1900-talsstaden

1900-talet kan kallas urbaniseringens århundrade. Efter 1800-talets inledande industrialisering flyttade allt fler människor in till städerna.

Befolkningstillväxt

Invånarantalet i Malmö var 60 000 år 1900. Hundra år senare hade antalet ökat till cirka 260 000. Den ständiga befolkningstillväxten samt nya stadsplaneideal förändrade städerna. I början av 1900-talet fanns ett stort nybyggnadsbehov och innerstädernas bebyggelse förtätades. Sekelskiftets nyuppförda stadskärnor ersatte ofta ersätta en äldre, småskalig bebyggelse. Bankhus och hotell är exempel på vanliga nytillskott i städerna under denna tid. Under 1900-talets blev byggnadstekniken allt mer industrialiserad. Nya tekniska lösningar och material började användas och möjliggjorde mer storskaliga byggen.

Stadsplanering

1874 års byggstadga innebar att städerna var skyldiga att upprätta en stadsplan. Bland annat föreskrevs breda gator, vilka skulle minska brandrisken. Den förtätade stadsbebyggelsen eller stenstaden, som till exempel Rörsjöstaden i Malmö, växte fram i de större städerna. År 1907 kom en ny stadsplanelag. Den innebar att stadsplanen kunde kompletteras med detaljbestämmelser som bland annat reglerade byggnaders användningsområde, placering och volym. Byggnadsstadgan från 1874 fortsatte att gälla fram till 1931 då en ny byggnadsstadga framtogs. Den moderna samhällsplaneringen växte fram som en reaktion på sociala och ekonomiska problem som utlöstes av den industriella revolutionen. Framför allt bostadsfrågan hamnade i fokus.

Egnahem

År 1904 inrättade staten en egnahemslånefond som skulle möjliggöra för människor att skaffa en egen bostad. På Baltiska utställningen i Malmö 1914 uppmärksammades egnahemsrörelsen och året efter kom skriften "Den svenska egnahemsrörelsen". Tanken med denna typ av bebyggelse var att komma till rätta med städernas bostadsbrist. Under första världskrigets år igångsattes endast ett fåtal byggprojekt. Istället planerades det för byggprojekt som realiserades efter den ekonomiska krisen i början av 1920.
 
Statens byggnadsbyrå gav 1922 ut de första typritningarna för egnahemshus. 1927 års typritningar anpassades i större utsträckning efter landets regionala skillnader och byggnadstraditioner. Så kallade trädgårdsstäder med småhusbebyggelse och egna trädgårdar växte fram i städernas utkanter. Trädgårdsstaden var inspirerad av små traditionella engelska samhällen och växte fram i Sverige från 1900-talets början till cirka 1930. Ystads Egnahem hade börjat bygga hus 1905 efter ett gatunät som hämtat inspiration från den medeltida stadens oregelbundenhet. Området fortsatte bebyggas under 1920- och 30-talen. Egnahem från dessa år finns i de flesta skånska städer och tätorter.

Funkis

Från 1920-talet ändrades synen på den ideala staden. Den kompakta bebyggelsen och de slutna kvarteren öppnades upp. Funktionalismen kritiserade den tätbebyggda staden och dess trångboddhet, som man menade var ett hot mot folkhälsan. Stockholmsutställningen 1930 förmedlade nya influenser från Europa, bland annat Le Corbusiers tankar om den ljusa och luftiga staden. Lamellhusen blev allt vanligare och områden delades upp efter funktion. De ljusputsade funkishusen som var vanliga i övriga delar av landet fick inte samma genomslag i Skåne, där det regionala tegelbyggandet var förhärskande även under funktionalismen. Från 1920-talet uppfördes många offentliga byggnader i städerna, som nya bibliotek, konserthus och teatrar. Helsingborg fick sitt nya konserthus 1932, efter ritningar av Sven Markelius. Malmös stadsteater, ritad av Sigurd Lewerentz, David Helldén och Erik Lallerstedt, invigdes 1944.

Folkhemmet

hemmet som begrepp lanserades av den socialdemokratiske statsministern Per Albin Hansson 1928. Folkhemstanken innebar bland annat att samhället skulle präglas av jämlikhet och att alla medborgare skulle ha tillgång till en god bostad. År 1933 tillsattes den bostadssociala utredningen med syfte att skapa goda och sunda bostäder för alla medborgare. Året därpå, 1934, gav paret Myrdal ut boken Kris i befolkningsfrågan. Landets dåliga bostäder ansågs ha samband med de låga födelsetalen och utgöra ett hot mot samhället i stort.

