Parker och torg

Utvecklingen av städer och tätorter innebär idag ofta förtätning inom tätorternas existerande gränser. Ofta tas gröna områden i anspråk och de betraktas ibland som reservmark för exploatering. 

Stadens gröna struktur består av olika typer av områden som natur, parker, trädgårdar, kolonilotter, kyrkogårdar eller planteringar vid torg och gator. Dessa områden har flera funktioner som mötesplats och för rekreation, som bärare av stadens historia och identitet, ger skönhetsvärden, främjar växt- och djurliv och ett gott närklimat för boende. Gröna områden är föränderliga, träd och buskar åldras och tidens ideal ändras.  

Torgen

Även torgen påverkas av denna förändringsprocess. Byggnader rivs och nybyggnationer tillkommer. Beläggningar byts ut. Eventuella träd på torget och planteringar förändras. Gustav Adolfs torg i Malmö och Stortorget i Trelleborg har till exempel fått restaurangoch rivningar vid Stortorget i Simrishamn och Sundstorget i Höganäs resulterade i öppnare torgytor.

Av dagens innerstadstorg i de skånska städerna är en tredjedel från 1800-talet och ungefär lika många från 1900-talet. Resterande är från tiden innan med tonvikt på medeltiden. 

Torgets funktion

Nästan alla torg fyller mer än en funktion. En vanlig kombination är till exempel torghandel och parkering. En grov indelning kan dock göras i torg för representation, rekreation, trafik och handel. Det representativa torget är ofta stadens äldsta och mest betydelsefulla och här finns vanligtvis stadens gamla rådhus och andra viktiga byggnader. Torg för rekreation är grönare än andra, rikligt försedda med sittplatser och utsmyckningar som fontän eller skulptur. Trafiktorget i sin tur präglas av parkeringar eller hållplatser för kollektivtrafik. Torg särskilt avsedda för handel finns främst i de största städerna. 

Fram till 1800-talets mitt hade städerna monopol på handeln genom stadsprivilegier. Torgrätten var begränsad till bestämda ytor i staden och salustånd, bodar och trafik fick samsas om utrymmet. Torget användes också för att hålla ting och med få undantag placerades rådhuset här. På 1200-talet introducerades fyrkantiga torg, främst avsedda för handel. De lades centralt i närheten av kyrkan och utmed huvudgatan eller där två eller flera infartsgator möttes. De tidigaste städerna med etablerad torggata fick ett sådant torg långt senare. Malmö fick inte sitt första riktiga torg förrän på 1500-talet och Helsingborg följande århundrade.

Torg för rekreation och umgänge

Under 1800-talet och tidigt 1900-tal placerades nya torg fortfarande utmed viktiga infartsleder. Med stenbeläggning, belysning och bättre renhållning blev gator och torg nu attraktiva för rekreation och umgänge. Torghandeln ökade och salutorgen blev fler och större. De årliga marknaderna minskade i betydelse för handeln. De hygieniska kraven på torghandeln ökade och livsmedelshandeln kom att bedrivas i nybyggda saluhallar.

År 1900 byggdes en stor saluhall vid Lilla Torg i Malmö och några år senare följde saluhallsbyggnader på Sundstorget i Helsingborg, på Saluhallstorget i Landskrona samt vid Mårtenstorget i Lund. Uppdelningen av handeln medförde att häst- och kreaturshandeln hänvisades till nya torg i ytterkanterna, mindre påkostade än de centrala. 

Torg för bilparkering

Under efterkrigstiden förändrades torgens användning. Veckohandel och marknader genomgick en tillbakagång och biltrafiken ökade. Flera torg började användas för bilparkering, en verksamhet som upptog en betydande del av torgytan. Exempel på detta finns vid Davidshallstorg i Malmö, Saluhallstorget i Landskrona och Nytorget i Hässleholm.

Under efterkrigstidens omfattande stadsutbyggnad har ett stort antal torg anlagts i de nya stadsdelarna men också vid omvandling av de äldre kvarteren. Omkring 1945 anlades Föreningstorget i Eslöv och Nya Torg i Ängelholm på öppna fält. Under 1960- och 70-talen anlades torg på tidigare kvartersmark, som Rådhustorget i Helsingborg och Rådhustorget och Olof Palmes plats i Trelleborg. Efter hand följde en reaktion mot bilismens intrång i miljön och införandet av gågator skapade bilfria torg. Sedan de flesta torg förlorat sin nyttofunktion har de också påkostats nya beläggningar och prydnader i form av skulpturer eller fontäner, men också planteringar för att skapa torg som rekreationsområden. 

Parker

I jämförelse med torg har den offentliga parken en kort historia. Vid 1800-talets början hade endast ett fåtal svenska städer vad vi idag kallar offentliga parker. Många stadsbor hade visserligen tillgång till trädgård vid bostadshuset, men dessa hade övervägande nyttoodlingar avsedda för det egna hushållet. Privatägda anläggningar med påkostade trädgårdar fanns i vissa fall att tillgå. Ett exempel på detta är Gröna lund i Landskrona. Man kunde också använda promenadstråk i kungliga parker eller de som var knutna till institutioner och botaniska trädgårdar. Akademiträdgården Lundagård i Lund ligger på den medeltida biskopsgården och var ursprungligen inhägnad. Sedan murarna revs på 1830-talet uppläts området som promenadplats för allmänheten och kvar finns fortfarande byggnadsrester. Fram till 1800-talets mitt fanns här även en botanisk trädgård. Det var förhållandevis ovanligt att parker och trädplanterade gator var en integrerad del i stadsplaneringen. Betydligt oftare tillkom parkanläggningen i etapper, som Tivoliparken i Kristianstad (läs vidare under rubriken Tivoliparken i Kristianstad). 

