland om kampens år revs. Stora väldiga områden i centrum, på Söder och Öster försvann. Jag kan inte påminna mig att Eric någonsin tvekade inför de beslut som fick gamla arbetarkvarter som Lugnet och dem runt Rörsjöstaden att försvinna. Jag är övertygad om att inte någon enda släkting tyckte att rivningarna var tragiska. Det som försvann var den svåra, eländiga tidens hus: fukten, sjukdomarna, fattigdomen. Och så stod de nya husen där; charmlösa ibland men med rinnande vatten, centralvärme, ljus, rymd, kylskåp, någon gång frys, stora badrum med fönster. Rivningarna beskrevs som klassfrågor. De som protesterade, ibland, var skribenter i stans högertidning och så mina lärare i realskolan och gymnasiet. Den malmöitiska arbetarrörelsen kände stolthet när det mäktiga Södertull restes vid kanalen och när Domus och Tempo ersatte gamla kvarteret Korpen. Lugnet, så romantiserat av dem som aldrig behövde bo där, var för min släkt löss och fattigdom"

Lästips:
Johansson, Bengt O.H.: Den stora stadsomvandlingen. Erfarenheter från ett kulturmord (1997). 
Svenning, Olle: Lojaliteter. Min far (s) (1995).

Kontakt