Under efterkrigstiden förändrades och moderniserades många svenska städer. Landets starka ekonomiska situation gjorde det möjligt för planerarna att förverkliga sina ambitioner för stadskärnorna (se vidare under rubriken Stadsomvandlingar). Det stigande välståndet hade inneburit ökad biltäthet. Stadsplaneringen kom till stor del att handla om bilens framkomlighet, och till de åtgärder som vidtogs hörde trafikseparering och bilfria bostadsområden.
 
På 1940-talet började stora grannskapsenheter, innehållande bland annat bostäder, butiker och skola, växa fram i de större städerna. Ytterområden grupperades kring ett centrum. En begränsad grannskapsenhet skulle skapa trygghet och trivsel. Ett exempel från Malmö är Augustenborg, vars hyreshus ligger placerade kring ett torg. 

Efterkrigstiden

Under 1950-talet skedde stora förändringar inom stadsbyggandet. Bostadsbristen ledde till ett högre tempo som krävde rationaliseringar och kapitalintensiva lösningar. Byggbranschen lämnade det hantverksmässiga byggandet och övergick i allt större utsträckning till ett industrialiserat monteringsbyggande med prefabricerade byggelement.
 
År 1952 skedde en stor kommunsammanslagning. I kommunernas centralorter uppkom ett behov av nya medborgarhus, kommunalhus och stadshus vilket kunde tillfredställas på grund av en stark samhällsekonomisk situation. 1940-talets skolreform, som innebar att skolpliktenförlängdes till nio år, innebar att man behövde nya skolbyggnader. Den ökade urbaniseringen ledde även till ett omfattande kyrkobyggande i nya stadsdelar.

Bostadsbrist och miljonprogram

Bostadsbristen hade varit ett samhällsproblem under hela 1900-talet och förvärrats till följd av urbanisering, ökad invandring och till följd av att 1940-talets stora barnkullar behövde bostäder. År 1965 påbörjades det så kallade miljonprogrammet, där regeringens mål var att bygga en miljon bostäder inom en tioårsperiod. Detta resulterade i områden med flerfamiljshus och småhus, ofta placerade utanför stadskärnorna.
 
Cirka en tredjedel av miljonprogrammets byggnader utgjordes av småhus. Typiska exempel på denna bebyggelse kan ses i utkanten av de flesta städer, men också i stadsnära tätorter som Genarp, Oxie och Bara, som är byar med medeltida rötter. Exempel på områden med flerfamiljshus från denna period är Rosengård i Malmö och Österäng i Kristianstad. 1930-talets småbutiker i bostadsområdena hade från 1940-talet samlats vid små torgbildningar. Under 1960-talet slogs många av dessa småbutiker ihop till större affärer och Kooperativa Förbundet, KF, blev ledande inom detaljhandeln.

1970-talet och framåt.

Under 1970-talet drabbades den svenska ekonomin och byggbranschen av en kraftig nedgång på grund av oljekrisen. Allt starkare protester mot stadssaneringarna och miljonprogrammet uppstod. Allt fler människor lämnade städerna och flyttade ut på landet. På 1980-talet lade regeringen fram ett byggnadsprogram för att stimulera arbetsmarknaden, kallat ROT (reparation, ombyggnad och tillbyggnad). Bostäder av dålig kvalitet skulle byggas om och på så sätt kunde byggsektorn stimuleras. På 1980-talet drog dessutom en ny förändringsvåg fram över stadskärnorna. Till skillnad från 1960-talet, då den kommunala planeringen styrde städernas utformning, var det under 1980-talet näringslivet och fastighetsbolagen som stod för nytillskotten. Den så kallade förhandlingsplaneringen utvecklades på grund av näringslivets inflytande och starka ekonomiska ställning. Ett exempel är höghuset vid Triangeln i Malmö, som utformades som ett landmärke och en symbol för staden.

I slutet av 1900-talet tillhörde den traditionella industriverksamheten i många städer det förflutna och nya planer utarbetades för bland annat hamnområdena. Hamnen i Helsingborg genomgick en stor förändring genom bomässan H-99 år 1999, som var stadens andra stora utställning efter H-55 år 1955. Västra hamnen i Malmö fick också en ny identitet genom den uppmärksammade utställningen Bo01. Hamnarna har ibåda fallen blivit platser för havsnära boende.

Lästips:

Bygga skånska städer. Aspekter på stadsarkitektur efter 1850. Sydsvenska Dagbladets Årsbok 1975.

Eriksson, Eva, Den moderna staden tar form: arkitektur och debatt 1900-1930 (2000).

Åström, Kjell, Stadsplanering i Sverige (1993).

Kontakt