Parken, en möjlighet till förbättrad stadsmiljö.

Industrin utvecklades snabbt under 1800-talet och folk flyttade in till de växande städerna. Arbetarklassens samhällsinflytande ökade. Stadsmiljön försämrades och det rådde trångboddhet och risk för epidemier. Parken började ses som en möjlighet att förbättra stadsmiljön, samtidigt som den hade en positiv inverkan på moralen. Om arbetaren kunde tillbringa dagen i parken skulle det motverka krogbesök och spel. Med 1874 års byggnadsstadga rekommenderades städerna att verka för att parker och trädplanterade gator anlades i största möjliga utsträckning. Parallellt med städernas styrelser verkade trädgårdsföreningar och fristående sammanslutningar för tillkomsten av parker, som städerna senare övertog ansvaret för. Parken fyllde en viktig funktion som mötesplats i borgerskapets umgängeskultur och spelade stor roll vid sidan om societetshus, teatrar och museer.

Parkens omdaning

Den offentliga parken ändrade karaktär i takt med att tidens förväntningar och krav förändrades. Före 1800-talets mitt var de offentliga parkerna representativa och prydliga miljöer. Parkerna skulle uppfattas som konst snarare än natur. Intresset var stort för exotiska växter och parkerna bildade tydligt konstruerade miljöer, vilket också var avsikten.
  
Efter 1800-talets mitt antog parken en relativ fri form med stor artrikedom och många promenadstråk. Runt 1870 skedde en reaktion mot detta och viljan fanns nu att anlägga mer naturlika parker med inhemska växter. Trots detta fortsatte den välordnande parken att vara vanligast. I slutet av 1800-talet började parkerna få en klarare koppling mellan funktion och utseende och utformning. De planerades för aktiva parkbesök med lek och idrott. Naturliga parker som skogs-, bergs- och naturparker skapades och parkerna blev ytmässigt större. Restauranger, musikpaviljonger och lekplatser anlades. När 1800-talet närmade sig sitt slut hade de svenska städernas parker genomgått en fullständig förändring. Varje större stad hade nu minst en offentlig park. Det som i början av 1800-talet varit en företeelse starkt förknippad med enskilda individer hade utvecklats till ett påkostat inslag i stadsmiljön till nytta och nöje för många människor.
 
Lästips:
Hall, Thomas och Katarina Dunér: Den svenska staden. Planering och gestaltning - från medeltid till industrialism (1997).
Nolin, Catharina: Till stadsbornas nytta och förlustande. Den offentliga parken i Sverige under 1800-talet (1999).
Tallhage Lönn, Irène (red.): Gröna områden i planeringen (Boverket 1999). 
Åström, Kell: Stadens rum. Torget - gestalt, upplevelse, användning (Byggforskningsrådet 59:1988).

__________________________________________

Exempel: Tivoliparken i Kristianstad

Under den siste kommendanten, Johan Henrik Romann, uppfördes en paviljong med servering och det var vid denna tidpunkt Kommendantsängen började kallas Tivoli, efter nöjesparken i Köpenhamn med samma namn.

Vid 1800-talets mitt var det relativt ovanligt att parkerna ingick i stadsplaneringen. Betydligt oftare gick det till som i Kristianstad, där Kommendantsängen i etapper från 1840-talet och framåt förvandlades till Tivoliparken.  

Kommendantsängen

Kommendantsängen låg utanför stadens befästningar vid Helge å. I södra delen hade kommendanten Georg Cedergren låtit plantera ett stort antal träd, ett område som var öppet för allmänheten. Under den siste kommendanten, Johan Henrik Romann, uppfördes en paviljong med servering och det var vid denna tidpunkt Kommendantsängen började kallas Tivoli, efter nöjesparken i Köpenhamn med samma namn. Ett särskilt Tivolibolag ansvarade för skötseln genom ersättning från staden.

Tivoliparken

Tivoliparken kom att bli en självklar samlingspunkt för människorna i staden. Det var dock först sedan befästningsvallen mellan Tivoli och staden i sluten av 1850-talet revs och Västra Boulevarden planterades som parken knöts närmare bebyggelsen. Ett vittförgrenat gångsystem anlades, liksom en kastanjeallé och fler träd och buskar. Blomstergrupper fanns ännu inte i någon större omfattning och promenadområdet var betydligt mindre än idag, bitvis vattensjukt och ansågs osunt. För att dränera det vattensjuka området anlades istället två dammar och en strandpromenad längs Helge å. 

Parkens norra del förändrades under 1880-talet genom uppförandet av Fornstugan, stadens första museum, och en musikpaviljong i kinesisk stil. Fornstugan finns kvar, men utan museum, medan musikpaviljongen inte har bevarats. Andra förändringar var att planteringarna gallrades och fler blomrabatter anlades. Därtill smyckades parken med urnor och kopior av antika statyer.

Träden och buskarna speglar mycket den artrikedom som eftersträvades under 1800-talet. Här fanns praktiska och prydliga samlingspunkter i en miljö tänkt för större skaror. Först 1901 övertog staden det fulla ansvaret och några år därefter fick danske trädgårdsarkitekten Edvard Glaesel i uppdrag att modernisera delar av parken. Parkens betydelse ökade då stadens nya teater kom att förläggas till Tivoliholmen. Trots senare tillägg har Tivoli bevarat mycket av sin ursprungliga karaktär.  

Lästips:

Nolin, Catharina: Till stadsbornas nytta och förlustande. Den offentliga parken i Sverige under 1800-talet (1999). Hall, Thomas & Katarina Dunér: Den svenska staden. Planering och gestaltning - från medeltid till industrialism (1997). 

Kontakt